Romarbrevet 11:1–36

11  Nu frågar jag: Har Gud förskjutit sitt folk?+ Inte alls! Jag är ju också israelit, en avkomling till Abraham, av Benjamins stam.+  Gud har inte förskjutit det folk som han först erkände som sitt.*+ Vet ni inte vad Skriften säger när den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel?  ”Jehova, de har dödat dina profeter och rivit ner dina altaren. Bara jag är kvar, och nu försöker de ta livet av mig!”+  Men vad svarar Gud? ”Jag har fortfarande 7 000 män som inte har böjt knä för Baal.”+  På samma sätt finns det även i vår tid några få kvar+ som har blivit utvalda på grund av generös* omtanke.  Om utväljandet beror på generös omtanke+ beror det alltså inte på gärningar,+ annars skulle den generösa omtanken inte vara generös omtanke.  Vad betyder detta? Jo, att Israels folk inte har uppnått det som de så ivrigt strävar efter. Det har däremot de utvalda gjort.+ De övrigas sinnen har blivit tröga,+  precis som det står skrivet: ”Gud har låtit en djup sömn falla över dem,+ deras ögon kan inte se och deras öron kan inte höra, fram till denna dag.”+  Och David säger: ”Låt deras bord bli en snara och en fälla och en sten att snava på och ett straff för dem. 10  Låt deras ögon förmörkas så att de inte ser, och låt dem alltid gå med böjd rygg.”+ 11  Därför frågar jag: Har de snavat så illa att de inte kan resa sig igen? Absolut inte! Men Israels felsteg har lett till räddning för folk från nationerna, för att väcka Israels svartsjuka.+ 12  Om nu deras felsteg betyder välsignelse för världen och deras tillbakagång betyder välsignelse för folk från nationerna,+ så betyder det ännu större välsignelser när deras antal blir fullt. 13  Nu riktar jag mig till er som kommer från nationerna. Jag är ju en apostel för nationerna.+ Och jag värderar min tjänst högt,+ 14  för jag hoppas kunna väcka mitt eget folks svartsjuka och rädda några av dem. 15  Om deras förkastelse+ betyder försoning för världen, vad betyder då deras godkännande? Inget annat än liv för dem som varit döda. 16  Dessutom, om den del av degen som man offrar som en förstling* är helig, då är hela degen helig. Och om roten är helig, då är grenarna det också. 17  Men om några av grenarna bröts bort och du, trots att du är en gren från ett vilt olivträd, blev inympad bland de övriga och fick del av näringen från olivträdets rot, 18  se då inte ner på* de andra grenarna.+ Om du ändå gör det, kom då ihåg att du inte bär roten, utan roten bär dig. 19  Du kommer säkert att säga: ”Grenar bröts bort för att jag skulle kunna ympas in.”+ 20  Det är sant. Det var deras brist på tro som gjorde att de bröts bort,+ men du står stadigt på grund av tro.+ Var inte stolt, akta dig! 21  För om Gud inte skonade de naturliga grenarna ska han inte heller skona dig. 22  Lägg märke till att Gud är både god+ och sträng. Han är sträng mot dem som avfallit,+ men han är god mot dig, förutsatt att du förblir i hans godhet. Annars kommer du också att kapas av. 23  Men om de börjar visa tro ska även de ympas in,+ för Gud kan ympa in dem igen. 24  För om du skars av från det vilda olivträdet som du av naturen tillhörde och ympades in på det ädla olivträdet mot naturens ordning, så är det ju självklart att de ädla grenarna kan ympas in på sitt eget olivträd. 25  Jag vill nämligen att ni, bröder, ska känna till denna heliga hemlighet,+ så att ni inte får för höga tankar om er själva. En del av Israel har fått sina sinnen bedövade,+ och så kommer det att förbli ända tills det fulla antalet* av folk från nationerna har kommit in. 26  På det sättet ska hela Israel+ bli räddat. Det är som det står skrivet: ”Befriaren ska komma från Sion+ och avlägsna ogudaktiga handlingar från Jakob. 27  Och när jag tar bort deras synder+ ska jag sluta ett förbund med dem.”+ 28  Det är sant att om man ser till de goda nyheterna är de Guds fiender, vilket är till er nytta. Men ser man till Guds utväljande är de älskade, tack vare sina förfäder.+ 29  För Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse. 30  Ni var en gång olydiga mot Gud,+ men nu har ni blivit barmhärtigt behandlade+ på grund av deras olydnad.+ 31  På samma sätt har de också varit olydiga, vilket har lett till barmhärtighet för er, men nu kan även de bli barmhärtigt behandlade. 32  Gud har nämligen låtit alla vara olydnadens fångar+ för att kunna visa barmhärtighet mot alla.+ 33  Vilket djup av rikedom och vishet och kunskap det finns hos Gud! Det är omöjligt att helt förstå hans domar eller utforska hans vägar!+ 34  För ”vem har lärt känna Jehovas tankar, eller vem har blivit hans rådgivare”?+ 35  Eller ”vem har först gett honom något, så att han måste betala tillbaka”?+ 36  För allt är från honom och genom honom och till honom. Må han bli ärad för evigt. Amen.

Fotnoter

Eller ”som han först utvalde som sitt”. Eller möjligen ”som han kände till i förväg”.
Eller ”oförtjänt”.
Eller ”förhäv dig inte över”.
Eller ”fullheten”.

Studienoter

Jehova: I den här versen citerar Paulus från 1Ku 19:10, 14, där profeten Elia riktar sig till Jehova Gud. I den hebreiska grundtexten återfinns Guds namn skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). Paulus kortar ner citatet, och en del meningar kommer i en annan ordningsföljd. Han lägger också till ett direkt tilltal i början av citatet och visar att orden är riktade till Gud. Tillgängliga grekiska handskrifter använder en form av ordet Kỵrios (Herre), men här används ”Jehova” i huvudtexten. I skildringen som Paulus citerar från och även i andra skildringar använde Elia genomgående Guds egennamn Jehova när han riktade sig till honom. (1Ku 17:20, 21; 18:36, 37; 19:4) Kopplingen till de hebreiska skrifterna tyder på att Kỵrios här används som en ersättning för gudsnamnet. Även flera översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska använder Guds namn här.

livet: Det grekiska ordet psychẹ̄, som återges med ”själ” i vissa översättningar, syftar här på en persons liv. Uttrycket försöker de ta livet av mig (ordagrant ”söker de min själ”) kan också återges ”försöker de döda mig”. Det här uttrycket påminner om ordalydelser i de hebreiska skrifterna, till exempel i 1Ku 19:10, 14, som Paulus citerar från. (2Mo 4:19, fotnot; se Ordförklaringar under ”Själ”.)

har Gud uppmanat honom: Det grekiska verbet chrēmatịzō förekommer nio gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Mt 2:12, 22; Lu 2:26; Apg 10:22; 11:26; Rom 7:3; Heb 8:5; 11:7; 12:25) I de flesta fall är ordet tydligt förknippat med något som Gud står bakom. Här används verbet tillsammans med uttrycket ”genom en helig ängel”. I Mt 2:12, 22 förekommer det i samband med drömmar från Gud. Det besläktade substantivet chrēmatismọs förekommer i Rom 11:4, och de flesta lexikon och översättningar använder återgivningar som ”Guds svar”, ”svarar Gud”, ”gudomligt besked”. I en översättning av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J18 i Tillägg C4) står det här i Apg 10:22 ”fick en befallning från Jehova”. (Se studienot till Apg 11:26.)

Gud såg till att ... började kallas: I de flesta bibelöversättningar står det helt enkelt ”började kallas”. Men i den här versen används inte de grekiska ord som brukar återges med ”kallas”. (Mt 1:16; 2:23; Mk 11:17; Lu 1:32, 60; Apg 1:12, 19) Ordet som förekommer här är verbet chrēmatịzō. Det förekommer nio gånger i de kristna grekiska skrifterna, och i de flesta fall är det tydligt förknippat med något som Gud står bakom. (Mt 2:12, 22; Lu 2:26; Apg 10:22; 11:26; Rom 7:3; Heb 8:5; 11:7; 12:25) Till exempel används ordet i Apg 10:22 tillsammans med uttrycket ”genom en helig ängel”, och i Mt 2:12, 22 förekommer det i samband med drömmar från Gud. Det besläktade substantivet chrēmatismọs förekommer i Rom 11:4, och de flesta lexikon och översättningar återger det med ”Guds svar”, ”svarar Gud”, ”gudomligt besked”. Det är möjligt att Jehova vägledde Saul och Barnabas till att börja använda benämningen ”kristna”. En del menar att det var den icke-judiska befolkningen i Antiokia som började använda benämningen ”kristna” som ett öknamn. Men med tanke på att det grekiska ordet chrēmatịzō används är det tydligt att det var Gud som låg bakom den här benämningen. Och det är inte troligt att det var judarna som började kalla Jesus efterföljare för ”kristna” (från grekiskan) eller ”messianister” (från hebreiskan). Det är svårt att tänka sig att de först skulle förkasta Jesus som Messias eller Kristus och sedan i praktiken erkänna honom som den Smorde eller Kristus genom att kalla hans efterföljare ”kristna”.

svarar Gud: Eller ”säger det gudomliga uttalandet”. Det grekiska substantivet chrēmatismọs betecknar ett uttalande som kommer från Gud. Här beskriver det vad Gud sa till sin profet Elia i 1Ku 19:18. De flesta lexikon och bibelöversättningar använder återgivningar som ”Guds svar”, ”svarar Gud”, ”gudomligt besked”. Det här uttrycket är besläktat med verbet chrēmatịzō, som förekommer på flera ställen i de kristna grekiska skrifterna. I Apg 11:26 sägs det till exempel: ”Gud såg till att lärjungarna började kallas kristna.” (Se studienoter till Apg 10:22; 11:26.)

Baal: En kanaaneisk gud. Vissa av dem som tillbad Baal ansåg att den här guden var himlens ägare och den som gav regn och fruktbarhet. Det här är enda gången som Baal nämns i de kristna grekiska skrifterna. Paulus citerar från 1Ku 19:18. I de hebreiska skrifterna används det hebreiska ordet i bestämd form (habBạ‛al) när det betecknar guden Baal. (Dom 2:13; 1Ku 16:31; 18:25) Det hebreiska ordet förekommer även i pluralform (habbe‛alịm) och betecknar då tydligtvis de många lokala gudar som ansågs äga eller utöva inflytande över enskilda platser. (Dom 2:11; 8:33; 10:6) Det hebreiska ordet bạ‛al (utan bestämd artikel) betyder ”ägare”, ”herre”. (2Mo 21:28; 22:8)

Gud: Det här citatet är hämtat från 5Mo 18:15, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). I den versen står det ”Jehova, er Gud”. Stefanus citat är något förkortat; han använder bara ordet för ”Gud”. Petrus citerar samma vers i Apg 3:22, och då använder han hela uttrycket ”Jehova, er Gud”. (Se studienot till Apg 3:22.) En del översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska använder Guds namn här och lyder ”Jehova, er Gud” (J7, 8, 10–17) eller ”Jehova Gud” (J28). (Se Tillägg C4.) Några få grekiska handskrifter har ett uttryck som kan översättas med ”Herren Gud” eller, av samma skäl som anförs i Tillägg C, ”Jehova Gud”. Men i de allra flesta grekiska handskrifter och äldre översättningar till andra språk står det helt enkelt ”Gud”.

Gud: I den här versen citerar Paulus från 5Mo 29:4 och Jes 29:10. I de två verserna används inte ordet ”Gud” i den hebreiska texten, men Paulus kan ha citerat från Septuaginta, och där lyder 5Mo 29:4 (29:3, LXX) enligt de flesta handskrifter: ”har Herren Gud inte gett ...” Mot bakgrund av de skäl som anges i Tillägg C1 hade de avskrifter av Septuaginta som fanns på Paulus tid förmodligen lydelsen: ”har Jehova Gud inte gett ...” I papyrussamlingen Fouad Inv. 266 finns det ett fragment som innehåller 5Mo 29:4. Där står tetragrammet i den grekiska texten, och det verkar som att det står före det grekiska ordet för ”Gud”. Paulus kan alltså ha förkortat citatet från Septuaginta något och bara tagit med ordet för ”Gud”. Det är så det står i de tillgängliga grekiska handskrifterna till Rom 11:8. (Jämför ett liknande förkortat citat i Apg 7:37; se studienot.) I den hebreiska grundtexten återfinns Guds namn både i 5Mo 29:4 och Jes 29:10, och det återspeglas i en del översättningar av Rom 11:8 till hebreiska (benämns J7, 8, 10, 14, 15, 20 i Tillägg C4), som alltså använder tetragrammet här.

en djup sömn: Dvs. en djup andlig sömn.

bord: Möjligen en anspelning på ett offerbord eller på en festmåltid. Paulus citerar från Ps 69:22, där ”bord” används som parallell till ”framgång” och tydligtvis betecknar välsignelser. Paulus tillämpar den här psalmen på judarna, av vilka de flesta skulle förkasta Jesus och snava. Detta berodde delvis på att de envist höll fast vid att deras släktskap med Abraham räckte för att Gud skulle fortsätta välsigna dem. (Mt 3:9; Joh 8:39) Denna felaktiga uppfattning skulle till slut leda till ”straff” för dem.

världen: I det här sammanhanget syftar det grekiska ordet kọsmos på den del av människovärlden som Guds tjänare står utanför, dvs. på det orättfärdiga mänskliga samhälle som är avskilt från Gud. Johannes är den ende evangelieskribenten som citerar Jesus när han säger till sina efterföljare: nu är ni ingen del av världen, eller tillhör inte världen. Samma tanke kommer fram ytterligare två gånger i den sista bönen som Jesus ber tillsammans med sina trogna apostlar. (Joh 17:14, 16)

världen: Här använder Paulus det grekiska ordet kọsmos (”världen”) som en motsvarighet till uttrycket folk från nationerna, dvs. icke-judar, eller hedningar. ”Världen” ställs alltså i kontrast till Israels folk, som Gud hade slutit ett förbund med. Bibelskribenterna använde ofta kọsmos för att beteckna den människovärld som Kristus sanna efterföljare inte är någon del av. Det är bara i Bibeln som ordet kọsmos används i den betydelsen. (Se studienot till Joh 15:19.)

Mattias: Det grekiska namnet Maththịas är förmodligen en kortform av Mattathịas, som kommer från det hebreiska namnet ”Mattitja” (1Kr 15:18), som betyder ”Jehovas gåva”. Enligt Petrus ord (Apg 1:21, 22) hade Mattias varit en efterföljare till Kristus under hela hans tre och ett halvt år långa tjänst. Han var nära förbunden med apostlarna och var med stor sannolikhet en av de 70 lärjungar som Jesus hade sänt ut för att predika. (Lu 10:1) Efter att Mattias hade blivit utvald ”räknades han som apostel tillsammans med de elva andra” (Apg 1:26), och när Apostlagärningarna hädanefter nämner ”apostlarna” eller ”de tolv” ingår Mattias i den gruppen. (Apg 2:37, 43; 4:33, 36; 5:12, 29; 6:2, 6; 8:1, 14)

apostel för nationerna: Dvs. för icke-judar, eller hedningar. När Paulus blev kristen, troligen omkring år 34 v.t., sa den uppväckte Jesus: ”Jag har valt ut honom som mitt redskap, och han ska bära mitt namn till nationerna och till kungar och till Israels folk.” (Apg 9:15) Paulus blev alltså direkt utvald av Herren Jesus Kristus till att vara ”en apostel [betyder ”en som sänds ut”] för nationerna”. (Apg 26:14–18; Rom 1:5; Gal 1:15, 16; 1Ti 2:7) Även om Paulus var övertygad om att han var en apostel och även hade bevis för det, antyder Bibeln aldrig att han ersatte någon av ”de tolv”, och han räknade aldrig sig själv bland dem. (1Kor 15:5–8; jämför studienot till Apg 1:23.)

värderar: Eller ”ärar”. Det grekiska verbet doxạzō (ära; ge ära åt), som är besläktat med ordet dọxa (ära; härlighet), används ofta i samband med att ära Gud. (Mt 5:16; 9:8; Mk 2:12; Lu 2:20; 5:25, 26; Apg 4:21; 11:18; Rom 15:6, 9) I det här sammanhanget kan verbet förmedla sådana betydelsenyanser som ”vara stolt över”, ”ta på allvar”, ”göra det bästa av”. Paulus visar att han verkligen uppskattar sin ”tjänst” och ser den som en ära av högsta rang.

min tjänst: När Jesus var här på jorden befallde han sina efterföljare att göra människor från alla nationer till lärjungar. (Mt 28:19, 20) Paulus kallade detta arbete ”försoningens tjänst”. Som Paulus uttrycker det ”ber vi” människor i en värld som är skild från Gud att ”bli försonade med Gud”. (2Kor 5:18–20) Paulus tog sin tjänst för nationerna på allvar, men samtidigt hade han en innerlig önskan att judar också skulle bli motiverade att ta de nödvändiga stegen mot räddning. (Rom 11:14) Grundbetydelsen av det grekiska ordet diakonịa är ”tjänst”, och ett besläktat verb används ibland i Bibeln om personliga tjänster, till exempel att passa upp vid bordet. (Lu 4:39; 17:8; Joh 2:5) Här syftar det på den kristna tjänsten. Det är en upphöjd form av tjänst att få sörja för andras andliga behov.

mitt eget folks: Ordagrant ”mitt kötts”. Paulus syftar på sina landsmän, israeliterna. (Jämför 1Mo 37:27.)

roten ... grenarna: Här låter Paulus ett olivträd få representera förverkligandet av den avsikt Gud hade när han slöt förbundet med Abraham. Jehova, trädets rot, ger liv åt det andliga Israel. (Jes 10:20) Jesus, trädets stam, är den viktigaste delen av Abrahams avkomma. (Gal 3:16) Paulus säger att grenarna representerar ”det fulla antalet” av dem som ingår i andrahandsdelen av Abrahams avkomma. (Rom 11:25; Gal 3:29)

roten ... grenarna: Här låter Paulus ett olivträd få representera förverkligandet av den avsikt Gud hade när han slöt förbundet med Abraham. Jehova, trädets rot, ger liv åt det andliga Israel. (Jes 10:20) Jesus, trädets stam, är den viktigaste delen av Abrahams avkomma. (Gal 3:16) Paulus säger att grenarna representerar ”det fulla antalet” av dem som ingår i andrahandsdelen av Abrahams avkomma. (Rom 11:25; Gal 3:29)

ympades in på det ädla olivträdet mot naturens ordning: Man brukade ta grenar från odlade olivträd och ympa in på vilda olivträd. Då gav det vilda olivträdet bättre frukt, lika bra som frukten på det träd som grenen hade tagits från. Det omvända – att ympa in grenar från ett vilt olivträd på ett odlat – gick emot det gängse mönstret och förväntades normalt inte ge goda resultat. Men under det första århundradet gjorde en del lantbrukare emellanåt precis så och tog grenar från ett vilt olivträd och ympade in på ett odlat. (Se ”Inympning av sticklingar på olivträd” i Mediagalleriet.) Genom att anspela på en sådan metod, som ansågs ovanlig, rentav onaturlig eller mot naturens ordning, gav Paulus ökad tyngd åt lärdomen i liknelsen. Paulus använde det odlade olivträdet för att illustrera hur Guds avsikt i förbindelse med det abrahamitiska förbundet förverkligades. Han liknade dem som blev en del av Abrahams avkomma vid grenar på det symboliska olivträdet. (Rom 11:21) De icke-judiska kristna liknades vid grenar från ett vilt olivträd därför att de tidigare hade varit avskilda från Guds folk (Israel), som var Abrahams köttsliga avkomlingar och arvingar till det förbund som slöts med honom. (Ef 2:12) Men när en del judar, som liknades vid de naturliga grenarna, visade brist på tro blev de förkastade av Gud och ”bröts bort”. (Rom 11:20) Jehova ordnade så att icke-judar kunde ympas in och ersätta de ofruktbara grenarna. (Gal 3:28, 29) Precis som grenar från ett vilt olivträd kunde växa och frodas på ett odlat olivträd, så får icke-judiska kristna stora välsignelser när de får ”del av näringen [ordagrant ”fetman”]” från det odlade olivträdets rot. Denna anordning framhävde vilken generös omtanke Gud visar mot icke-judiska kristna. De hade alltså inte någon orsak att ha höga tankar om sig själva. (Rom 11:17; jämför Mt 3:10; Joh 15:1–10.)

några av grenarna bröts bort: Det betyder att de judar som förkastade Jesus själva blev förkastade.

du, trots att du är en gren från ett vilt olivträd, blev inympad: Paulus riktar sig fortfarande till kristna med icke-judisk bakgrund. (Rom 11:13) Han fortsätter med liknelsen om det odlade olivträdet för att visa hur Guds avsikt med det abrahamitiska förbundet förverkligades. (Se studienot till Rom 11:16.) Till en början var det bara judar som kunde bli en del av detta förbund. Icke-judar, eller hedningar, liknades vid grenar från ett annat träd, ett vilt olivträd. Jehova öppnade möjligheten för hedningar att ingå i Abrahams avkomma som andliga judar. De blev bildligt talat inympade på det odlade olivträdet. Församlingen i Rom bestod både av kristna som hade judisk bakgrund och av kristna som hade icke-judisk bakgrund, och alla förväntades bära andlig frukt. (Rom 2:28, 29)

inympad: Ympning är en metod som innebär att man planterar in en kvist av ett träd som bär god frukt på ett träd som bär dålig frukt. De inympade grenarna kommer sedan att bära frukt av lika hög kvalitet som det träd som de togs från. Paulus talar om att ympa in grenar från ett vilt träd på ett ädelt träd som något som var ”mot naturens ordning”, och ändå gjorde tydligtvis några odlare det under det första århundradet. (Se studienot till Rom 11:24.) Det grekiska ordet för ”inympa” förekommer bara här i Romarna, kapitel 11.

ympades in på det ädla olivträdet mot naturens ordning: Man brukade ta grenar från odlade olivträd och ympa in på vilda olivträd. Då gav det vilda olivträdet bättre frukt, lika bra som frukten på det träd som grenen hade tagits från. Det omvända – att ympa in grenar från ett vilt olivträd på ett odlat – gick emot det gängse mönstret och förväntades normalt inte ge goda resultat. Men under det första århundradet gjorde en del lantbrukare emellanåt precis så och tog grenar från ett vilt olivträd och ympade in på ett odlat. (Se ”Inympning av sticklingar på olivträd” i Mediagalleriet.) Genom att anspela på en sådan metod, som ansågs ovanlig, rentav onaturlig eller mot naturens ordning, gav Paulus ökad tyngd åt lärdomen i liknelsen. Paulus använde det odlade olivträdet för att illustrera hur Guds avsikt i förbindelse med det abrahamitiska förbundet förverkligades. Han liknade dem som blev en del av Abrahams avkomma vid grenar på det symboliska olivträdet. (Rom 11:21) De icke-judiska kristna liknades vid grenar från ett vilt olivträd därför att de tidigare hade varit avskilda från Guds folk (Israel), som var Abrahams köttsliga avkomlingar och arvingar till det förbund som slöts med honom. (Ef 2:12) Men när en del judar, som liknades vid de naturliga grenarna, visade brist på tro blev de förkastade av Gud och ”bröts bort”. (Rom 11:20) Jehova ordnade så att icke-judar kunde ympas in och ersätta de ofruktbara grenarna. (Gal 3:28, 29) Precis som grenar från ett vilt olivträd kunde växa och frodas på ett odlat olivträd, så får icke-judiska kristna stora välsignelser när de får ”del av näringen [ordagrant ”fetman”]” från det odlade olivträdets rot. Denna anordning framhävde vilken generös omtanke Gud visar mot icke-judiska kristna. De hade alltså inte någon orsak att ha höga tankar om sig själva. (Rom 11:17; jämför Mt 3:10; Joh 15:1–10.)

det ädla olivträdet: Det grekiska ordet som används här, kalliẹlaios, är sammansatt av ordet för ”olivträd” och ett prefix som kommer från ordet kalọs. Det betyder ”god”, ”fin”, ”utmärkt” och betecknar något som passar perfekt för sitt ändamål – precis som ett olivträd som odlas för att vara fruktbärande och produktivt. Här ställs det ädla, eller odlade, olivträdet i kontrast till det vilda olivträdet (agriẹlaios).

På det sättet ska hela Israel bli räddat: Dvs. hela det andliga Israel, ”Guds Israel”. (Gal 6:16; Rom 2:29) Guds avsikt är att låta 144 000 andliga israeliter bli räddade och regera med hans son i himlen. Det kommer att bli verklighet ”på det sättet”, nämligen genom att grenar från det ”vilda olivträdet” bildligt talat ympas in, så att Guds avsikt med det ”ädla olivträdet” kan förverkligas. (Rom 11:17–25; Upp 7:4; 14:1, 3) Detta inbegrep att låta icke-judiska kristna bli en del av det andliga Israel. En del menar att det grekiska uttrycket i början av versen ska återges med ”men då” eller ”när det skett”, men lydelsen ”på det sättet” har stöd i många lexikon och i andra bibelöversättningar.

Befriaren: Eller ”Räddaren”. Paulus citerar från Jes 59:20 enligt Septuaginta-översättningen, och han tillämpar profetian på kristna som är medlemmar av ”Guds Israel”. (Gal 6:16) Han visar att profetian kommer att bli fullständigt uppfylld när hela antalet av andliga israeliter är fyllt.

Jakob: Dvs. Israel.

att om man ser till de goda nyheterna: Dvs. eftersom de förkastade de goda nyheterna.

Jehovas: Det här citatet är hämtat från Jes 40:13, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). De grekiska uttrycken som återgetts ”lärt känna ... tankar” och ”blivit hans rådgivare” följer ordalydelsen i Jes 40:13 enligt Septuaginta-översättningen.

Amen: Eller ”Må det bli så”. Det grekiska ordet amẹ̄n är en translitterering av ett hebreiskt ord som kommer från ordroten ’amạn, som betyder ”vara trofast (pålitlig)”. (Se Ordförklaringar.) Man använde ordet ”amen” för att bekräfta en ed eller instämma i en bön eller ett uttalande. De kristna bibelskribenterna använder det ofta för att instämma i någon form av lovprisning till Gud, precis som Paulus gör här. (Rom 16:27; Ef 3:21; 1Pe 4:11) I andra sammanhang använder skribenten det för att ge eftertryck åt sin önskan att mottagaren av brevet ska få Guds välsignelse. (Rom 15:33; Heb 13:20, 21) Det används också för att visa att skribenten verkligen håller med om det som sagts. (Upp 1:7; 22:20)

Media

Inympning av sticklingar på olivträd
Inympning av sticklingar på olivträd

På Bibelns tid var det vanligt att man ympade in sticklingar på träd. Man brukade ta en stickling från ett träd som bar god frukt och ympa in på ett träd som bar dålig frukt för att på så sätt höja kvaliteten på frukten på det dåliga trädet. Aposteln Paulus anspelade på den här metoden i sin liknelse om ett olivträd. (Rom 11:17–24) Han liknade smorda icke-judar vid grenar från ett vilt olivträd som hade ympats in på ett ädelt olivträd. (Rom 11:24) En romersk soldat och jordbrukare som levde under det första århundradet, Lucius Junius Moderatus Columella, skrev böcker om jordbruk, och han nämnde särskilt en sådan här metod. Om man hade friska olivträd som ändå inte bar frukt rekommenderade han följande metod: ”Dem skall man borra i med en gallisk borr och i hålet sätta trångt en grön kvist av vildoliv. På det sättet blir trädet fruktbart liksom efter en parning med ett fruktbart anlag.” (Tolv böcker om lantbruk, översättning av Sten Hedberg) Paulus liknelse var en livfull påminnelse om att alla smorda kristna, oavsett om de var judar eller inte, skulle vara enade. (Rom 2:28, 29; 11:17, 18) På bilden ses olika metoder för ympning som kan ha varit i bruk under det första århundradet v.t.

1. Ett hål borras i en gren, och en stickling från ett annat träd sätts dit.

2. Snitt görs i barken i slutet av en avhuggen gren, flera sticklingar sätts dit och binds fast.

3. En bit av barken på en gren skärs bort, och i öppningen binds ett skott fast som fortfarande sitter kvar på en barkbit.

Att ympa in ett skott från ett vilt olivträd på ett odlat olivträd
Att ympa in ett skott från ett vilt olivträd på ett odlat olivträd

Den här lantbrukaren ympar in ett skott från ett vilt olivträd på ett odlat, eller ädelt, olivträd. Paulus liknar judarna vid grenarna på det odlade olivträdet och icke-judar vid grenarna på det vilda olivträdet. Eftersom många judar vägrade sätta tro till Jesus ympades icke-judar in i deras ställe som medlemmar av det andliga Israel. (Rom 11:13, 17) Paulus påminner församlingen i Rom om att både judar och icke-judar måste bevara sin tro på Jesus och visa uppskattning för Guds godhet. (Rom 10:4; 11:22) Han använder liknelsen om olivträdet för att understryka en del av temat i brevet till romarna: Gud är opartisk och ger ”alla som har tro” möjligheten att bli räddade, helt oberoende av om de är judar eller icke-judar. De kristna måste därför vara enade oavsett bakgrund. (Rom 1:16, 17; 2:11; 10:12)