Romarbrevet 3:1–31

3  Vilka fördelar har då judarna, och till vilken nytta är omskärelsen?  Fördelarna är många. Först och främst blev de anförtrodda Guds heliga uttalanden.+  Men några av dem har visat brist på tro. Betyder det att Gud inte kommer att hålla sitt ord?*  Absolut inte! Gud är pålitlig,+ även om varenda människa skulle vara en lögnare.+ Skriften säger ju: ”Så att det står klart att dina ord är rättfärdiga och du kan segra när du blir anklagad.”+  Men om vår orättfärdighet framhäver Guds rättfärdighet, vad ska vi säga om det? Gud är väl inte orättvis när han ger utlopp för sin vrede? (Det är så en del människor resonerar.)+  Verkligen inte! Hur ska Gud annars kunna döma världen?+  Men om jag skulle ljuga och Guds sanning på det viset blir framhävd och Gud blir ärad, varför blir jag då dömd som syndare?  Skulle man kunna säga: ”Låt oss göra det onda så att det goda kan komma”? En del påstår att vi säger så, och sådana människor ska få den dom som rättvisan kräver.+  Så hur förhåller det sig? Har vi judar en bättre ställning? Inte alls! Vi har ju redan framhållit att både judar och greker är under syndens inflytande.+ 10  För Skriften säger: ”Det finns ingen rättfärdig, inte en enda.+ 11  Det finns ingen som har insikt, det finns ingen som söker Gud. 12  Alla har kommit på avvägar, alla har blivit odugliga. Det finns ingen som visar omtanke, inte en enda.”+ 13  ”Deras strupe är en öppen grav, de bedrar med sina tungor.”+ ”Huggormsgift är bakom deras läppar.”+ 14  ”Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.”+ 15  ”De* är snabba att utgjuta blod.”+ 16  ”Förödelse och elände följer dem i spåren, 17  och fridens väg känner de inte.”+ 18  ”De respekterar inte Gud.”+ 19  Vi vet att allt i lagen riktas till dem som är underställda lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen ska stå ansvarig inför Gud och straffas av honom.+ 20  Därför kommer ingen att förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar,+ för lagen gör oss fullt medvetna om synden.+ 21  Men nu har det blivit uppenbart att man kan bli rättfärdig inför Gud utan lagen,+ något som också lagen och profeterna vittnar om.+ 22  Ja, genom tron på Jesus Kristus kan alla som har tro bli rättfärdiga inför Gud.+ Här görs nämligen ingen åtskillnad.+ 23  Alla har ju syndat och saknar Guds härlighet.+ 24  Så det är en fri gåva+ att man blir förklarad rättfärdig genom Guds generösa* omtanke,+ och denna gåva kan vi få för att Kristus Jesus har betalat en lösen som befriar oss.+ 25  Gud frambar honom som ett försoningsoffer+ till nytta för dem som tror på hans blod.+ På det sättet visade Gud att han följde sina egna normer för rättvisa* när han i sin resonlighet förlät synder som begicks i det flydda. 26  Han visade också att han följer sina egna normer för rättvisa*+ i vår tid och att han är rättvis när han förklarar den människa rättfärdig som tror på Jesus.+ 27  Har vi då något att vara stolta över? Inte alls. Enligt vilken lag? Gärningarnas lag?+ Nej, trons lag. 28  För vi menar att en människa förklaras rättfärdig genom tro, inte genom laggärningar.+ 29  Eller är han Gud bara för judarna?+ Är han inte Gud även för folk från nationerna?+ Jo, också för folk från nationerna.+ 30  Gud är en,+ och därför förklarar han omskurna rättfärdiga+ till följd av deras tro och oomskurna rättfärdiga+ genom deras tro. 31  Betyder det att vi upphäver lagen genom vår tro? Absolut inte! Tvärtom, vi upprätthåller lagen.+

Fotnoter

Eller ”Upphäver det Guds trofasthet?”
Ordagrant ”Deras fötter”.
Eller ”oförtjänta”.
Eller ”han var rättfärdig”.
Eller ”han är rättfärdig”.

Studienoter

räddningen börjar med judarna: Eller ”räddningen kommer från judarna”. Det Jesus säger kan knytas till att judarna hade blivit anförtrodda Guds ord, den sanna tillbedjan och sanningen som kan leda till räddning. (Rom 3:1, 2) De var också det utvalda folk som Messias skulle komma från. Han var den ”avkomma” som Gud hade lovat Abraham. (1Mo 22:18; Gal 3:16) När Jesus talade med den samariska kvinnan var det bara genom judarna som man kunde få reda på sanningen om Gud, vad han krävde och detaljer om Messias. Israel var fortfarande den kanal som Jehova använde, och de som ville tjäna honom var tvungna att göra det tillsammans med hans utvalda nation.

Lukas: Den grekiska formen av namnet är Loukạs, från det latinska namnet Lucas. Lukas skrev detta evangelium och Apostlagärningarna. Han var läkare och en av aposteln Paulus lojala medarbetare. (Kol 4:14; se också ”Introduktion till Lukas”.) På grund av hans grekiska namn och hans berättarstil menar en del att Lukas inte var jude. Och i Kol 4:10–14 nämner Paulus ”de omskurna” och därefter Lukas. Men den uppfattningen stämmer inte med Rom 3:1, 2, där det sägs att det var judarna som blev ”anförtrodda Guds heliga uttalanden”. Det kan tänkas att Lukas var en jude som talade grekiska och hade ett grekiskt namn.

i Moses lag, profeterna och psalmerna: Det verkar som att Jesus grupperade de hebreiska skrifterna på det sätt som var vanligt bland judarna och som de kände till. ”Moses lag” (hebreiska: tōrạh) avser de första fem böckerna i Bibeln, Moseböckerna. ”Profeterna” (hebreiska: Nevi’ịm) avser de profetiska böckerna i de hebreiska skrifterna och innefattar även de så kallade tidigare profeterna (bibelböckerna Josua till Kungaböckerna). ”Psalmerna” avser den tredje delen som kallas Skrifterna (hebreiska: Kethuvịm) och som består av resten av böckerna i de hebreiska skrifterna. Benämningen ”psalmerna” används eftersom det var den första boken i den tredje delen. Ordet ”Tanakh”, ett judiskt namn på de hebreiska skrifterna, kommer från att man har satt ihop de första bokstäverna på dessa tre delar (TaNaKh). Att Jesus använde dessa tre benämningar visar att de hebreiska skrifternas kanon var fastställd då han var på jorden och att han godkände den.

blev de anförtrodda: Dvs. judarna. (Se Ordförklaringar under ”Jude”.) Mose skrev i 5Mo 29:29: ”Det som har uppenbarats tillhör oss [israeliterna] och våra avkomlingar för evigt.” I Ps 147:19, 20 sägs det att Gud ”förkunnar sitt ord för ... Israel”, något som ”han inte gjort för någon annan nation”. Jesus anspelade på att judarna hade blivit anförtrodda Guds budskap om räddning och den sanna tillbedjan när han sa: ”Räddningen börjar med judarna.” (Joh 4:22; se studienot.) Paulus bekräftar här att Jehova hade anförtrott uppgiften att skriva ner den hebreisk-arameiska delen av de inspirerade Skrifterna åt judarna. Böckerna i de kristna grekiska skrifterna skrevs också ner av judar, judar som hade blivit lärjungar till Jesus. Så judarna var beskyddare av kunskapen i Skriften, och de ansvarade för att skriva ner alla böcker i Bibelns kanon. (Se studienoter till Lu Titel och 24:44.)

heliga uttalanden: Det här uttrycket är en återgivning av pluralformen av det grekiska ordet lọgion (”kort [litet] ord”), en diminutivform av lọgos (”ord”). Ordet lọgion förekommer bara fyra gånger i de kristna grekiska skrifterna. Ursprungligen syftade det bara på ett kort heligt uttalande, men med tiden kom det att beteckna alla slags uttalanden från Gud. Paulus syftar här på de hebreiska skrifterna som helhet och tydligtvis även på de delar av de kristna grekiska skrifterna som fanns vid den tiden. Judarna hade blivit anförtrodda uppgiften att skriva ner de inspirerade skrifterna, och ”de vägleddes av helig ande”. (2Pe 1:20, 21) I Septuaginta används ofta ordet lọgion för att återge hebreiska uttryck som syftar på uttalanden från Gud, till exempel i Ps 12:6 (11:6, LXX): ”Jehovas ord är rena.”

Absolut inte!: Det här är en återgivning av en grekisk fras som Paulus använder tio gånger i sitt brev till romarna. Det återges också ”Verkligen inte!”, ”Inte alls!” (Rom 3:4, 6, 31; 6:2, 15; 7:7, 13; 9:14; 11:1, 11) En mer ordagrann återgivning skulle vara ”Aldrig må det ske (hända)”. Det är ett eftertryckligt sätt att svara nekande på frågor som ofta är retoriska. Det uttrycker stark motvilja mot den tanke som nämnts, som om man skulle säga: ”Bort med den tanken!”

Gud är pålitlig: Paulus utrop ”Absolut inte!” i början av versen är ett svar på den fråga han väckte i föregående vers: ”Några av dem har visat brist på tro. Betyder det att Gud inte kommer att hålla sitt ord?” De flesta judar på den tiden visade att de saknade tro, särskilt genom att de förkastade profetiorna i de hebreiska skrifterna som pekade på Jesus som Messias. (Rom 3:21) De var det folk som Gud hade anförtrott dessa ”heliga uttalanden” (Rom 3:2), men genom att inta den här ståndpunkten fick de det att verka som om Jehova inte hade hållit sina löften. Men Jehova hade troget uppfyllt alla dessa uttalanden genom Kristus. För att slå fast Guds pålitlighet citerade Paulus kung Davids ord som de återges i Septuaginta: ”Så att det står klart att dina [dvs. Guds] ord är rättfärdiga.” (Ps 51:4 [50:6, LXX]) I den versen bekände David sin synd och erkände att Gud är pålitlig och rättfärdig. Han försökte inte rättfärdiga sig själv och kasta någon skugga på Gud. Paulus använde Davids ord för att visa att Gud alltid är lojal och pålitlig, oavsett vilka eller hur många som hävdar motsatsen.

Alla har ju syndat: Paulus lyfter fram samma tanke i Rom 3:9, 12; 5:12. Det grekiska ord som återgetts med saknar kan också återges med uttrycket ”når inte upp till”. Gud skapade människorna till sin ”avbild” och gav dem förmågan att återspegla hans personlighet och egenskaper. (1Mo 1:26, 27) Men när de första människorna, Adam och Eva, överträdde Guds befallning (1Mo 2:15–17; 3:1–6) kunde de inte längre fullt ut återspegla Guds härlighet, däribland hans underbara egenskaper. Eftersom alla Adams avkomlingar har ärvt synden och som en följd av det, döden, kan ingen medlem av den mänskliga familjen på rätt sätt återspegla Guds upphöjda egenskaper.

under syndens inflytande: Den grekiska prepositionen hypọ, ”under”, förmedlar här tanken på att vara under inflytande av någon eller något. I Bibeln blir synden personifierad som en tyrannisk herre som håller människor i slaveri. (Joh 8:34; Rom 6:16–20; 7:14) Paulus uttrycker sig på ett liknande sätt när han säger att synden härskar ”som kung”. (Rom 5:21)

syndens: Det vanligaste grekiska ordet för ”synd” i Bibeln är hamartịa. Det här är första gången detta ord förekommer i Romarbrevet. Det besläktade verbet, hamartạnō, betyder ordagrant ”missa” eller ”förfela”, dvs. inte träffa eller uppnå ett mål. Grekiska skribenter använde ofta ordet hamartạnō om spjutkastare som träffade vid sidan om målet. De motsvarande hebreiska orden chattạ’th, ”synd”, och chatạ’, ”synda”, förmedlar en liknande tanke. I Dom 20:16 används ordet chatạ’ tillsammans med en negation för att beskriva några benjaminiter som ”kunde slunga en sten mot ett hårstrå utan att missa”. Både de hebreiska och de grekiska orden kunde också syfta på att missa eller misslyckas med att uppnå moraliska eller intellektuella mål, alltså inte bara bokstavliga. Men i Bibeln används dessa termer huvudsakligen om människors synd, dvs. att de misslyckas att leva eller handla i enlighet med de moralnormer som Skaparen har ställt upp. (1Mo 39:9; 1Sa 7:6; Ps 51:4; Dan 9:8; Lu 15:18; Rom 2:12; 5:12) I Septuaginta används ofta verbet hamartạnō för att återge det hebreiska verbet chatạ’. (Se studienot till Rom 3:23.)

precis som det står skrivet: Paulus använde ofta den här frasen (grekiska: kathọ̄s gẹgraptai, en form av grạfō, ”skriva”) för att introducera ett citat från de inspirerade hebreiska skrifterna. (Rom 2:24; 3:10; 4:17; 8:36; 9:13, 33; 10:15; 11:26; 15:3, 9, 21; 1Kor 1:31; 2:9; 2Kor 8:15) I sitt brev till romarna citerade Paulus från de hebreiska skrifterna mer än 50 gånger och anspelade på och hänvisade till dem många andra gånger.

För Skriften säger: I vers 10 till 18 använder Paulus flera citat från de hebreiska skrifterna för att visa ”att både judar och greker är under syndens inflytande”. (Rom 3:9) I vers 10 till 12 är citaten hämtade från Ps 14:1–3 och Ps 53:1–3; i Rom 3:13 från Ps 5:9 och Ps 140:3; i Rom 3:14 från Ps 10:7; i Rom 3:15–17 från Ord 1:16 och Jes 59:7, 8; i Rom 3:18 från Ps 36:1. (Se studienot till Rom 1:17.)

är underställda lagen ... enligt lagen: Det här är de två första gångerna som det grekiska ordet för ”lag” (nọmos) förekommer i Paulus brev till romarna. Uttrycken utan att vara underställda lagen och utan lagen i den här versen är återgivningar av det grekiska ordet anọmōs. När ordet ”lag” förekommer i Romarbrevet syftar det oftast på Moses lag, och det gör det även i det här sammanhanget. I de kristna grekiska skrifterna kan ordet ”lag” syfta på 1) en enskild eller särskild lag, 2) den lag som Gud gav genom Mose, 3) alla de inspirerade hebreiska skrifterna eller delar av dem eller 4) en vägledande princip. (Se studienoter till Mt 5:17; Joh 10:34; Rom 8:2.)

Det som föds av en människa är fysiskt: Ordagrant ”Det som har fötts av köttet är kött”. Det grekiska ordet för ”kött” (sarx) används här om en fysisk varelse, en människa, med de begränsningar det innebär. (Se studienot till Joh 17:2.)

alla människor: Eller ”allt kött”, ”hela mänskligheten”. Det grekiska uttrycket för ”alla människor” förekommer även i Lu 3:6, som är ett citat från Jes 40:5, och där används ett hebreiskt uttryck som betyder samma sak. (Jämför studienot till Joh 1:14.)

ingen: Ordagrant ”inget kött”. Det grekiska ordet sarx används här för att beteckna en människa, en varelse av kött och blod. (Se studienoter till Joh 3:6; 17:2.)

Alla har ju syndat: Paulus lyfter fram samma tanke i Rom 3:9, 12; 5:12. Det grekiska ord som återgetts med saknar kan också återges med uttrycket ”når inte upp till”. Gud skapade människorna till sin ”avbild” och gav dem förmågan att återspegla hans personlighet och egenskaper. (1Mo 1:26, 27) Men när de första människorna, Adam och Eva, överträdde Guds befallning (1Mo 2:15–17; 3:1–6) kunde de inte längre fullt ut återspegla Guds härlighet, däribland hans underbara egenskaper. Eftersom alla Adams avkomlingar har ärvt synden och som en följd av det, döden, kan ingen medlem av den mänskliga familjen på rätt sätt återspegla Guds upphöjda egenskaper.

lösen: Det grekiska ordet lỵtron (avlett av verbet lỵō, som betyder ”lösa (upp)”, ”befria”) användes av icke-bibliska grekiska författare om det pris eller den lösensumma som betalades för att friköpa krigsfångar eller slavar. Det förekommer två gånger i de kristna grekiska skrifterna, här och i Mk 10:45. Det besläktade ordet antịlytron förekommer i 1Ti 2:6 och återges med ”motsvarande lösen”. Andra besläktade ord är lytrọomai, som betyder ”befria”, ”friköpa”, ”återlösa” (Tit 2:14; 1Pe 1:18; se också fotnoter) och apolỵtrōsis, som betyder ”befrielse (friköpande) genom en lösen” (Rom 3:24; 8:23; Ef 1:7; Kol 1:14; Heb 9:15; 11:35, fotnot). (Se Ordförklaringar under ”Lösen, friköpande”.)

blir förklarad rättfärdig: Det grekiska verbet dikaiọō och de besläktade substantiven dikaiōma och dikaiōsis, som traditionellt återges med att ”rättfärdiga” och ”rättfärdiggörelse”, innehåller i de kristna grekiska skrifterna grundtanken på att rentvå från anklagelse, betrakta som oskyldig och således behandla och betrakta som rättfärdig. Aposteln Paulus skrev att den som har dött har blivit ”frikänd [en form av dikaiọō] från sin synd”, eftersom han i och med sin död har betalat straffet för synd. (Rom 6:7, 23) Dessa grekiska ord används även i en särskild betydelse i Bibeln, nämligen om att Gud kan betrakta ofullkomliga människor som utövar tro som fria från skuld. (Apg 13:38, 39; Rom 8:33)

för att Kristus Jesus har betalat en lösen som befriar oss: Eller ”med hjälp av friköpandet (återlösningen) som är i (genom) Kristus Jesus”. Det grekiska ordet apolỵtrōsis är besläktat med flera andra ord som är kopplade till lösenanordningen. (Se studienot till Mt 20:28.)

mildhet: Eller ”självbehärskning”, ”tolerans”, ”fördragsamhet”. Det grekiska substantivet anochẹ̄ förekommer bara här och i Rom 3:25 i de kristna grekiska skrifterna. Det betyder ordagrant ”det att hålla tillbaka” och kan också återges med ”återhållsamhet”. Ett besläktat grekiskt verb förekommer i flera verser, och i samband med svåra situationer återges det med ”stå ut med”, ”uthärda tålmodigt” eller ”ha överseende med”. (Mt 17:17; 1Kor 4:12; Ef 4:2) Verbet används också i den grekiska Septuaginta-översättningen om att Jehova behärskar sig eller håller sig tillbaka. (Jes 42:14; 64:12; LXX) Under hela mänsklighetens historia har Gud visat enastående omtanke, mildhet och tålamod genom att stå ut med att hans namn smädats, att hans son torterats och dödats och att hans lojala tjänare behandlats illa. Gud visar dessa egenskaper eftersom han ”vill hjälpa ... [människor] att vända om”. Detta är något aposteln Petrus också lyfte fram. (2Pe 3:9)

ett försoningsoffer: Det grekiska ordet hilastẹ̄rion, som återgetts med ”ett försoningsoffer”, och det besläktade ordet hilasmọs, som förekommer i 1Jo 2:2 och 4:10, kan beteckna något som blidkar. I Bibeln används dessa ord om att återställa goda relationer mellan Gud och människor. När Adam skapades som en jordisk ”son till Gud” hade han ett fridfullt förhållande till sin Skapare. (Lu 3:38) Men när Adam överträdde Guds befallning och syndade förlorade han sitt goda förhållande till Gud och sitt fullkomliga människoliv. Han sålde också sina avkomlingar till slaveri under synd och död. (Rom 5:12) Guds fullkomliga rättvisa krävde lika för lika för att människorna skulle kunna få ett gott förhållande till Gud igen. (2Mo 21:23–25; 5Mo 19:21) Det offer Jesus frambar, sitt fullkomliga människoliv, blidkade eller tillfredsställde Jehovas krav på rättvisa. Det utgjorde en rättfärdig och rättvis grund för att förlåta synd. Tack vare detta offer kunde det sägas att Gud är ”rättvis när han förklarar den [från födseln syndfulla] människa rättfärdig som tror på Jesus”. (Rom 3:26) Jesus offer gjorde det möjligt för människor att uppnå ett gott förhållande till Jehova. (Ef 1:7) I Heb 9:4, 5 används det grekiska ordet hilastẹ̄rion om locket på den kista som kallades ”förbundsarken”. Där återges det med ”försoningslocket”, eller som det står i fotnoten: ”försoningsplatsen”.

resonlighet: Eller ”tolerans”, ”fördragsamhet”. (Se studienot till Rom 2:4.)

förlät synder som begicks i det flydda: Jehova började förlåta synder redan innan Jesus hade framburit lösenoffret för att friköpa Adams avkomlingar från ofullkomlighet, synd och död. Detta blev möjligt från det ögonblick då Jehova började uppenbara sin avsikt att tillhandahålla en ”avkomma” som skulle rädda alla människor med tro. (1Mo 3:15; 22:18; Jes 53:5, 6, 10–12; Mt 20:28; Gal 3:19) I Guds ögon var lösen redan så gott som betald. Han hade fullständig tilltro till att hans son skulle vara villig att tillhandahålla offret. (Ps 40:6–8; Heb 10:7–10) Ingenting kan hindra den allsmäktige Guden från att genomföra det han bestämt. (4Mo 23:19; Jes 46:10; Tit 1:2) Gud kunde alltså förlåta ångerfulla syndare samtidigt som han höll fast vid sin rättvisa. (5Mo 32:4; Ps 32:1, 2, 5; Jes 1:18) Han kunde också förklara trogna människor rättfärdiga i relativ bemärkelse utan att göra avkall på sina egna normer för rättfärdighet. (1Mo 15:1, 6; Hes 14:14; Mt 23:35; Jak 2:23–25) När Jesus var här på jorden som Guds representant hade han på liknande sätt myndighet att förlåta synder innan lösensumman var betald. Han kunde använda värdet av sitt framtida offer till nytta för människor med tro. (Mt 9:2–6; Lu 7:36–50; Heb 2:9; se Ordförklaringar under ”Lösen, friköpande”, ”Rättfärdighet”.)

Media