Markusevangeliet 15:1–47

15  Så fort dagen grydde samlades de främsta prästerna, de äldste och de skriftlärda, alltså hela Sanhedrịn, och överlade med varandra.+ De band Jesus och förde bort honom och överlämnade honom till Pilatus.+  Pilatus frågade honom: ”Är du judarnas kung?”+ Jesus svarade: ”Du säger det själv.”+  Men de främsta prästerna slungade anklagelser mot honom.+  Pilatus började fråga ut honom igen: ”Har du inget att säga?+ Du hör ju alla deras anklagelser.”+  Men Jesus sa inget mer, och det förvånade Pilatus.+  Varje högtid brukade Pilatus låta folket välja en fånge som han frigav åt dem.+  Vid den tiden satt en man som hette Bạrabbas i fängelse tillsammans med de män som hade gjort sig skyldiga till mord i samband med ett uppror.  Folket gick därför till Pilatus och bad att han skulle göra det han brukade göra för dem.  Han sa till dem: ”Vill ni att jag ska frige judarnas kung åt er?”+ 10  Pilatus förstod nämligen att det var avundsjuka som hade fått de främsta prästerna att överlämna Jesus.+ 11  Men de främsta prästerna hetsade folket att försöka få Bạrabbas frigiven i stället.+ 12  Pilatus frågade dem igen: ”Men vad ska jag göra med honom som ni kallar judarnas kung?”+ 13  Då skrek de igen: ”På pålen med honom!”*+ 14  Men Pilatus fortsatte: ”Varför det? Vad har han gjort för ont?” Men de ropade bara ännu högre: ”På pålen med honom!”*+ 15  Pilatus ville göra folket till lags, så han frigav Bạrabbas. Och han befallde att Jesus skulle piskas+ och föras bort för att avrättas på pålen.+ 16  Sedan förde soldaterna in Jesus på gården, det vill säga in i ståthållarens residens, och de samlade hela truppavdelningen.+ 17  De hängde på honom en lila mantel, och de gjorde en krona av törnen och satte den på hans huvud.+ 18  Och de började ropa: ”Leve judarnas kung!” 19  Och de slog honom i huvudet med en stav* och spottade på honom, och de föll på knä och bugade sig för honom. 20  Till sist, efter den här förödmjukande behandlingen, tog de av honom den lila manteln och satte på honom hans egna kläder. Och de förde ut honom för att hänga honom på pålen.+ 21  De hejdade en förbipasserande man, Simon från Kyrẹne, far till Alexander och Rufus. Han var på väg in från landet, och de tvingade honom till tjänst och lät honom bära tortyrpålen.+ 22  Och de förde Jesus till platsen som kallas Gọlgota, som kan översättas ”huvudskalleplatsen”.+ 23  Där försökte de ge honom vin blandat med myrra,+ men han ville inte ta emot det. 24  De hängde upp honom på pålen och delade upp hans ytterkläder genom att kasta lott för att bestämma vem som skulle få vad.+ 25  Det var vid tredje timmen som de hängde upp honom på pålen. 26  Och ovanför honom satt anklagelsen mot honom: ”Judarnas kung.”+ 27  Man hängde också två brottslingar på pålar bredvid honom, en till höger och en till vänster.+ 28  —— 29  Folk som gick förbi hånade honom och skakade på huvudet+ och sa: ”Ha! Var det inte du som sa att du skulle riva ner templet och bygga upp det på tre dagar?+ 30  Rädda dig själv nu och kom ner från tortyrpålen!” 31  De främsta prästerna och de skriftlärda drev också med honom och sa till varandra: ”Andra har han räddat, men sig själv kan han inte rädda!+ 32  Låt Messias,* Israels kung, stiga ner från tortyrpålen! Om vi får se det ska vi tro.”+ Till och med brottslingarna som hängde bredvid honom började förolämpa honom.+ 33  Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela landet* som varade ända till nionde timmen.+ 34  Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Elị, Elị, lamạ sabachtạni?” som kan översättas: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”+ 35  När några av dem som stod i närheten hörde detta sa de: ”Han ropar på Elia.” 36  En sprang i väg och dränkte in en svamp med surt vin, satte den på en stav och gav honom att dricka+ och sa: ”Låt honom vara! Vi kan väl se om Elia kommer och tar ner honom.” 37  Men Jesus ropade högt, och så dog han.+ 38  Och förhänget i templet+ slets itu, uppifrån och ända ner.+ 39  När officeren som stod vänd mot honom såg att han hade gett upp andan under dessa omständigheter sa han: ”Den här mannen måste ha varit Guds son.”*+ 40  Det stod också några kvinnor på avstånd och såg på. Det var bland annat Maria Magdalena, Salọme och Maria, som var mor till Jakob den lille och Joses.+ 41  De hade följt med honom och betjänat honom+ när han var i Galileen. Det stod också många andra kvinnor där som hade kommit upp till Jerusalem tillsammans med honom. 42  Det var redan sent på eftermiddagen, och det var förberedelsedagen, alltså dagen före sabbaten. 43  Josef från Arimatẹa, en ansedd medlem av Rådet, som också själv väntade på Guds rike, tog därför mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesus kropp.+ 44  Men Pilatus undrade om det verkligen kunde stämma att Jesus redan hade dött. Han kallade till sig officeren och frågade om det var så. 45  Och när han hade fått det bekräftat av officeren lät han Josef få kroppen. 46  Josef köpte fint linne och tog ner honom. Sedan svepte han honom i det fina linnet och lade honom i en grav+ som var uthuggen i en klippa. Och han rullade en sten framför ingången till graven.+ 47  Maria Magdalena och Maria, Joses mor, stannade och såg på platsen där han hade blivit lagd.+

Fotnoter

Eller ”Avrätta honom på pålen!”
Eller ”Avrätta honom på pålen!”
Eller ”ett vassrör”.
Eller ”den Smorde”, ”Kristus”.
Ordagrant ”jorden”.
Eller möjligen ”en son till Gud”, ”en gudason”.

Studienoter

Sanhedrin: Dvs. judarnas högsta domstol. Det grekiska ordet som återgetts med ”Sanhedrin” (synẹdrion) betyder ordagrant ”sitta ner tillsammans”. Det var ett uttryck som generellt betecknade en samling eller ett möte, men i Israel kunde det också syfta på en religiös juridisk församling eller domstol. (Se studienot till Mt 5:22 och Ordförklaringar; se också Tillägg B12, som visar var Sanhedrins sal kan ha legat.)

Sanhedrin: Se studienot till Mt 26:59.

Pilatus: Den romerske ståthållaren (prefekten) i Judeen, utnämnd av kejsar Tiberius år 26 v.t. Han var ståthållare i omkring tio år. Pilatus omnämns av icke-bibliska skribenter, bland annat den romerske historikern Tacitus, som skrev att Pilatus under Tiberius regeringstid gav order om att avrätta Kristus. I den antika romerska teatern i Caesarea i Israel har man hittat en latinsk inskrift med orden ”Pontius Pilatus, prefekt av Judeen”. (Se Tillägg B10, som visar området som Pontius Pilatus styrde över.)

Är du judarnas kung?: Ingen kunde regera i romarriket utan kejsarens godkännande. Därför koncentrerar Pilatus sitt förhör på anklagelsen om att Jesus var en kung.

Du säger det själv: Detta var ett sätt att svara ”ja” på en fråga. (Jämför studienoter till Mt 26:25, 64.) Jesus bekräftar för Pilatus att han verkligen är en kung, även om han är kung i en annan bemärkelse än vad Pilatus tänker sig. Jesus rike är ”ingen del av den här världen” och är därför inget hot mot Rom. (Joh 18:33–37)

Är du judarnas kung?: Se studienot till Mt 27:11.

Du säger det själv: Se studienot till Mt 27:11.

brukade ... välja en fånge som han frigav: Alla fyra evangelieskribenter nämner den här händelsen. (Mt 27:15–23; Lu 23:16–25; Joh 18:39, 40) De hebreiska skrifterna ger ingen grund för den här seden och nämner inte heller något liknande. Men det verkar som att denna sed hade blivit vanlig bland judarna på Jesus tid. Förmodligen var detta ingen märklig företeelse för romarna, eftersom det finns belägg för att de släppte fångar för att tillmötesgå folket.

igen: Som det framgår av Lu 23:18–23 skrek folket minst tre gånger att Pilatus skulle avrätta Jesus. Skildringen i Markus visar att Pilatus tre gånger ställde frågor till folket om Jesus. (Mk 15:9, 12, 14)

piskas: När romarna piskade någon använde de ett fruktansvärt redskap som på latin kallas flagellum. Det grekiska verb som används här (fragellọō, ”piska”) kommer från detta latinska ord. Redskapet bestod av flera knutförsedda rep eller läderremmar som var fästa vid ett handtag. Ibland var vassa bitar av ben eller metall fastknutna vid remmarna för att slagen skulle bli ännu mer plågsamma. Ett sådant redskap orsakade djupa krossår och slet upp långa köttstrimlor, vilket kunde leda till döden.

ståthållarens residens: Det grekiska ordet praitọ̄rion (av det latinska praetorium) betecknar den romerska ståthållarens officiella residens. I Jerusalem var residenset troligen det palats som var uppfört av Herodes den store. Det låg i det nordvästra hörnet av den södra delen av staden, som också kallades den övre staden. (Se Tillägg B12, som visar var det låg.) Pilatus bodde bara i Jerusalem vid särskilda tillfällen, som vid högtiderna, eftersom det då var risk för oroligheter i staden. I vanliga fall bodde han i Caesarea.

ståthållarens residens: Se studienot till Mt 27:27.

lila mantel: Eller ”purpurröd mantel”. Man klädde Jesus i en lila mantel för att förlöjliga honom och driva med hans kungavärdighet. I Matteus skildring (27:28) sägs det att soldaterna hängde på Jesus ”en röd mantel”, ett plagg som bars av kungar, magistrater och militärbefälhavare. I Markus och Johannes skildringar (19:2) sägs det att det var ett lila eller purpurrött klädesplagg, men förr i tiden användes ordet ”purpur” om vilken som helst röd färg med inslag av blått. Dessutom kan vinkeln, ljuset eller bakgrunden ha påverkat hur man uppfattade färgen. Att evangelieskribenterna använder olika uttryck för att beskriva färgen visar helt enkelt att de inte kopierade varandras skildringar.

krona: Förutom att Jesus kläddes i en lila mantel (nämns tidigare i den här versen) fick han också bära andra föremål som var en parodi på kungliga maktsymboler: en törnekrona som kungakrona och ”en stav” som spira. (Mt 27:29)

Leve: Eller ”Var hälsad”. De hälsade honom på samma sätt som man skulle ha hälsat kejsaren, tydligtvis för att förlöjliga hans påstående att han var en kung.

spotta på honom: Att spotta på någon, kanske i ansiktet, var ett uttryck för djupt förakt, fientlighet eller vrede och var en förödmjukelse för den som blev drabbad. (4Mo 12:14; 5Mo 25:9) Jesus säger här att han skulle utsättas för detta, något som skulle uppfylla en profetia om Messias: ”Jag dolde inte mitt ansikte för spott och spe.” (Jes 50:6) Man spottade på Jesus när han stod inför Sanhedrin (Mk 14:65), och romerska soldater spottade på honom när han förhörts av Pilatus (Mk 15:19).

visa honom ära: Eller ”böja oss ner för honom”. När det grekiska verbet proskynẹō används för att beskriva tillbedjan av en gud eller gudom, återges det med ”att tillbe”. Men astrologerna kom och frågade efter ”en kung åt judarna”. Så det är tydligt att det i det här fallet handlade om att vörda eller visa respekt för en mänsklig kung, inte en gud. Samma verb förekommer också i Mk 15:18, 19 när soldaterna hånfullt ”bugade sig” för Jesus och kallade honom ”judarnas kung”. (Se studienot till Mt 18:26.)

spottade på honom: Detta uppfyllde Jesus egna ord i Mk 10:34 och dessutom profetian om Messias i Jes 50:6. (Se studienot till Mk 10:34.)

bugade sig för honom: Eller ”visade honom vördnad”. Här används det grekiska verbet proskynẹō för att beskriva hur soldaterna hånfullt bugade sig för Jesus och kallade honom ”judarnas kung”. (Mk 15:18; se studienot till Mt 2:2.)

avrätta ... på en påle: Eller ”fästa ... vid en påle (stolpe)”. Det här är den första av över 40 förekomster av det grekiska verbet staurọō i de kristna grekiska skrifterna. Det här verbet är besläktat med substantivet staurọs, som återges med ”tortyrpåle”. (Se studienoter till Mt 10:38; 16:24; 27:32 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.) Verbet används i Septuaginta i Est 7:9, där man ger en befallning om att hänga upp Haman på en påle som var mer än 20 m hög. På klassisk grekiska betyder detta verb ”omge med pålar”, ”uppföra en palissad”.

hänga honom på pålen: Eller ”fästa honom vid en påle (stolpe)”. (Se studienot till Mt 20:19 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

Kyrene: En stad på Nordafrikas kust, sydsydväst om Kreta. (Se Tillägg B13.)

tvingar dig att gå: Syftar på den obligatoriska tjänst som romerska myndighetspersoner kunde kräva av medborgare. De kunde till exempel tvinga människor och djur att utföra arbete, och de kunde lägga beslag på vad som helst som de ansåg vara nödvändigt för att kunna utföra sina uppdrag. Det var det som hände Simon från Kyrene, när soldaterna ”tvingade honom till tjänst” och lät honom bära Jesus tortyrpåle. (Mt 27:32)

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”; se också studienoter till Mt 10:38 och 16:24, där ordet används symboliskt.)

Kyrene: Se studienot till Mt 27:32.

far till Alexander och Rufus: Det är bara Markus som nämner denna detalj om Simon från Kyrene.

tvingade honom till tjänst: Syftar på den obligatoriska tjänst som romerska myndighetspersoner kunde kräva av medborgare. De kunde till exempel tvinga människor och djur att utföra arbete, och de kunde lägga beslag på vad som helst som de ansåg vara nödvändigt för att kunna utföra sina uppdrag. (Se studienot till Mt 5:41.)

tortyrpålen: Se studienot till Mt 27:32.

Golgota: Från ett hebreiskt ord som betyder ”huvudskalle”. (Se Joh 19:17; jämför Dom 9:53, där det hebreiska ordet gulgọleth återges med ”skalle”.) På Jesus tid låg denna plats utanför Jerusalems stadsmurar. Men den exakta platsen för Golgota har inte kunnat fastställas. (Se Tillägg B12.) Det sägs inte i Bibeln att Golgota låg på en kulle, men det nämns att några kunde stå på avstånd och ändå bevittna avrättningen. (Mk 15:40; Lu 23:49)

Golgota: Se studienot till Mt 27:33.

huvudskalleplatsen: Det grekiska uttrycket Kranịou Tọpos är en återgivning av det hebreiska ordet Gọlgota. (Se Joh 19:17 och studienot till Golgota i den här versen.)

bittert vin: Det grekiska ordet cholẹ̄ syftar här på ett bittert växtextrakt eller på något bittert i allmänhet. Matteus visar att den här händelsen var en uppfyllelse av Ps 69:21, där Septuaginta använder det grekiska ordet cholẹ̄ som en översättning av det hebreiska ordet för ”gift”. Tydligtvis hade några kvinnor i Jerusalem blandat vin och något bittert som ett slags smärtlindrande medel som gavs till dem som skulle avrättas, och romarna hade inga invändningar mot att man gjorde så här. I parallellskildringen i Mk 15:23 sägs det att vinet var ”blandat med myrra”, så det innehöll tydligtvis både myrra och något bittert ämne.

vin blandat med myrra: I parallellskildringen i Mt 27:34 sägs det att vinet var ”bittert”, så det innehöll förmodligen både myrra och något bittert ämne. Sådant vin användes tydligtvis som ett slags smärtlindrande medel. (Se studienot till han ville inte ta emot det i den här versen och studienot till Mt 27:34.)

han ville inte ta emot det: Jesus ville tydligtvis ha full kontroll över sina sinnesförmögenheter under detta sista trosprov.

delade de upp hans ytterkläder: Skildringen i Joh 19:23, 24 innehåller detaljer som inte nämns i Matteus, Markus och Lukas. Tillsammans målar de fyra evangelierna upp följande bild: romerska soldater kastade tydligtvis inte bara lott om hans ytterkläder, utan också om hans innerklädnad. De delade upp hans ytterkläder ”i fyra delar, en åt varje soldat”, och kastade lott om dem. Men de ville inte riva sönder hans innerklädnad utan kastade lott om hela plagget. Lottkastningen var en uppfyllelse av Ps 22:18. Tydligen var det vanligt att skarprättarna behöll offrens kläder. De klädde alltså av förbrytarna innan de avrättades, något som gjorde avrättningen ännu mer förödmjukande.

delade upp hans ytterkläder: Se studienot till Mt 27:35.

genom att kasta lott: Se Ordförklaringar under ”Lott, lottkastning”.

tredje timmen: Dvs. omkring kl. 9. Somliga menar att detta motsäger det som sägs i Joh 19:14–16, där det står att ”det var omkring sjätte timmen” som Pilatus överlämnade Jesus till judarna för att han skulle avrättas. I Bibeln finns det inget som helt förklarar varför avsnitten skiljer sig åt, men här följer några faktorer som måste vägas in: Evangelieskildringarna ger ofta samstämmiga uppgifter om när olika händelser utspelade sig under Jesus sista dag på jorden. Alla fyra nämner att prästerna och de äldste träffades efter gryningen och därefter förde Jesus till den romerske ståthållaren Pontius Pilatus. (Mt 27:1, 2; Mk 15:1; Lu 22:66–23:1; Joh 18:28) Matteus, Markus och Lukas säger alla att Jesus redan hängde på pålen när det föll ett mörker över landet från ”sjätte timmen ... ända till nionde timmen”. (Mt 27:45, 46; Mk 15:33, 34; Lu 23:44) Något som kan påverka vilken tid man anger för Jesus avrättning är vad man inbegriper i avrättningsproceduren. Vissa menade att den även innefattade prygel, eller gissling, och ibland pryglades fångar så brutalt att de dog. Jesus måste ha blivit svårt misshandlad, eftersom han inte orkade bära pålen hela vägen utan var tvungen att få hjälp av en annan man. (Lu 23:26; Joh 19:17) Eftersom pryglingen kan ha betraktats som början på avrättningsproceduren, kan proceduren redan ha pågått en tid när Jesus spikades fast på tortyrpålen. Det är intressant att se att Mt 27:26 och Mk 15:15 nämner både pryglingen (piskningen) och avrättningen på pålen. Hur de olika skribenterna betraktade vad som ingick i själva avrättningsproceduren kan alltså ha avgjort vilken tidpunkt de angav. Detta kan förklara varför Pilatus blev förvånad när han fick veta att Jesus hade dött efter en så kort tid på pålen. (Mk 15:44) En annan faktor är att judarna brukade dela in dagen i fyra delar på tre timmar vardera, precis som man indelade natten. Eftersom man delade in dagen på detta sätt, förekommer ofta tidsangivelser som den tredje, sjätte och nionde timmen, räknat från soluppgången omkring kl. 6. (Mt 20:1–5; Joh 4:6; Apg 2:15; 3:1; 10:3, 9, 30) Dessutom saknade man i allmänhet exakta sätt att mäta tiden, och därför angav man ofta ungefärliga tider. (Mt 27:46; Lu 23:44; Joh 4:6; 19:14; Apg 10:3, 9) Som en sammanfattning: Markus kan ha angett när man började prygla Jesus, medan Johannes kan ha angett när man hängde honom på pålen. Båda skribenterna kan dessutom ha rundat av till närmaste tretimmarsperiod, och Johannes skrev ”omkring” när han angav tiden. Allt detta kan förklara varför tidsangivelserna skiljer sig åt. Slutligen: Johannes skrev sin skildring flera årtionden efter de andra. Att han anger en annan tid än Markus visar att han inte bara skrev av Markus skildring.

brottslingar: Eller ”rövare”. Det grekiska ordet lēistẹ̄s syftade på rövare som använde sig av våld, men det kan också syfta på upprorsmän. Samma ord används om Barabbas (Joh 18:40), som enligt Lu 23:19 hade satts i fängelse eftersom han hade gjort sig skyldig till ”uppror” och ”mord”. I parallellskildringen i Lu 23:32, 33, 39 används ett grekiskt ord (kakourgos) som ordagrant betyder ”någon som utövar ondska”.

brottslingar: Se studienot till Mt 27:38.

En del yngre handskrifter lägger här till orden: ”Och det skriftställe uppfylldes som lyder: ’Och han blev räknad bland laglösa’”, som delvis är ett citat från Jes 53:12. Men dessa ord finns inte med i de tidigaste och mest tillförlitliga handskrifterna och är tydligtvis ingen del av den ursprungliga texten till Markus. En liknande lydelse är en del av den inspirerade texten i Lu 22:37. En del menar att avskrivare tog frasen från Lukas skildring och infogade den i Markus skildring. (Se Tillägg A3.)

skakade på huvudet: Detta var en gest som man gjorde för att håna, förlöjliga eller visa förakt för någon, och samtidigt som man skakade på huvudet brukade man också säga något hånfullt. De som gick förbi uppfyllde omedvetet profetian i Ps 22:7.

skakade på huvudet: Se studienot till Mt 27:39.

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”; se också studienoter till Mt 10:38 och 16:24, där ordet används symboliskt.)

tortyrpålen: Se studienot till Mt 27:32.

tortyrpålen: Eller ”avrättningspålen”. (Se Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”; se också studienoter till Mt 10:38 och 16:24, där ordet används symboliskt.)

tortyrpålen: Se studienot till Mt 27:32.

Omkring tredje timmen: Dvs. omkring kl. 9. Under det första århundradet började dagen vid soluppgången, omkring kl. 6, och judarna delade sedan in dagen i 12 timmar. (Joh 11:9) Den tredje timmen motsvarade alltså omkring kl. 9, den sjätte omkring kl. 12 och den nionde omkring kl. 15. Eftersom man inte kunde mäta tiden exakt angav man ofta bara den ungefärliga tiden för en händelse. (Joh 1:39; 4:6; 19:14; Apg 10:3, 9)

Omkring tredje timmen: Dvs. omkring kl. 9. Under det första århundradet började dagen vid soluppgången, omkring kl. 6, och judarna delade sedan in dagen i 12 timmar. (Joh 11:9) Den tredje timmen motsvarade alltså omkring kl. 9, den sjätte omkring kl. 12 och den nionde omkring kl. 15. Eftersom man inte kunde mäta tiden exakt angav man ofta bara den ungefärliga tiden för en händelse. (Joh 1:39; 4:6; 19:14; Apg 10:3, 9)

sjätte timmen: Dvs. omkring kl. 12. (Se studienot till Mt 20:3.)

ett mörker: I parallellskildringen i Lukas sägs det att ”solljuset försvann”. (Lu 23:44, 45) Detta mörker var mirakulöst, något som Gud låg bakom. Det kan inte ha varit en solförmörkelse, eftersom de bara inträffar när det är nymåne. När detta ägde rum var det påsk, och då är det fullmåne. Det här mörkret varade i tre timmar, alltså avsevärt mycket längre än de åtta minuter som en total solförmörkelse varar som längst.

nionde timmen: Dvs. omkring kl. 15. (Se studienot till Mt 20:3.)

Eli, Eli, lama sabachtani?: Några menar att Jesus sa dessa ord på arameiska, men förmodligen var det på den tidens hebreiska, som var influerad av arameiska. Utifrån Matteus och Markus grekiska translitterering av dessa ord kan man inte utröna vilket språk det rör sig om.

Min Gud, min Gud: Jesus ropade till sin himmelske Far och erkände honom som sin Gud, och därigenom uppfyllde han orden i Ps 22:1. När Jesus utropade de här känslosamma orden kan många som hörde honom dragit sig till minnes det som var förutsagt om honom i Ps 22, till exempel att han skulle bli hånad och förlöjligad, att hans händer och fötter skulle bli anfallna och att hans kläder skulle delas upp genom lottkastning. (Ps 22:6–8, 16, 18)

Eli, Eli, lama sabachtani?: Se studienot till Mt 27:46.

Min Gud, min Gud: Se studienot till Mt 27:46.

Elia: Detta hebreiska namn betyder ”min Gud är Jehova”.

surt vin: Eller ”vinäger”. Syftar troligen på ett tunt, beskt eller surt vin som på latin kallades acetum (ättika). Man kunde späda ut det med vatten, och då kallades det posca. Detta var en billig dryck som fattiga människor, däribland romerska soldater, drack för att släcka törsten. Här används det grekiska ordet ọxos, och samma ord förekommer i den grekiska Septuaginta i Ps 69:21 när det förutsägs att Messias skulle få ”ättika” att dricka.

en stav: Eller ”ett vassrör”. I Johannes skildring kallas den ”en isopstjälk”. (Joh 19:29; se Ordförklaringar under ”Isop”.)

gav ... upp andan: Eller ”slutade ... att andas”. Ordet för ”andan” (grekiska: pneuma) kan här avse både ”andedräkt” och ”livskraft”. Detta stöds av att det grekiska verbet ekpnẹō (ordagrant ”andas ut”) används i parallellskildringen i Mk 15:37 (där det återges med ”dog” eller, som i studienoten, ”drog ... sitt sista andetag”). En del menar att det grekiska ord som återges med ”gav upp” betyder att Jesus slutade kämpa för att hålla sig vid liv, eftersom allt hade fullbordats. (Joh 19:30) ”Han gav sitt liv” villigt. (Jes 53:12; Joh 10:11)

dog han: Eller ”drog han sitt sista andetag”. (Se studienot till Mt 27:50.)

förhänget: Det här vackert utsmyckade förhänget skilde det heliga från det allra heligaste. Enligt judisk tradition var det här tunga förhänget 18 m långt, 9 m brett och 7,4 cm tjockt. Genom att Jehova slet itu förhänget visade han sin vrede mot dem som dödade hans son, men han visade också att det nu var möjligt att komma in i själva himlen. (Heb 10:19, 20; se Ordförklaringar.)

templet: Det grekiska ordet naọs syftar här på den centrala byggnaden som utgjordes av det heliga och det allra heligaste.

förhänget: Se studienot till Mt 27:51.

templet: Se studienot till Mt 27:51.

livvakter: Det grekiska ord som används här är spekoulạtōr, ett lånord från latin (speculator), som kan avse en livvakt, en kurir och ibland även en bödel. I de kristna grekiska skrifterna, framför allt i Matteus och Markus, finns det i den grekiska texten ca 30 latinska lånord. Det är ord som har anknytning till det romerska militär- och rättsväsendet och som används som beteckningar för mynt och bruksföremål. Markus använder latinismer mer än någon annan bibelskribent. Detta stöder uppfattningen att han skrev sitt evangelium i Rom och att hans målgrupp främst var icke-judar, i synnerhet romare. (Se studienot till Joh 19:20.)

latin: Det här är enda gången språket latin uttryckligen nämns i Bibeln. På Jesus tid var latin det språk som de romerska myndigheterna i Israel använde. Det förekom på officiella inskrifter, men det var inte det språk människor i allmänhet talade. Det talades flera språk i samhället, vilket förklarar varför anslaget som Pilatus satte upp ovanför Jesus Kristus när han avrättades, som omtalas i Joh 19:19, var på det officiella språket latin, men även på hebreiska och grekiska (koiné). Det finns flera ord och uttryck i de kristna grekiska skrifterna som kommer från latinet. (Se Ordförklaringar under ”Latin”; ”Introduktion till Markus”.)

officeren: Eller ”centurionen”, dvs. en officer som hade befäl över omkring 100 soldater i den romerska armén. Den här högt uppsatte officeren kan ha varit på plats hos Pilatus under Jesus rättegång och hört judarna säga att Jesus hävdade att han var Guds son. (Mk 15:16; Joh 19:7) Markus använder här det grekiska ordet kentyrịōn, ett latinsk lånord som även förekommer i Mk 15:44, 45. (Se ”Introduktion till Markus” och studienoter till Mk 6:27; Joh 19:20.)

Maria Magdalena: Tillnamnet Magdalena (som betyder ”från Magdala” eller ”tillhörande Magdala”), syftar troligen på staden Magdala som låg vid Galileiska sjöns västra strand, ungefär halvvägs mellan Kapernaum och Tiberias. En del menar att Maria kom från Magdala eller bodde där. (Se studienoter till Mt 15:39; Lu 8:2.)

Maria Magdalena: Se studienot till Mt 27:56.

Salome: Troligen från ett hebreiskt ord som betyder ”frid (fred)”. Salome var en lärjunge till Jesus. När man jämför Mt 27:56 med Mk 3:17 och 15:40 verkar det som att Salome var mamma till apostlarna Jakob och Johannes. När Matteus talar om ”Sebedeus söners mor” talar Markus om ”Salome”. En jämförelse med Joh 19:25 pekar dessutom på att Salome möjligen var köttslig syster till Maria, Jesus mamma. I så fall var Jakob och Johannes kusiner till Jesus. Av Mt 27:55, 56, Mk 15:41 och Lu 8:3 framgår det även att Salome var en av de kvinnor som följde Jesus och använde det de ägde för att hjälpa honom.

Jakob den lille: En av Jesus apostlar och son till Alfeus. (Mt 10:2, 3; Mk 3:18; Lu 6:15; Apg 1:13) Att Jakob kallades ”den lille” kan tyda på att han antingen var yngre eller kortare än den andre aposteln Jakob, som var son till Sebedeus.

Joses: Från hebreiskan, kortform av Josifja, som betyder ”må Jah foga till (föröka)”, ”Jah har fogat till (förökat)”. Även om några handskrifter har lydelsen ”Josef” har de flesta äldre handskrifter lydelsen ”Joses”. (Jämför parallellskildringen i Mt 27:56.)

förberedelsedagen: Markus skriver tydligtvis främst för en icke-judisk målgrupp, och därför förklarar han att det här uttrycket syftar på dagen före sabbaten. Den förklaringen finns inte i de andra evangelierna. (Mt 27:62; Lu 23:54; Joh 19:31) Under den dagen förberedde sig judarna för sabbaten genom att tillaga extra måltider och slutföra arbete som inte kunde vänta tills efter sabbaten. Vid det här tillfället inträffade förberedelsedagen den 14 nisan. (Se Ordförklaringar.)

Arimatea: Namnet på den här staden kommer från ett hebreiskt ord som betyder ”höjd”. I Lu 23:51 blir Arimatea omtalat som ”en stad i Judeen”. (Se Tillägg B10.)

Sanhedrin: Dvs. judarnas högsta domstol. Det grekiska ordet som återgetts med ”Sanhedrin” (synẹdrion) betyder ordagrant ”sitta ner tillsammans”. Det var ett uttryck som generellt betecknade en samling eller ett möte, men i Israel kunde det också syfta på en religiös juridisk församling eller domstol. (Se studienot till Mt 5:22 och Ordförklaringar; se också Tillägg B12, som visar var Sanhedrins sal kan ha legat.)

Josef: Evangelieskribenternas personligheter framkommer av vilka detaljer de väljer att berätta om Josef. Skatteindrivaren Matteus skriver att Josef var rik. Markus, som riktade sig till romarna, skriver att han var ”en ansedd medlem av Rådet” som ”väntade på Guds rike”. Lukas, den medkännande läkaren, skriver att han var ”en god och rättfärdig man” som inte hade röstat till stöd för Rådets handlingar mot Jesus. Johannes är den ende som berättar att han ”var lärjunge till Jesus i hemlighet eftersom han var rädd för judarna”. (Mt 27:57–60; Mk 15:43–46; Lu 23:50–53; Joh 19:38–42)

Arimatea: Se studienot till Mt 27:57.

medlem av Rådet: Eller ”rådsherre”. Dvs. medlem av Sanhedrin, judarnas högsta domstol i Jerusalem. (Se studienot till Mt 26:59 och Ordförklaringar under ”Sanhedrin”.)

grav: Eller ”minnesgrav”. Detta var inte en naturlig grotta, utan en gravkammare uthuggen i mjuk kalksten. I sådana kamrar fanns det ofta bänkliknande nischer eller hyllor där man kunde lägga kroppar. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

grav: Se studienot till Mt 27:60.

en sten: Tydligtvis en cirkelrund sten, eftersom denna vers säger att man rullade dit den och Mk 16:4 säger att den var ”bortrullad” när Jesus hade uppstått. Den kan ha vägt mer än ett ton. I Matteus skildring sägs det att det var ”en stor sten”. (Mt 27:60)

Media

Sanhedrin
Sanhedrin

Judarnas högsta domstol kallades Sanhedrin eller Stora rådet och låg i Jerusalem. Den utgjordes av 71 medlemmar. (Se Ordförklaringar.) Enligt Mishna satt medlemmarna i en halvcirkel i tre rader, och två skrivare noterade domstolens utslag. Illustrationen av Sanhedrin baseras på lämningar som man har funnit i Jerusalem och som vissa menar är den rättssal som användes under det första århundradet. (Se Tillägg B12, kartan ”Jerusalem med omnejd”.)

1. Överstepräst

2. Medlemmarna av Sanhedrin

3. En åtalad

4. Skrivare

Hälben genomborrat av en spik
Hälben genomborrat av en spik

Detta är ett fotografi av en avgjutning av ett mänskligt hälben genomborrat av en 11,5 cm lång järnspik. Originalet hittades 1968 vid en utgrävning i norra Jerusalem och är daterat till romartiden. Detta arkeologiska fynd visar att spikar tydligtvis användes vid avrättningar för att fästa personer vid träpålar. Det kan ha varit med hjälp av liknande spikar som romerska soldater fäste Jesus Kristus vid pålen. Denna artefakt hittades i en låda av sten, ett ossuarium, där man lade benen från en avliden person sedan kroppen hade förmultnat. Detta visar att även någon som avrättats på en påle kunde få en begravning.

Gravkammare
Gravkammare

Judarna brukade begrava de döda i grottor eller i gravkammare som huggits ut i klippor. Förutom kungagravar brukade gravarna ligga utanför städerna. De judiska gravar som man har funnit är anmärkningsvärt enkla. En anledning kan vara att judarnas tillbedjan inte tillät dem att vörda de döda, och judarna trodde inte heller att de döda var medvetna och levde vidare i en andevärld.