Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

UR VÅRT ARKIV

De gav det bästa de hade

De gav det bästa de hade

När andra världskriget tog slut 1945 låg stora delar av Tyskland i spillror. Många städer låg i ruiner, skolor stod tomma, sjukhus var förstörda, och det låg odetonerade bomber överallt. Dessutom var det ont om mat, och det gjorde att priserna sköt i höjden. Till exempel kostade 500 gram smör på svarta marknaden sex veckolöner!

Bland de drabbade fanns hundratals Jehovas vittnen som suttit i fängelse och koncentrationsläger på grund av sin tro. När de blev frigivna 1945 var de så barskrapade att deras fängelsekläder var det enda de ägde och hade. Andra vittnen hade förlorat sina hem och ägodelar. En del var så undernärda att de svimmade under församlingsmötena.

Vittnen i andra länder gav snabb hjälp

Jehovas vittnen i andra delar av världen agerade snabbt för att fylla behovet av mat och kläder. Bröderna på huvudkontoret i USA bad vittnena på avdelningskontoret i Bern i Schweiz att hjälpa vännerna i Tyskland. Nathan Knorr, en representant för huvudkontoret, kom till Europa för att samordna hjälparbetet och se till att det fungerade snabbt och smidigt.

Nathan Knorr håller ett tal i Wiesbaden i Tyskland 1947. Ovanför honom kan man se årstexten, ”Lovprisa Jehova, alla nationer”, på tyska.

Vittnena i Schweiz bidrog generöst med mat, kläder och pengar. Allt det här skickades först till Bern, där det sorterades och packades, och sedan vidare till Tyskland. Även vittnen i andra länder, som Sverige, Kanada och USA, deltog i hjälparbetet. Den hjälpen nådde inte bara bröderna och systrarna i Tyskland, utan även medtroende i andra krigsdrabbade länder i Europa och Asien.

Ett fantastiskt resultat

Inom loppet av några månader skickade avdelningskontoret i Schweiz kaffe, mjölk, socker, spannmål, torkad frukt, grönsaker och konserver med kött och fisk. Man skickade även pengar.

Förutom allt det här skickade vännerna i Schweiz fem ton kläder, bland annat ytterkläder, kostymer och andra finkläder. I den engelska upplagan av Vakttornet för 15 januari 1946 stod det: ”Bröderna gav inte det sämsta de hade, utan det allra bästa. De gjorde verkligen en uppoffring för att hjälpa sina tyska bröder.”

Vittnena i Schweiz donerade nästan tusen par skor. Alla skor kontrollerades innan de skickades i väg så att de var i gott skick. Bröderna och systrarna i Wiesbaden som packade upp allting var helt förbluffade över kvaliteten och variationen. Så här sa en av dem som var med: ”Jag tror inte det finns en klädbutik i hela Tyskland som har ett sådant här utbud.”

Den här nödhjälpen fortsatte fram till augusti 1948. Allt som allt skickade vittnena i Schweiz 444 lådor, totalt 25 ton, till sina medtroende i Tyskland. Som nämndes tidigare var det inte bara de schweiziska vittnena som skickade sådan här nödhjälp, men de stack ut eftersom de var så få till antalet. Vid den här tidpunkten fanns det faktiskt bara 1 600 vittnen i hela Schweiz!

”Kärlek till varandra”

Jesus sa: ”Om ni har kärlek till varandra kommer alla att förstå att ni är mina lärjungar.” (Johannes 13:34, 35) Det var kärlek som fick vittnena att ge, inte bara det de hade över, utan det bästa de hade. (2 Korinthierna 8:1–4) I ett brev från Zürich stod det: ”Många bröder som knappt har något själva men som ändå vill ge något har gett bort sina ransoneringskort och pengar.”

Vittnena i Tyskland återhämtade sig fort efter förföljelsen och sviterna av kriget. Det berodde till viss del på den frikostiga hjälp som de fick av sina kärleksfulla och självuppoffrande bröder och systrar.

Två systrar på avdelningskontoret i Bern i Schweiz sorterar kläder som ska skickas till Tyskland.

En lastbil lastas med lådor vid avdelningskontoret i Bern.

En lastbil fullastad med lådor märkta ”Hjälpaktion Jehovas vittnen”.

Lådor lastas in i en tågvagn för leverans till Tyskland.