Markusevangeliet 14:1–72

14  Nu var det två dagar kvar+ till påsken+ och det osyrade brödets högtid.+ De främsta prästerna och de skriftlärda försökte komma på ett listigt sätt att gripa Jesus och döda honom.+  Men de sa: ”Inte under högtiden, för då kanske det bryter ut oroligheter bland folket.”  När han var i Betạnia, hemma hos Simon den spetälske, kom en kvinna fram till honom med en alabasterflaska med väldoftande olja. Det var äkta, mycket dyrbar nardus, och hon bröt upp flaskan och hällde oljan på hans huvud medan han låg till bords.+  Då var det några som blev upprörda och sa till varandra: ”Vilket slöseri med väldoftande olja!  Man kunde ju ha sålt den här oljan för över 300 denarer+ och gett pengarna åt de fattiga!” De var mycket irriterade på* henne.  Men Jesus sa: ”Låt henne vara. Varför kritiserar ni henne? Hon har ju gjort en god gärning mot mig.+  De fattiga finns alltid hos er,+ och ni kan göra gott mot dem när ni vill, men jag kommer inte alltid att finnas hos er.+  Hon har gjort vad hon kunde. Hon har hällt väldoftande olja över min kropp inför min begravning.+  Jag säger er att överallt i världen där de goda nyheterna förkunnas+ ska också den här kvinnans goda gärning berättas till minne av henne.”+ 10  Och Judas Iskariot, en av de tolv, gick till de främsta prästerna för att förråda Jesus åt dem.+ 11  Då blev de glada och lovade att ge honom silverpengar.+ Och han började leta efter ett tillfälle att förråda honom. 12  Och på första dagen av det osyrade brödets högtid,+ då man brukade slakta påskoffret,+ frågade hans lärjungar honom: ”Vart vill du att vi går och gör i ordning påskmåltiden åt dig?”+ 13  Då skickade han i väg två av lärjungarna och sa till dem: ”Gå in i staden, och där kommer ni att möta en man som bär en vattenkruka. Följ efter honom,+ 14  och där han går in ska ni säga till husets ägare: ’Läraren säger: ”Var är gästrummet där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?”’ 15  Och han kommer att visa er en stor sal på övervåningen som redan står färdig. Gör i ordning måltiden åt oss där.” 16  Lärjungarna gick i väg, och när de kom in i staden var allt precis som han hade sagt, och de förberedde för påsken. 17  När det hade blivit kväll gick han dit med de tolv.+ 18  Och medan de låg till bords och åt sa Jesus: ”Jag säger er: En av er som äter med mig ska förråda mig.”+ 19  Då blev de bedrövade, och den ene efter den andre sa till honom: ”Det är väl inte jag?” 20  Han sa till dem: ”Det är en av de tolv, den som doppar tillsammans med mig i skålen.+ 21  Ja, Människosonen ska lämna er, precis som det står skrivet om honom, men olycka kommer att drabba den som förråder Människosonen.+ Det hade varit bättre för den människan att aldrig ha blivit född.”+ 22  De fortsatte att äta, och Jesus tog ett bröd, välsignade det, bröt det, gav det till dem och sa: ”Ta det. Det representerar min kropp.”+ 23  Han tog också en bägare och tackade Gud. Sedan gav han bägaren till dem, och alla drack ur den.+ 24  Och han sa till dem: ”Detta representerar mitt blod,+ ’förbundets+ blod’, som ska utgjutas för mångas skull.+ 25  Jag säger er: Jag ska inte dricka vin igen förrän den dag då jag dricker nytt vin i Guds rike.”+ 26  Och de sjöng lovsånger, och sedan gick de ut till Olivberget.+ 27  Jesus sa till dem: ”Ni kommer alla att falla, för det står skrivet: ’Jag ska slå herden,+ och fåren ska skingras.’+ 28  Men när jag har blivit uppväckt ska jag gå före er till Galileen.”+ 29  Då sa Petrus: ”Även om alla de andra faller kommer jag inte att göra det.”+ 30  Då sa Jesus till honom: ”Så här är det: I dag, ja redan i natt, innan en tupp gal två gånger, kommer du tre gånger att förneka att du känner mig.”+ 31  Men Petrus sa bestämt: ”Jag kommer aldrig att förneka dig, inte ens om jag måste dö med dig.” Och alla de andra sa samma sak.+ 32  Så kom de till ett ställe som heter Getsẹmane, och han sa till lärjungarna: ”Sätt er här medan jag ber.”+ 33  Han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes.+ Och han fylldes av smärta och ångest, 34  och han sa till dem: ”Jag känner mig djupt förtvivlad,+ ända till döds. Stanna här och håll er vakna.”+ 35  Och han fortsatte en bit bort. Sedan föll han ner på knä på marken och bad att han skulle slippa gå igenom den här stunden, om det var möjligt. 36  Och han sa: ”Abba, Far,+ allt är möjligt för dig, så ta den här bägaren ifrån mig. Men gör ändå inte som jag vill, utan som du vill.”+ 37  Han kom tillbaka och såg att de hade somnat, och han sa till Petrus: ”Sover du, Simon? Orkade du inte hålla dig vaken en enda timme?+ 38  Håll er vakna och be hela tiden, så att ni inte dukar under för prövningar.+ Viljan är stark,* men kroppen är svag.”+ 39  Och han gick i väg en gång till och bad samma bön.+ 40  När han kom tillbaka hade de somnat igen, för de var mycket trötta. Och de visste inte vad de skulle säga. 41  Han kom tillbaka för tredje gången och sa: ”Hur kan ni sova och vila i en stund som denna? Det räcker nu, tiden är inne!+ Människosonen blir förrådd och överlämnas i syndares händer. 42  Res er upp, vi ska gå nu. Min förrädare närmar sig.”+ 43  Och just då, medan han fortfarande talade, kom Judas, en av de tolv, tillsammans med en folkskara som bar på svärd och påkar. De var utsända av de främsta prästerna och de skriftlärda och de äldste.+ 44  Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: ”Den jag kysser, han är det. Grip honom och för bort honom under bevakning.”* 45  Och han gick rakt fram till Jesus och sa: ”Rabbi!” och kysste honom ömt. 46  Då tog de tag i Jesus och grep honom. 47  Men en av dem som stod bredvid drog sitt svärd och gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.+ 48  Då sa Jesus till dem: ”Har ni kommit med svärd och påkar för att gripa mig, som om jag var en brottsling?+ 49  Dag efter dag har jag varit hos er i templet och undervisat,+ och ändå har ni inte gripit mig. Men det här måste hända för att Skrifterna ska uppfyllas.”+ 50  Då övergav alla lärjungarna honom och flydde.+ 51  Men en ung man, som bara hade ett fint linneplagg på sig,* började följa honom på nära håll. Och de försökte gripa honom, 52  men han slet sig loss och lämnade linneplagget och kom undan naken.* 53  De förde Jesus till översteprästen,+ och alla de främsta prästerna och de äldste och de skriftlärda samlades.+ 54  Men Petrus följde efter honom på avstånd, ända in på översteprästens gård. Och han satt där tillsammans med husets tjänare och värmde sig vid en eld.+ 55  De främsta prästerna och hela Sanhedrịn försökte få fram vittnesmål för att kunna döma Jesus till döden, men de lyckades inte.+ 56  Det var många som vittnade falskt mot honom,+ men deras vittnesmål stämde inte överens. 57  Då reste sig några andra och vittnade falskt mot honom och sa: 58  ”Vi hörde honom säga: ’Jag ska riva ner det här templet, som är byggt med händer, och på tre dagar ska jag bygga ett annat, som inte är byggt med händer.’”+ 59  Men inte heller i den här frågan stämde deras vittnesmål överens. 60  Då reste sig översteprästen mitt ibland dem och frågade Jesus: ”Har du inget att säga till ditt försvar? Hör du inte vad de anklagar dig för?”+ 61  Men han var tyst och svarade ingenting.+ Då ställde översteprästen ännu en fråga: ”Är du Messias, den Välsignades son?” 62  Då svarade Jesus: ”Det är jag. Och ni ska få se Människosonen+ sitta på kraftens högra sida+ och komma med himlens moln.”+ 63  Då slet översteprästen sönder sina kläder och sa: ”Behöver vi några fler vittnen?+ 64  Ni har själva hört hädelsen. Vad är ert beslut?”* Alla menade att han förtjänade att dö.+ 65  Och några började spotta på honom.+ De täckte över hans ansikte och slog honom med knytnävarna och sa: ”Visa att du är en profet!” Vakterna gav honom örfilar, och sedan förde de bort honom.+ 66  Medan Petrus var nere på gården kom en av översteprästens tjänsteflickor.+ 67  Hon fick syn på Petrus, som satt och värmde sig, och hon tittade rakt på honom och sa: ”Du var också tillsammans med den där Jesus från Nasaret.” 68  Men han förnekade det och sa: ”Jag känner honom inte och förstår inte* vad du pratar om.” Och så gick han ut mot porten. 69  Där fick tjänsteflickan syn på honom och upprepade till dem som var där: ”Han är en av dem.”+ 70  Han förnekade det igen. Och efter en liten stund sa även de som stod bredvid: ”Du är visst en av dem, du är ju från Galileen.” 71  Men han började förbanna sig själv och svor en ed: ”Jag känner inte den där människan ni pratar om!” 72  I samma ögonblick hörde Petrus en tupp gala för andra gången.+ Då kom han ihåg vad Jesus hade sagt: ”Innan en tupp gal två gånger kommer du att förneka mig tre gånger.”+ Och han bröt ihop och började gråta.

Fotnoter

Eller ”De var ovänliga mot”, ”De skällde ut”.
Eller ”Anden är villig”.
Eller ”på ett säkert sätt”.
Eller ”om sin nakna kropp”.
Eller ”oklädd”, ”utan ytterkläder”.
Eller ”Vad anser ni?”
Eller ”Jag varken vet eller förstår”.

Studienoter

påsk: Den här högtiden (det grekiska ordet för påsk, pạscha, kommer från det hebreiska ordet pẹsach, av verbet pasạch, som betyder ”gå förbi”, ”hoppa över”) instiftades kvällen innan israeliterna lämnade Egypten. Den firas till minne av att israeliterna blev befriade ur Egypten och att Jehova ”gick förbi” deras förstfödda när han dödade egyptiernas förstfödda. (2Mo 12:14, 24–47; se Ordförklaringar.)

När han var i Betania: Händelserna som beskrivs i Mk 14:3–9 skedde tydligtvis efter solnedgången, dvs. då den 9 nisan började. Det får vi reda på genom parallellskildringen i Johannes, där det sägs att Jesus kom till Betania ”sex dagar före påsken”. (Joh 12:1) Han måste ha kommit ungefär när sabbaten började (vid solnedgången) den 8 nisan. Det var dagen efter sabbaten som han åt hemma hos Simon. (Joh 12:2–11; se Tillägg A7 och B12.)

Och: Det som beskrivs i vers 10 och 11 hände den 12 nisan, samma dag som händelserna i Mk 14:1, 2 inträffade. (Se Tillägg A7, B12 och studienoter till Mk 14:1, 3.)

Nu: Det som beskrivs i Mk 14:1, 2 inträffade den 12 nisan. Versen upplyser oss om att det var två dagar kvar till påsken (14 nisan; se studienot till Mt 26:2) och det osyrade brödets högtid (15–21 nisan; se Ordförklaringar). (Se Tillägg A7, B12, B15 och studienoter till Mk 14:3, 10.)

spetälska: Den form av spetälska som drabbade människor var en allvarlig hudsjukdom. När Bibeln talar om spetälska är det inte begränsat till den sjukdom som kallas så i dag. Alla som hade fått diagnosen spetälska var utstötta ur samhället så länge de var sjuka. (3Mo 13:2, fotnot, 45, 46; se Ordförklaringar under ”Spetälska”.)

en kvinna: Denna kvinna var enligt Joh 12:3 Maria, syster till Marta och Lasarus.

Hon har hällt väldoftande olja över min kropp: Det var kärlek till Jesus och uppskattning för honom som fick henne (se studienot till Mt 26:7) att vara så generös. Jesus sa att hon utan att veta om det hade förberett hans kropp för begravning, eftersom man ofta använde väldoftande salvor och oljor när man gjorde i ordning döda kroppar. (2Kr 16:14)

När han var i Betania: Händelserna som beskrivs i Mk 14:3–9 skedde tydligtvis efter solnedgången, dvs. då den 9 nisan började. Det får vi reda på genom parallellskildringen i Johannes, där det sägs att Jesus kom till Betania ”sex dagar före påsken”. (Joh 12:1) Han måste ha kommit ungefär när sabbaten började (vid solnedgången) den 8 nisan. Det var dagen efter sabbaten som han åt hemma hos Simon. (Joh 12:2–11; se Tillägg A7 och B12.)

Simon den spetälske: Denne Simon nämns bara här och i parallellskildringen i Mt 26:6. Han kan ha varit en av dem som Jesus botade från spetälska. (Se studienot till Mt 8:2 och Ordförklaringar under ”Spetälska”.)

en kvinna: Se studienot till Mt 26:7.

alabasterflaska: Se Ordförklaringar.

väldoftande olja: Johannes berättar att oljans vikt var ett pund. Och både Markus och Johannes nämner att oljan var värd 300 denarer eller mer. (Mk 14:5; Joh 12:3–5) Det motsvarade ungefär en årslön för en vanlig arbetare. Man menar att denna välluktande olja utvanns ur en aromatisk växt (Nardostachys jatamansi) som växer i Himalaya. Oljan var ofta utspädd eller till och med förfalskad, men både Markus och Johannes säger att denna olja var äkta. (Se Ordförklaringar under ”Nardus”.)

hällde oljan på hans huvud: Enligt både Matteus och Markus hällde kvinnan oljan på Jesus huvud. (Mt 26:7) Men Johannes, som skrev sin skildring många år senare, upplyser oss om att hon även hällde oljan över hans fötter. (Joh 12:3) Jesus säger att den här handlingen var en symbolisk förberedelse inför hans begravning. (Se studienot till Mk 14:8.)

väldoftande olja: Johannes berättar att oljans vikt var ett pund. Och både Markus och Johannes nämner att oljan var värd 300 denarer eller mer. (Mk 14:5; Joh 12:3–5) Det motsvarade ungefär en årslön för en vanlig arbetare. Man menar att denna välluktande olja utvanns ur en aromatisk växt (Nardostachys jatamansi) som växer i Himalaya. Oljan var ofta utspädd eller till och med förfalskad, men både Markus och Johannes säger att denna olja var äkta. (Se Ordförklaringar under ”Nardus”.)

300 denarer: Matteus skildring säger helt enkelt att man kunde ”sålt den dyrt” (Mt 26:9), men skildringarna i Markus och Johannes är mer detaljerade. (Se studienot till Mk 14:3, Ordförklaringar under ”Denar” och Tillägg B14.)

en kvinna: Denna kvinna var enligt Joh 12:3 Maria, syster till Marta och Lasarus.

Hon har hällt väldoftande olja över min kropp: Det var kärlek till Jesus och uppskattning för honom som fick henne (se studienot till Mt 26:7) att vara så generös. Jesus sa att hon utan att veta om det hade förberett hans kropp för begravning, eftersom man ofta använde väldoftande salvor och oljor när man gjorde i ordning döda kroppar. (2Kr 16:14)

säger er: Eller ”försäkrar er”, ”säger er i sanning”. ”I sanning” är en återgivning av det grekiska ordet amẹ̄n, en translitterering av det hebreiska ordet ’amẹn, som betyder ”må det bli så” eller ”sannerligen”. Jesus använde ofta detta uttryck för att introducera ett uttalande, ett löfte eller en profetia, och på så sätt betonade han att det han sa var fullständigt sant. Jesus bruk av ”i sanning”, eller amen, sägs vara unikt i den religiösa litteraturen. I Johannesevangeliet upprepas alltid det grekiska ordet (amẹ̄n amẹ̄n). (Se studienot till Joh 1:51.)

alla nationerna: Det här uttrycket betonar predikoarbetets omfattning, och på det sättet förstod lärjungarna att arbetet skulle omfatta mer än att bara predika för judar. Det grekiska ordet för ”nation” (ẹthnos) syftar generellt på en grupp människor som är mer eller mindre besläktade med varandra och som har ett gemensamt språk. En sådan grupp bor också vanligtvis i ett geografiskt avgränsat område.

säger er: Se studienot till Mt 5:18.

överallt i världen där de goda nyheterna förkunnas: Precis som i Mk 13:10 så förutsäger Jesus här att de goda nyheterna skulle förkunnas i hela världen, och de skulle inkludera den här kvinnans fina handling. Gud inspirerade tre av evangelieskribenterna att skriva ner denna händelse. (Mt 26:12, 13; Joh 12:7; se studienot till Mk 13:10.)

Nu: Det som beskrivs i Mk 14:1, 2 inträffade den 12 nisan. Versen upplyser oss om att det var två dagar kvar till påsken (14 nisan; se studienot till Mt 26:2) och det osyrade brödets högtid (15–21 nisan; se Ordförklaringar). (Se Tillägg A7, B12, B15 och studienoter till Mk 14:3, 10.)

När han var i Betania: Händelserna som beskrivs i Mk 14:3–9 skedde tydligtvis efter solnedgången, dvs. då den 9 nisan började. Det får vi reda på genom parallellskildringen i Johannes, där det sägs att Jesus kom till Betania ”sex dagar före påsken”. (Joh 12:1) Han måste ha kommit ungefär när sabbaten började (vid solnedgången) den 8 nisan. Det var dagen efter sabbaten som han åt hemma hos Simon. (Joh 12:2–11; se Tillägg A7 och B12.)

Iskariot: Betyder möjligen ”man från Kerijot”. Judas far, Simon, kallas också för Iskariot. (Joh 6:71) De flesta menar att detta betyder att Simon och Judas var från den judeiska byn Kerijot-Hesron. (Jos 15:25) I så fall var Judas den ende av de 12 apostlarna som var från Judeen, alla de övriga var från Galileen.

Och: Det som beskrivs i vers 10 och 11 hände den 12 nisan, samma dag som händelserna i Mk 14:1, 2 inträffade. (Se Tillägg A7, B12 och studienoter till Mk 14:1, 3.)

Iskariot: Se studienot till Mt 10:4.

silverpengar: Ordagrant ”silver”, dvs. silver som användes som pengar. Enligt Mt 26:15 var det ”30 silvermynt”. Matteus är den ende evangelieskribenten som nämner summan som Jesus blev förrådd för. De 30 silvermynten var möjligen silversiklar som var präglade i Tyros. Det verkar som att de främsta prästerna fastställde just det här beloppet för att visa hur mycket de föraktade Jesus, för enligt lagen var det priset på en slav. (2Mo 21:32) Något liknande hände när Sakarja bad de illojala israeliterna om att få sin lön för det arbete han utfört som profet bland Guds folk. De vägde upp ”30 silverstycken” åt honom, något som antyder att de ansåg att han inte var värd mer än en slav. (Sak 11:12, 13)

På första dagen av det osyrade brödets högtid: Det osyrade brödets högtid började den 15 nisan, dagen efter påsken (14 nisan) och varade i sju dagar. (Se Tillägg B15.) Men på Jesus tid hade påsken blivit så nära förknippad med den här högtiden att alla åtta dagar, inklusive den 14 nisan, ibland omnämndes som ”det osyrade brödets högtid”. (Lu 22:1) Men i det här sammanhanget kan uttrycket ”På första dagen av” också återges med ”Dagen innan”. (Jämför Joh 1:15, 30, där det grekiska ordet för ”första” [prọ̄tos] har återgetts med ”före” i en liknande konstruktion, nämligen ”han var till före [prọ̄tos] mig”.) Så både den grekiska grundtexten och judisk tradition ger rum för att lärjungarna ställde den här frågan till Jesus redan den 13 nisan. På dagtid den 13 nisan förberedde lärjungarna för påsken, som firades ”när det hade blivit kväll” och den 14 nisan började. (Mk 14:16, 17)

på första dagen av det osyrade brödets högtid: Det osyrade brödets högtid började den 15 nisan, dagen efter påsken (14 nisan) och varade i sju dagar. (Se Tillägg B15.) Men på Jesus tid hade påsken blivit så nära förknippad med den här högtiden att alla åtta dagar, inklusive den 14 nisan, ibland omnämndes som ”det osyrade brödets högtid”. (Lu 22:1) Dagen som nämns här syftar på den 14 nisan, eftersom det sägs att det var dagen då man brukade slakta påskoffret. (2Mo 12:6, 15, 17, 18; 3Mo 23:5; 5Mo 16:1–8) Det som beskrivs i vers 12–16 inträffade förmodligen på eftermiddagen den 13 nisan i samband med förberedelserna för påsken, som firades ”när det hade blivit kväll” och den 14 nisan började. (Mk 14:17, 18; se Tillägg B12 och studienot till Mt 26:17.)

När det hade blivit kväll: Dvs. kvällen som markerade början på 14 nisan. (Se Tillägg A7 och B12.)

doppar tillsammans med mig: Man åt vanligtvis med händerna, eller så använde man en bit bröd som sked. Det här uttrycket kan också vara ett idiom som betyder ”äta mat tillsammans”. En måltid tillsammans med någon var ett uttryck för nära vänskap. Om man svek en sådan nära vän ansågs man vara den värsta sortens förrädare. (Ps 41:9; Joh 13:18)

skålen: Det grekiska ordet betecknar en relativt djup skål som man åt ur. Några få forntida handskrifter har en lydelse som kan översättas ”den gemensamma skålen”, men lydelsen ”skålen” har starkt stöd i handskrifterna.

tog ett bröd ... bröt han det: De bröd som var vanliga i Främre Orienten var tunna, och om de var osyrade var de också spröda. Det finns ingen symbolik i att Jesus bröt brödet, utan det var helt enkelt så man brukade dela ett bröd. (Se studienot till Mt 14:19.)

representerar: Det grekiska ordet estịn (ordagrant ”är”) har här innebörden ”symboliserar”, ”betyder”, ”står för”. Den här innebörden var självklar för apostlarna, för när de här orden uttalades hade de både Jesus fullkomliga kropp och brödet de skulle äta fullt synliga framför sig. Brödet kunde alltså inte ha varit hans bokstavliga kropp. Det är värt att lägga märke till att samma grekiska ord används i Mt 12:7, och där använder många översättningar ordet ”betyder”.

tog ett bröd ... bröt det: Se studienot till Mt 26:26.

välsignade det: Det här uttrycket syftar tydligtvis på att Jesus bad en bön då han lovprisade och tackade Gud.

representerar: Se studienot till Mt 26:26.

förbundets blod: Det nya förbundet, mellan Jehova och de smorda kristna, trädde i kraft på grundval av Jesus offer. (Heb 8:10) Jesus använde här samma uttryck som Mose använde när han var medlare i samband med att lagförbundet med Israel ingicks vid Sinai. (2Mo 24:8; Heb 9:19–21) På samma sätt som lagförbundet mellan Gud och Israel gjordes giltigt med hjälp av blodet från tjurar och bockar, så gjordes det nya förbundet som Jehova skulle ingå med det andliga Israel giltigt med hjälp av Jesus blod. Detta förbund trädde i kraft vid pingsten år 33 v.t. (Heb 9:14, 15)

förbundets blod: Se studienot till Mt 26:28.

dricker nytt vin: Ordagrant ”dricker den ny”, dvs. nytt vin från vinstocken. I Bibeln används vin ibland som en symbol för glädje. (Ps 104:15; Pre 10:19)

dricker nytt vin: Se studienot till Mt 26:29.

sjöng lovsånger: Eller ”sjöng hymner (psalmer)”. Enligt en judisk tradition sjöngs eller reciterades de första Hallelpsalmerna (113, 114) under själva påskmåltiden och de sista fyra (115–118) vid slutet av den. De sistnämnda innehöll några av de profetior som tillämpas på Messias. Ps 118 börjar och slutar med orden: ”Tacka Jehova, för han är god, hans lojala kärlek varar för evigt.” (Ps 118:1, 29) Det här kan mycket väl ha varit de sista orden som Jesus sjöng med sina trogna apostlar kvällen före sin död.

lovsånger: Se studienot till Mt 26:30.

före gryningen: Ordagrant ”när tuppen gal”. Enligt grekernas och romarnas indelning av natten var detta namnet på det tredje vaktpasset. Det sträckte sig från midnatt fram till omkring kl. 3 på natten. (Se föregående studienoter till den här versen.) Det var troligen vid den här tiden som Petrus hörde ”en tupp gala”. (Mk 14:72) Tupparnas galande har länge varit och är fortfarande en tidsangivelse för människor i länderna öster om Medelhavet. (Se studienoter till Mt 26:34; Mk 14:30, 72.)

innan en tupp gal: Alla fyra evangelier nämner detta, men det är bara Markus som preciserar att tuppen skulle gala två gånger. (Mt 26:34, 74, 75; Mk 14:72; Lu 22:34, 60, 61; Joh 13:38; 18:27) Det framgår av Mishna att man födde upp tuppar i Jerusalem på Jesus tid, vilket stöder Bibelns skildring. Tuppen gol troligtvis mycket tidigt på morgonen. (Se studienot till Mk 13:35.)

Getsemane: Den här trädgården låg tydligtvis på Olivberget, på andra sidan Kidrondalen öster om Jerusalem. Det fanns troligen en oljepress där, eftersom namnet kommer från ett hebreiskt eller arameiskt uttryck (gath shemanẹ̄) som betyder ”oljepress”. Man vet inte exakt var den här trädgården låg, men en vanlig uppfattning är att Getsemane är identisk med den trädgård som ligger nära ett vägskäl vid foten av Olivbergets västra sluttning. (Se Tillägg B12.)

Getsemane: Se studienot till Mt 26:36.

Jag känner mig: Eller ”Min själ är”. Det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”, avser här en människas hela väsen. Så ”min själ” kan här återges med ”hela mitt väsen” eller bara ”jag”. (Se Ordförklaringar under ”Själ”.)

Var ... vaksamma: Det grekiska uttrycket har grundbetydelsen ”hålla sig vaken”, men i många sammanhang betyder det ”vara vaksam”, ”vara på sin vakt”. Matteus använder det här uttrycket i Mt 24:43; 25:13; 26:38, 40, 41. I Mt 24:44 kopplar han det till att vara ”beredda”. (Se studienot till Mt 26:38.)

Var alltså hela tiden vaksamma: Ordagrant ”Håll er vakna”. Den här uppmaningen om att hålla sig andligt vaken är huvudtanken i liknelsen med de tio unga kvinnorna. (Se studienoter till Mt 24:42; 26:38.)

Var ... vaksamma: Det grekiska uttrycket har grundbetydelsen ”hålla sig vaken”, men i många sammanhang betyder det ”vara vaksam”, ”vara på sin vakt”. Markus använder också det här uttrycket i Mk 13:34, 37; 14:34, 37, 38. (Se studienoter till Mt 24:42; 26:38; Mk 14:34.)

Jag känner mig: Se studienot till Mt 26:38.

håll er vakna: Jesus hade betonat hur viktigt det var att lärjungarna höll sig andligt vakna, för de visste inte vilken dag eller timme han skulle komma. (Se studienoter till Mt 24:42; 25:13; Mk 13:35.) Här och i Mk 14:38 betonar han detta igen, och i Mk 14:38 gör han dessutom en koppling mellan att hålla sig andligt vaken och att vara ihärdig i bönen. Liknande uppmaningar återfinns genom hela de kristna grekiska skrifterna, något som visar att det är viktigt för sanna kristna att hålla sig andligt vakna. (1Kor 16:13; Kol 4:2; 1Th 5:6; 1Pe 5:8; Upp 16:15)

föll han ner på knä på marken: Eller ”kastade han sig ner på marken”. I parallellskildringen i Mt 26:39 sägs det att Jesus föll ner ”med ansiktet mot marken”. Bibeln nämner flera olika slags kroppsställningar i samband med bön, däribland att stå upp och att knäböja. Men den allra mest ödmjuka kroppsställningen var kanske när någon som bad väldigt innerligt lade sig helt utsträckt med ansiktet mot marken.

dricka den bägare: I Bibeln används ofta ”bägare” bildligt om det som är Guds vilja för en person, det som han så att säga har tilldelat någon. (Ps 16:5; 23:5) Att ”dricka bägaren” betyder här att underordna sig Guds vilja. ”Bägaren” stod här inte bara för att Jesus skulle behöva lida och dö falskt anklagad för hädelse, utan också för att han skulle bli uppväckt till odödligt liv i himlen.

Abba: Ett hebreiskt eller arameiskt ord (transkriberat till grekiska) som förekommer tre gånger i Nya testamentet. (Rom 8:15; Gal 4:6) Ordet betyder ordagrant ”fadern” eller ”o Far”. Det kombinerar värmen i ordet ”pappa” med värdigheten i ordet ”far” och är på samma gång informellt och respektfullt. Det var ett av de första ord ett barn lärde sig. Men i forntida hebreiska och arameiska texter användes det också av en vuxen son när han tilltalade sin pappa. Så det var snarare ett mer personligt sätt att tilltala någon än en titel. Att Jesus valde det här ordet visar vilken nära, förtrolig relation han hade till sin Far.

Far: Vid alla tre förekomster av ordet abba har man lagt till den grekiska översättningen ho patẹ̄r, dvs. ”fadern” eller ”o Far”.

ta den här bägaren ifrån mig: I Bibeln används ofta ”bägare” bildligt om det som är Guds vilja för en person, det som han så att säga har tilldelat någon. (Se studienot till Mt 20:22.) Jesus var utan tvivel oroad över att Guds namn skulle kunna bli vanärat i och med att han dog anklagad för hädelse och uppror, och därför bad han om att slippa ta emot den här bägaren.

Viljan: Ordagrant ”Anden”. Syftar här på drivkraften som kommer från en människas bildliga hjärta och som får henne att säga och göra saker på ett särskilt sätt. (Se Ordförklaringar under ”Ande”.)

kroppen: Ordagrant ”köttet”. I Bibeln används ofta ”kött” som en symbol för människans syndiga, ofullkomliga tillstånd.

de var mycket trötta: I den grekiska grundtexten används här ett idiom som ordagrant kan översättas ”deras ögon var nedtyngda av sömn”. Det kan också översättas ”de kunde inte hålla ögonen öppna”.

kysste honom ömt: Det grekiska verb som återgetts med ”kyssa ömt” är en förstärkt form av verbet ”kyssa” som används i vers 44. När Judas mötte Jesus med en så varm och vänskaplig hälsning visade han hur djupt han hade sjunkit i sitt svek och hyckleri.

gjorde ett utfall mot översteprästens slav: Alla fyra evangelieskribenter nämner denna händelse, och deras skildringar kompletterar varandra. (Mt 26:51; Mk 14:47; Lu 22:50) Det är bara ”vår älskade Lukas, läkaren” (Kol 4:14), som nämner att Jesus ”rörde ... vid tjänarens öra och läkte honom”. (Lu 22:51) Johannes är den ende evangelieskribenten som berättar att det var Simon Petrus som använde svärdet och att slaven, som han högg örat av, hette Malkos. Johannes var tydligtvis den lärjunge som var ”bekant med översteprästen” och hans hushåll (Joh 18:15, 16), så det är inte konstigt att han uppger namnet på den skadade mannen. Att Johannes kände översteprästens hushåll framgår också av Joh 18:26, där Johannes skriver att slaven som anklagade Petrus för att vara en lärjunge till Jesus ”var släkt med den som Petrus hade huggit örat av”.

en av dem som stod bredvid: Parallellskildringen i Joh 18:10 visar att det var Petrus som drog sitt svärd och att namnet på översteprästens tjänare var Malkos. Skildringarna i Lukas (22:50) och Johannes (18:10) bjuder också på detaljen att det var ”högra örat” som han högg av.

gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare: Se studienot till Joh 18:10.

Markus: Från det latinska namnet Marcus. Han är identisk med den Johannes som nämns i Apg 12:12, och han hade fått det romerska namnet Markus som tillnamn. Johannes Markus mamma, Maria, bodde i Jerusalem och blev tidigt en lärjunge. Johannes Markus var ”Barnabas kusin” (Kol 4:10) och reskamrat. Markus reste också tillsammans med Paulus och andra tidiga kristna missionärer. (Apg 12:25; 13:5, 13; 2Ti 4:11) Det står inte i evangeliet vem som skrev det, men källor från 100- och 200-talet v.t. uppger att Markus är skribenten.

en ung man: Markus är den ende som skildrar det som händer i vers 51 och 52. Den unge mannen kan ha varit skribenten själv. I så fall kan Markus ha haft viss personlig kontakt med Jesus. (Se studienot till Mk Titel.)

naken: Det grekiska ordet gymnọs kan betyda ”oklädd”, ”utan ytterkläder”. (Jak 2:15, fotnot)

översteprästen: Så länge Israel var en självständig nation innehade översteprästen sitt ämbete på livstid. (4Mo 35:25) Men under den romerska ockupationen kunde styresmän som förordnats av Rom tillsätta och avsätta översteprästen efter eget tycke. Översteprästen som tjänstgjorde vid rättegången mot Jesus var Kaifas. (Mt 26:3, 57) Han var en skicklig diplomat och var överstepräst längre än någon av sina närmaste föregångare. Han tillsattes som överstepräst ca 18 v.t. och var det fram till omkring 36 v.t. (Se Ordförklaringar och Tillägg B12, som visar var Kaifas hus kan ha legat.)

Sanhedrin: Dvs. judarnas högsta domstol. Det grekiska ordet som återgetts med ”Sanhedrin” (synẹdrion) betyder ordagrant ”sitta ner tillsammans”. Det var ett uttryck som generellt betecknade en samling eller ett möte, men i Israel kunde det också syfta på en religiös juridisk församling eller domstol. (Se studienot till Mt 5:22 och Ordförklaringar; se också Tillägg B12, som visar var Sanhedrins sal kan ha legat.)

Sanhedrin: Se studienot till Mt 26:59.

vittnesmål: Markus är den ende av evangelieskribenterna som berättar att de falska vittnen som vittnade vid rättegången mot Jesus motsade varandra.

Kristus: I den grekiska texten används här bestämd artikel tillsammans med titeln Kristus, som betyder ”den smorde”. På det sättet betonas Jesus roll som Kristus, den utlovade Messias, alltså den som har blivit smord, förordnad, i ett alldeles särskilt avseende. (Se studienoter till Mt 1:1; 2:4.)

Messias: Eller ”den Smorde”, ”Kristus”. (Se studienot till Mt 11:2.)

kraftens högra sida: Den som satt på en härskares högra sida hade den näst högsta ställningen i riket. (Ps 110:1; Apg 7:55, 56) Det grekiska ordet för ”kraft” kan i det här sammanhanget syfta på Gud och kan också återges med ”den Mäktige”. Det grekiska uttryck som här har översatts med ”kraftens högra sida” förekommer också i parallellskildringen i Lu 22:69, men då står det tillsammans med ”Gud”. Där har det återgetts med ”den mäktige Gudens högra sida”. Uttrycket ”kraftens högra sida” kan också tyda på att Jesus skulle fyllas med kraft, eller myndighet, eftersom han skulle befinna sig vid den Mäktiges, alltså Guds, högra sida.

kraftens högra sida: Se studienot till Mt 26:64.

slet ... sönder sina kläder: Här är detta ett dramatiskt uttryck för vrede. Kaifas rev troligen sönder den del av klädesplagget som täckte hans bröst och visade på så sätt sin skenheliga vrede över Jesus ord.

Visa att du är en profet ... Vem var det som slog dig?: Här menar inte Jesus motståndare att han ska komma med förutsägelser om framtiden, utan att han med mirakulös hjälp ska berätta vem som slog honom. Parallellskildringarna i Mk 14:65 och Lu 22:64 visar att Jesus motståndare täckte över hans ansikte, så när de uppmanade Jesus att berätta vem som hade slagit honom var det alltså ett sätt för dem att håna honom.

Visa att du är en profet!: Här menar inte Jesus motståndare att han ska komma med förutsägelser om framtiden, utan snarare att han ska använda sig av övernaturliga förmågor. Sammanhanget visar att Jesus motståndare hade täckt över hans ansikte. De utmanade alltså Jesus, som stod där med förbundna ögon, att berätta vem som hade slagit honom. (Se studienot till Mt 26:68.)

Visa att du är en profet!: Här menar inte Jesus motståndare att han ska komma med förutsägelser om framtiden, utan snarare att han ska använda sig av övernaturliga förmågor. Sammanhanget visar att Jesus motståndare hade täckt över hans ansikte, och parallellskildringen i Mt 26:68 visar vad de menade med sin uppmaning: ”Visa att du är en profet, du Messias! Vem var det som slog dig?” De utmanade alltså Jesus, som stod där med förbundna ögon, att berätta vem som hade slagit honom. (Se studienoter till Mt 26:68; Lu 22:64.)

porthuset: Ordagrant ”porten”. I Markus skildring används ett uttryck som kan betyda ”förhall” eller ”entré”, vilket tyder på att detta var mer än bara en port. (Mk 14:68) Det var tydligtvis en byggnad, kanske en passage eller en vestibul, mellan gårdsplanen och ytterdörrarna ut mot gatan.

porten: Eller ”förhallen”. (Se studienot till Mt 26:71.)

förbanna sig själv: Petrus menade tydligtvis att han var beredd att drabbas av något ont om det var en lögn från hans sida att han inte kände den människan.

svor en ed: Petrus var rädd och försökte övertyga dem runt omkring sig om att han talade sanning och inte kände Jesus. Han svor en ed på att han inte kände Jesus, och den gick ut på att han skulle drabbas av olycka om det han sa inte var sant.

förbanna sig själv: Se studienot till Mt 26:74.

svor en ed: Se studienot till Mt 26:74.

före gryningen: Ordagrant ”när tuppen gal”. Enligt grekernas och romarnas indelning av natten var detta namnet på det tredje vaktpasset. Det sträckte sig från midnatt fram till omkring kl. 3 på natten. (Se föregående studienoter till den här versen.) Det var troligen vid den här tiden som Petrus hörde ”en tupp gala”. (Mk 14:72) Tupparnas galande har länge varit och är fortfarande en tidsangivelse för människor i länderna öster om Medelhavet. (Se studienoter till Mt 26:34; Mk 14:30, 72.)

en tupp gala: Alla fyra evangelier nämner detta, men det är bara Markus som preciserar att tuppen gol för andra gången. (Mt 26:34, 74, 75; Mk 14:30; Lu 22:34, 60, 61; Joh 13:38; 18:27) Det framgår av Mishna att man födde upp tuppar i Jerusalem på Jesus tid, vilket stöder Bibelns skildring. Tuppen gol troligtvis mycket tidigt på morgonen. (Se studienot till Mk 13:35.)

Media

Alabasterflaska
Alabasterflaska

Dessa små vasliknande parfymflaskor kallades alabastron och tillverkades från början av orientalisk alabaster, en form av kalciumkarbonat som bröts i närheten av staden Alabastron i Egypten. Det kärl som visas på bilden hittades i Egypten och har daterats till mellan 150 f.v.t. och 100 v.t. Så småningom började man tillverka liknande kärl av billigare material, som gips. Dessa kallades också alabastron, eftersom de användes för samma ändamål. Men kärl av äkta, orientalisk alabaster användes till dyrbara salvor och parfymer, till exempel dem som Jesus blev smord med när han var hos en farisé i Galileen och när han var hos Simon den spetälske i Betania.

Påskmåltiden
Påskmåltiden

Påskmåltiden bestod av helstekt lamm (inga ben på djuret fick slås sönder) (1), osyrat bröd (2) och bittra örter (3). (2Mo 12:5, 8; 4Mo 9:11) Vad ingick i ”bittra örter”? Enligt Mishna kan det ha varit sallad, cikoria, krasse, endivia eller maskros, växter som tydligtvis påminde israeliterna om det hårda slaveriet i Egypten. Jesus använde osyrat bröd som en symbol för sin fullkomliga kropp. (Mt 26:26) Och aposteln Paulus kallade Jesus ”vårt påskalamm”. (1Kor 5:7) Under det första århundradet ingick vin (4) i påskmåltiden. Jesus använde vin som en symbol för sitt blod, som skulle utgjutas som ett offer. (Mt 26:27, 28)

Rum på övervåningen
Rum på övervåningen

En del hus i Israel hade en övervåning. Den kunde enkelt nås via en stege eller trappa inomhus eller med hjälp av en utvändig stentrappa eller stege. Det var i ett stort rum på en övervåning som Jesus firade den sista påsken med sina lärjungar och instiftade Herrens kvällsmåltid. Det rummet kan ha sett ut som på bilden. (Lu 22:12, 19, 20) Det var förmodligen i ett rum på en övervåning som 120 lärjungar hade samlats i Jerusalem på pingstdagen 33 v.t. när de uppfylldes av Guds ande. (Apg 1:15; 2:1–4)