Markusevangeliet 16:1–8

16  När sabbaten+ var över köpte Maria Magdalena och Maria,+ Jakobs mor, och Salọme väldoftande kryddor för att gå och smörja in Jesus kropp.+  Och mycket tidigt på första dagen i veckan, när solen just hade gått upp, kom de till graven.+  De sa till varandra: ”Vem ska rulla bort stenen från ingången till graven åt oss?”+  Men när de tittade upp på graven såg de att stenen var bortrullad, trots att den var mycket stor.+  När de gick in i graven såg de en ung man i en lång vit dräkt sitta på högra sidan, och de blev förskräckta.  Han sa till dem: ”Var inte rädda.+ Ni letar efter Jesus från Nasaret, som avrättades på pålen. Han har blivit uppväckt.+ Han är inte här. Se, det var här man lade honom.+  Men gå och säg till hans lärjungar och till Petrus: ’Han går före er till Galileen.+ Där kommer ni att träffa honom, precis som han har sagt till er.’”+  När de kom ut från graven darrade de och var helt omskakade. De sprang därifrån och sa inget om det till någon, för de var rädda.+

Fotnoter

Studienoter

Maria Magdalena: Tillnamnet Magdalena (som betyder ”från Magdala” eller ”tillhörande Magdala”), syftar troligen på staden Magdala som låg vid Galileiska sjöns västra strand, ungefär halvvägs mellan Kapernaum och Tiberias. En del menar att Maria kom från Magdala eller bodde där. (Se studienoter till Mt 15:39; Lu 8:2.)

Jakob den lille: En av Jesus apostlar och son till Alfeus. (Mt 10:2, 3; Mk 3:18; Lu 6:15; Apg 1:13) Att Jakob kallades ”den lille” kan tyda på att han antingen var yngre eller kortare än den andre aposteln Jakob, som var son till Sebedeus.

Salome: Troligen från ett hebreiskt ord som betyder ”frid (fred)”. Salome var en lärjunge till Jesus. När man jämför Mt 27:56 med Mk 3:17 och 15:40 verkar det som att Salome var mamma till apostlarna Jakob och Johannes. När Matteus talar om ”Sebedeus söners mor” talar Markus om ”Salome”. En jämförelse med Joh 19:25 pekar dessutom på att Salome möjligen var köttslig syster till Maria, Jesus mamma. I så fall var Jakob och Johannes kusiner till Jesus. Av Mt 27:55, 56, Mk 15:41 och Lu 8:3 framgår det även att Salome var en av de kvinnor som följde Jesus och använde det de ägde för att hjälpa honom.

sabbaten: Sabbatsdagen (15 nisan) slutade vid solnedgången. Alla fyra evangelier skildrar Jesus uppståndelse. (Mt 28:1–10; Mk 16:1–8; Lu 24:1–12; Joh 20:1–29)

Maria Magdalena: Se studienot till Mt 27:56.

Jakobs: Avser Jakob den lille. (Se studienot till Mk 15:40.)

Salome: Se studienot till Mk 15:40.

väldoftande kryddor för att ... smörja in Jesus kropp: Man hade redan behandlat Jesus kropp. Att smörja den dödes kropp inför begravningen var sed bland judarna. (Joh 19:39, 40) Jesus dog omkring tre timmar innan sabbatsdagen började, och eftersom judarna inte fick göra i ordning döda kroppar på sabbaten är det troligt att man fick begrava Jesus i all hast. Men under den första dagen efter sabbaten, dvs. på tredje dagen efter Jesus död, kom några kvinnor till graven. De kan ha tänkt lägga på mer väldoftande kryddor och oljor för att kroppen skulle bevaras längre. (Lu 23:50–24:1) De tänkte troligen lägga detta utanpå svepningen.

första dagen i veckan: Dvs. den 16 nisan. Judarna räknade dagen efter sabbaten som den första dagen i veckan.

grav: Eller ”minnesgrav”. Detta var inte en naturlig grotta, utan en gravkammare uthuggen i mjuk kalksten. I sådana kamrar fanns det ofta bänkliknande nischer eller hyllor där man kunde lägga kroppar. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

första dagen i veckan: Se studienot till Mt 28:1.

graven: Eller ”minnesgraven”. (Se studienot till Mt 27:60.)

stenen: Tydligtvis en cirkelrund sten, eftersom versen säger att kvinnorna frågade vem som kunde ”rulla bort stenen” och vers 4 säger att ”stenen var bortrullad”. Den kan ha vägt mer än ett ton. I Matteus skildring sägs det att det var ”en stor sten”. (Mt 27:60)

berätta att han har blivit uppväckt från de döda: Kvinnorna som fick den här uppmaningen var inte bara de första lärjungarna som fick reda på att Jesus hade uppstått, utan de fick också uppdraget att berätta för andra vad som hade hänt. (Mt 28:2, 5, 7) Enligt oskriftenlig judisk tradition var en kvinnas vittnesmål ogiltigt i en rättegång. Jehovas ängel däremot hedrade kvinnorna genom att ge dem förmånen att vittna om det de hade sett.

säg till hans lärjungar: Se studienot till Mt 28:7.

och till Petrus: Markus är den ende evangelieskribenten som tar med detaljen att ängeln specifikt nämner Petrus. (Jämför parallellskildringen i Mt 28:7.) I Joh 20:2 sägs det att Maria Magdalena tog med sig budskapet från ängeln ”till Simon Petrus och den andre lärjungen”, dvs. Johannes. Jesus visade sig tydligtvis för Petrus då Petrus var för sig själv innan han visade sig för hela gruppen av lärjungar. (Lu 24:34; 1Kor 15:5) Den här personliga uppmärksamheten och att ängeln specifikt hade nämnt Petrus vid namn försäkrade utan tvivel Petrus om att han hade blivit förlåten för att han tre gånger hade förnekat att han kände Jesus. (Mt 26:73–75)

för de var rädda: Enligt de tidigaste tillgängliga handskrifterna slutar Markusevangeliet med orden i vers 8. Några har menat att den ursprungliga avslutningen på evangeliet inte kan ha varit så här abrupt. Men om man tänker på Markus kärnfulla stil för övrigt behöver man inte dra den slutsatsen. Dessutom menar bibelöversättaren Hieronymus och historikern Eusebios, som båda verkade på 300-talet, att den ursprungliga skildringen slutar med orden ”för de var rädda”.

I ett antal grekiska handskrifter och översättningar till andra språk följer en lång eller en kort avslutning efter vers 8. Den långa avslutningen (som består av 12 verser) finns i Codex Alexandrinus, Codex Ephraemi Syri rescriptus och Codex Bezae Cantabrigiensis, alla från 400-talet v.t. Den finns också i den latinska Vulgata, Codex Syrus Curetonianus (Curetonsyrern) och den syriska Peshitta. Däremot finns den inte med i två äldre grekiska handskrifter från 300-talet, Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus. Den finns inte heller med i Codex Syrus Sinaiticus (Sinaisyrern) från 300- eller 400-talet eller i de tidigaste handskrifterna till Markus från 400-talet på sahidisk koptiska. Dessutom slutar de äldsta handskrifterna till Markus på armeniska och georgiska med vers 8.

I vissa yngre handskrifter till grekiska samt i vissa översättningar till andra språk finns den korta avslutningen (som bara består av några meningar). Codex Regius från 700-talet v.t. innehåller båda avslutningarna, med den korta avslutningen först. Före var och en av dessa avslutningar finns det en not som upplyser om att båda dessa avsnitt är allmänt spridda i vissa områden, men ingen av dem lyfts fram som tillförlitlig.

KORT AVSLUTNING

Den korta avslutningen efter Mk 16:8 är ingen del av den inspirerade texten. Den lyder:

Men allt som de hade fått befallning om berättade de i korthet för dem som befann sig omkring Petrus. Och efter detta sände Jesus själv genom dem, från öster till väster, ut den heliga och oförgängliga kungörelsen om den eviga räddningen.

LÅNG AVSLUTNING

Den långa avslutningen efter Mk 16:8 är ingen del av den inspirerade texten. Den lyder:

9 Sedan han hade uppstått tidigt på första dagen i veckan, visade han sig först för Maria Magdalena, ur vilken han hade drivit ut sju demoner. 10 Hon gav sig av och underrättade dem som hade varit med honom, medan de höll på att sörja och gråta. 11 Men när de hörde att han hade fått liv och hade blivit sedd av henne, trodde de det inte. 12 Och efter detta visade han sig i en annan gestalt för två av dem som var på vandring, då de gav sig av utåt landet; 13 och de kom tillbaka och underrättade de övriga. Inte heller dem trodde de. 14 Men senare visade han sig för dem, för de elva, då de låg till bords, och han klandrade deras brist på tro och deras hårdhjärtenhet, eftersom de inte trodde på dem som hade sett honom, nu när han var uppväckt från de döda. 15 Och han sa till dem: ”Gå ut i hela världen och predika de goda nyheterna för hela skapelsen. 16 Den som tror och blir döpt, han ska bli räddad, men den som inte tror, han ska bli dömd. 17 Vidare ska dessa tecken följa dem åt som tror: Genom att använda mitt namn ska de driva ut demoner, de ska tala med tungor, 18 och med händerna ska de lyfta upp ormar, och om de dricker något dödsbringande ska det inte alls skada dem. De ska lägga händerna på sjuka, och dessa ska bli friska.”

19 Sedan Herren Jesus alltså nu hade talat till dem, togs han upp till himlen och satte sig på Guds högra sida. 20 Följaktligen gick de ut och predikade överallt, medan Herren samverkade och understödde budskapet genom de åtföljande tecknen.

Media

Codex Sinaiticus och slutet på Markus
Codex Sinaiticus och slutet på Markus

Codex Sinaiticus är en handskrift som är skriven på veläng, en finare typ av pergament. Den är på grekiska och är daterad till 300-talet v.t. Förutom att den innehåller alla böcker som ingår i de kristna grekiska skrifterna innehåller den även delar ur de hebreiska skrifterna – då i form av den grekiska Septuaginta-översättningen. Forskare betraktar Codex Sinaiticus som en av de viktigaste källorna till den grekiska bibeltexten. Fram till mitten av 1800-talet fanns handskriften i Katarinaklostret vid foten av berget Sinai. I dag finns största delen av den här handskriften, däribland det avsnitt som visas här, på British Library i London. På fotot ser vi slutet av Markusevangeliet (1) och början av Lukas (2). I både denna handskrift och i Codex Vaticanus, som är en lika viktig handskrift från 300-talet, framgår det tydligt att Markus skildring avslutas med orden vi läser i Mk 16:8 i våra dagars biblar. (Se studienot till Mk 16:8.)

Codex Vaticanus och slutet på Markus
Codex Vaticanus och slutet på Markus

Codex Vaticanus 1209 har daterats till 300-talet v.t. Forskare betraktar den som en av de viktigaste källorna till den grekiska bibeltexten. På bilden ser vi slutet av Markusevangeliet. I både denna handskrift och i Codex Sinaiticus, som är en lika viktig handskrift från 300-talet, framgår det tydligt att Markus skildring avslutas med orden vi läser i Mk 16:8 i våra dagars biblar. (Se studienot till Mk 16:8.) Den här handskriften gjordes möjligen i Alexandria i Egypten, och den bleknade skriften efter bibeltexten tyder på att avskrivaren har skrivit på ett pergament som använts tidigare. Ursprungligen innehöll denna kodex hela Bibeln på grekiska och bestod troligen av omkring 820 ark. Av dessa återstår 759. Det mesta av 1 Moseboken är borta. Dessutom saknas en del av Psalmerna, Hebréerna 9:14 till 13:25 och hela 1 och 2 Timoteus, Titus, Filemon och Uppenbarelseboken. Codex Vaticanus förvaras i Vatikanbiblioteket i Rom, och man vet att den har funnits där ända sedan 1400-talet.