första dagen i veckan: Dvs. den 16 nisan. Judarna räknade dagen efter sabbaten som den första dagen i veckan.

grav: Eller ”minnesgrav”. Detta var inte en naturlig grotta, utan en gravkammare uthuggen i mjuk kalksten. I sådana kamrar fanns det ofta bänkliknande nischer eller hyllor där man kunde lägga kroppar. (Se Ordförklaringar under ”Minnesgrav”.)

väldoftande kryddor för att ... smörja in Jesus kropp: Man hade redan behandlat Jesus kropp. Att smörja den dödes kropp inför begravningen var sed bland judarna. (Joh 19:39, 40) Jesus dog omkring tre timmar innan sabbatsdagen började, och eftersom judarna inte fick göra i ordning döda kroppar på sabbaten är det troligt att man fick begrava Jesus i all hast. Men under den första dagen efter sabbaten, dvs. på tredje dagen efter Jesus död, kom några kvinnor till graven. De kan ha tänkt lägga på mer väldoftande kryddor och oljor för att kroppen skulle bevaras längre. (Lu 23:50–24:1) De tänkte troligen lägga detta utanpå svepningen.

första dagen i veckan: Se studienot till Mt 28:1.

graven: Eller ”minnesgraven”. (Se studienot till Mt 27:60.)

kryddorna de hade gjort i ordning: Se studienot till Mk 16:1.

en sten: Tydligtvis en cirkelrund sten, eftersom denna vers säger att man rullade dit den och Mk 16:4 säger att den var ”bortrullad” när Jesus hade uppstått. Den kan ha vägt mer än ett ton. I Matteus skildring sägs det att det var ”en stor sten”. (Mt 27:60)

stenen: Se studienot till Mk 15:46.

Herren Jesus: Dessa ord saknas i en del handskrifter, men den längre lydelsen har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter. (Läs mer om hur gamla handskrifter används för att fastställa den grekiska texten i Tillägg A3.)

två män ... i strålande kläder: Detta syftar på änglar. (Jämför Lu 24:23.) I Apg 1:10 omtalas änglar som ”män i vita kläder”.

Han är inte här, för han har blivit uppväckt: Dessa ord finns inte med i en del handskrifter, men de har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter. (Se Tillägg A3.)

avrätta ... på en påle: Eller ”fästa ... vid en påle (stolpe)”. Det här är den första av över 40 förekomster av det grekiska verbet staurọō i de kristna grekiska skrifterna. Det här verbet är besläktat med substantivet staurọs, som återges med ”tortyrpåle”. (Se studienoter till Mt 10:38; 16:24; 27:32 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.) Verbet används i Septuaginta i Est 7:9, där man ger en befallning om att hänga upp Haman på en påle som var mer än 20 m hög. På klassisk grekiska betyder detta verb ”omge med pålar”, ”uppföra en palissad”.

avrättas på pålen: Eller ”fästas vid en påle (stolpe)”. (Se studienot till Mt 20:19 och Ordförklaringar under ”Påle” och ”Tortyrpåle”.)

berätta att han har blivit uppväckt från de döda: Kvinnorna som fick den här uppmaningen var inte bara de första lärjungarna som fick reda på att Jesus hade uppstått, utan de fick också uppdraget att berätta för andra vad som hade hänt. (Mt 28:2, 5, 7) Enligt oskriftenlig judisk tradition var en kvinnas vittnesmål ogiltigt i en rättegång. Jehovas ängel däremot hedrade kvinnorna genom att ge dem förmånen att vittna om det de hade sett.

de ... berättade allt för de elva: De två änglarna, som i Lu 24:4 omtalas som ”män ... i strålande kläder”, kunde ha berättat nyheten om Jesus uppståndelse för hans manliga lärjungar först. Men i stället var det några kvinnor som fick förmånen att vara de första som fick reda på att han hade uppstått. (Lu 24:6–9; Joh 20:11–18) Dessa kvinnor fick också det ärofyllda uppdraget att berätta om uppståndelsen ”för de elva och för alla de andra”. Dessutom var Maria Magdalena en av de första lärjungarna som såg Jesus efter att han blivit uppväckt. (Joh 20:16; se studienot till Mt 28:7.)

lämnade graven och: Dessa ord förekommer inte i en del handskrifter, men de har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter.

Maria, som kallades Magdalena: När Lukas skriver om det som hände under det andra året av Jesus predikoverksamhet nämns för första gången den kvinna som ofta kallas Maria Magdalena. Tillnamnet Magdalena (som betyder ”från Magdala” eller ”tillhörande Magdala”), syftar troligen på staden Magdala. Den låg vid Galileiska sjöns västra strand, ungefär halvvägs mellan Kapernaum och Tiberias. En del menar att Maria kom från Magdala eller bodde där. Maria Magdalena nämns framför allt i samband med Jesus död och uppståndelse. (Mt 27:55, 56, 61; Mk 15:40; Lu 24:10; Joh 19:25)

Maria Magdalena: Se studienot till Lu 8:2.

Johanna: Detta är en kortform i femininum av det hebreiska namnet Jehohanan och betyder ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”. Johanna hade blivit botad av Jesus och var hustru till Kusas, en av Herodes Antipas ämbetsmän. Hon nämns bara två gånger i de kristna grekiska skrifterna, båda gångerna är i Lukasevangeliet. (Lu 8:2, 3)

... som hade hänt: Den här versen förekommer inte i en del handskrifter, men den har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter. (Se Tillägg A3.)

omkring 11 kilometer: Ordagrant ”60 stadier”. Ett romerskt stadion motsvarade 185 m. (Se Tillägg B14.)

förklarade: Det grekiska ordet diermēneuō kan användas i betydelsen ”översätta från ett språk till ett annat”. (Apg 9:36; 1Kor 12:30) Men det har också betydelsen ”klargöra innebörden”, ”förklara helt och fullt”. I den här versen avser ordet att han förklarade innebörden i profetior.

brann: Det här uttrycket är en återgivning av ett grekiskt ord som här används bildligt för att beskriva starka känslor, som glädje och lycka, och det innefattar tanken på starkt intresse och engagemang. Här beskriver det hur de två lärjungarna reagerade när Jesus tydligt förklarade de hebreiska skrifterna för dem.

tydligt förklarade Skrifterna: Eller ”helt öppnade Skrifterna”. Det grekiska verbet för ”helt öppna” (dianoigō) används tre gånger i det här kapitlet. Första gången, i Lu 24:31, beskriver det hur två lärjungars ögon ”öppnades” så att de förstod att de talade med Jesus. Andra gången, här i Lu 24:32, används ordet i betydelsen ”tydligt förklara”. Och tredje gången, i Lu 24:45, används ordet för att beskriva hur Jesus ”öppnade” lärjungarnas sinnen så att de kunde förstå de inspirerade hebreiska skrifterna. (Se också Apg 7:56, ”öppen”; 16:14, ”öppnade helt”; och 17:3, ”förklarade [ordagrant ”öppnade grundligt upp”],” där samma grekiska ord används.)

och sa: ”Må ni ha frid”: Dessa ord förekommer inte i en del handskrifter, men de har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter.

en ande: Det grekiska ordet pneuma kan syfta på osynliga andevarelser, men här syftar det på en syn eller ett övernaturligt fenomen. Jesus visade sina händer och fötter för lärjungarna och sa: ”Ta på mig och se på mig. En ande har ju inte kött och ben, som ni ser att jag har.” (Lu 24:39) Han hade alltså materialiserat sig – precis som änglar hade gjort vid tidigare tillfällen i historien – så att lärjungarna skulle kunna se honom. (1Mo 18:1–8; 19:1–3)

mina händer och mina fötter: Det var vanligt att romarna spikade fast offret vid pålen genom händerna (och förmodligen också genom fötterna), och så gick det även till i Jesus fall. (Ps 22:16; Joh 20:25, 27; Kol 2:14) En del forskare menar att man slog en eller flera spikar genom Jesus fötter och fäste dem antingen direkt vid pålen eller vid en liten bräda som var fastsatt vid pålen.

... och sina fötter: Den här versen förekommer inte i en del handskrifter, men den har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter. (Se Tillägg A3.)

fisk: En del nyare handskrifter lägger till orden ”och en honungskaka”, men de finns inte med i tidiga, ansedda handskrifter.

i Moses lag, profeterna och psalmerna: Det verkar som att Jesus grupperade de hebreiska skrifterna på det sätt som var vanligt bland judarna och som de kände till. ”Moses lag” (hebreiska: tōrạh) avser de första fem böckerna i Bibeln, Moseböckerna. ”Profeterna” (hebreiska: Nevi’ịm) avser de profetiska böckerna i de hebreiska skrifterna och innefattar även de så kallade tidigare profeterna (bibelböckerna Josua till Kungaböckerna). ”Psalmerna” avser den tredje delen som kallas Skrifterna (hebreiska: Kethuvịm) och som består av resten av böckerna i de hebreiska skrifterna. Benämningen ”psalmerna” används eftersom det var den första boken i den tredje delen. Ordet ”Tanakh”, ett judiskt namn på de hebreiska skrifterna, kommer från att man har satt ihop de första bokstäverna på dessa tre delar (TaNaKh). Att Jesus använde dessa tre benämningar visar att de hebreiska skrifternas kanon var fastställd då han var på jorden och att han godkände den.

vittnen om mig: Som trogna judar var Jesus första lärjungar redan vittnen om Jehova, och de vittnade om att han är den ende sanne Guden. (Jes 43:10–12; 44:8) Men nu skulle lärjungarna vara vittnen om både Jehova och Jesus. De skulle berätta för andra om Jesus viktiga roll i att upphöja, eller helga, Jehovas namn med hjälp av det messianska riket, som var ett nytt inslag i Jehovas avsikt. Med undantag av Johannesevangeliet är Apostlagärningarna den bibelbok där de grekiska orden för ”vittne” (mạrtys), ”vittna” (martyrẹō), ”vittna grundligt” (diamartỵromai) och besläktade ord används flest gånger. (Se studienot till Joh 1:7.) Tanken att vara ett vittne och att vittna grundligt om Guds avsikter – däribland om hans rike och Jesus viktiga roll – är ett tema som löper som en röd tråd genom Apostlagärningarna. (Apg 2:32, 40; 3:15; 4:33; 5:32; 8:25; 10:39; 13:31; 18:5; 20:21, 24; 22:20; 23:11; 26:16; 28:23) En del av de kristna under det första århundradet hade förstahandsinformation om Jesus liv, död och uppståndelse, och de kunde därför vittna om, eller bekräfta, dessa historiska fakta. (Apg 1:21, 22; 10:40, 41) De som längre fram satte tro till Jesus vittnade genom att berätta om vilken betydelse hans liv, död och uppståndelse hade. (Apg 22:15; se studienot till Joh 18:37.)

ska ni vara vittnen: Det här är en av de första gångerna som Jesus befaller sina lärjungar att ”vara vittnen” om hans liv och tjänst, däribland hans död och uppståndelse. (Jämför Joh 15:27.) Som trogna judar var Jesus lärjungar redan vittnen om Jehova, och de vittnade om att han är den ende sanne Guden. (Jes 43:10–12; 44:8) Omkring 40 dagar efter händelserna som beskrivs här upprepar och framhåller Jesus deras nya uppdrag att vara vittnen om honom. (Se studienot till Apg 1:8.)

det som min Far har utlovat: Dvs. den heliga anden, som hade utlovats i Joel 2:28, 29 och Joh 14:16, 17, 26. Den här verksamma kraften skulle ge Jesus lärjungar den styrka de behövde för att vara vittnen om honom över hela jorden. (Apg 1:4, 5, 8; 2:33)

staden: Dvs. Jerusalem.

Betania: En by på Olivbergets östsydöstra sluttning, ca 3 km från Jerusalem. (Joh 11:18) Det var här som Marta, Maria och Lasarus bodde, och deras hem verkar ha varit Jesus bas i Judeen. (Joh 11:1) I dag ligger det en liten by där med ett arabiskt namn som betyder ”Lasarusplatsen”.

Sedan: Apg 1:3–9 visar att Jesus togs upp till himlen 40 dagar efter hans uppståndelse. Det går alltså en tid mellan händelserna som utspelade sig den dag då Jesus uppstod (16 nisan), som det står om i Lu 24:1–49, och händelserna som utspelade sig den dag då han togs upp till himlen (25 ijar), som beskrivs i den här versen och kapitlet ut. (Se Tillägg A7.)

Betania: Se studienot till Mt 21:17.

och togs upp till himlen: Dessa ord saknas i en del handskrifter, men de har starkt stöd i tidiga, ansedda handskrifter. Dessutom skriver Lukas i Apg 1:1, 2 att han ”i den första skildringen”, dvs. evangeliet, hade skrivit om det Jesus hade gjort under sitt liv och sin tjänst ”fram till den dag då han [Jesus] togs upp till himlen”. Därför är det mycket troligt att Lukas tog med dessa ord om att Jesus togs upp till himlen i sin inspirerade skildring.

visa honom ära: Eller ”böja oss ner för honom”. När det grekiska verbet proskynẹō används för att beskriva tillbedjan av en gud eller gudom, återges det med ”att tillbe”. Men astrologerna kom och frågade efter ”en kung åt judarna”. Så det är tydligt att det i det här fallet handlade om att vörda eller visa respekt för en mänsklig kung, inte en gud. Samma verb förekommer också i Mk 15:18, 19 när soldaterna hånfullt ”bugade sig” för Jesus och kallade honom ”judarnas kung”. (Se studienot till Mt 18:26.)

bugade sig för honom: Eller ”visade honom vördnad”. Även personer som nämns i de hebreiska skrifterna bugade sig när de mötte profeter, kungar och andra som representerade Gud. (1Sa 25:23, 24; 2Sa 14:4–7; 1Ku 1:16; 2Ku 4:36, 37) Den här mannen förstod tydligen att han talade med en av Guds representanter som hade kraft att kunna bota människor. Det var lämpligt att buga sig för att visa respekt för den kung som Jehova hade utsett. (Mt 9:18; för mer information om det grekiska ord som används här, se studienot till Mt 2:2.)

gav ... honom ära: Eller ”böjde sig ... ner för honom”, ”visade ... honom vördnad”. Lärjungarna förstod att Jesus var Guds representant. De gav honom ära, inte för att han var en gud, utan för att han var ”Guds son”. (Se studienoter till Mt 2:2; 8:2; 18:26.)

föll på knä inför honom: Eller ”visade honom vördnad”. Kvinnan kallade Jesus ”Davids son” (Mt 15:22), vilket visar att hon tydligtvis förstod att han var den utlovade Messias. Hon föll på knä inför honom, inte för att han var en gud, utan för att han var Guds representant. (Se studienoter till Mt 2:2; 8:2; 14:33; 18:26.)

föll ner inför honom: Eller ”visade honom vördnad”. När det grekiska verbet proskynẹō används för att beskriva tillbedjan av en gud eller gudom, återges det med ”att tillbe”. (Mt 4:10; Lu 4:8) Men i det här sammanhanget erkänner lärjungarna den uppståndne Jesus som Guds representant. De föll ner inför honom, men inte för att de trodde att han var Gud eller en gudom, utan för att han var ”Guds son”, den förutsagde ”Människosonen”, den Messias som hade myndighet från Gud. (Lu 1:35; Mt 16:13–16; Joh 9:35–38) Även personer som nämns i de hebreiska skrifterna föll ner och bugade sig när de mötte profeter, kungar och andra som representerade Gud. (1Sa 25:23, 24; 2Sa 14:4; 1Ku 1:16; 2Ku 4:36, 37) När människor föll ner inför Jesus, ärade honom eller bugade sig för honom var det ofta för att visa tacksamhet för att de hade fått gudomliga uppenbarelser eller upplevt Guds godhet, precis som man hade gjort tidigare i historien. (Mt 14:32, 33; 28:5–10, 16–18; Joh 9:35, 38; se också studienoter till Mt 2:2; 8:2; 14:33; 15:25.)

de föll ner inför honom, och: Dessa ord förekommer inte i en del handskrifter, men de har starkt stöd i tidiga, tillförlitliga handskrifter. (Se Tillägg A3.)

den första skildringen: Här syftar Lukas på sin evangelieskildring om Jesus liv. I evangeliet inriktade sig Lukas på ”allt som Jesus gjorde och lärde”. I Apostlagärningarna fortsätter Lukas där han slutade och redogör för vad Jesus efterföljare sa och gjorde. Skildringarna har liknande stil och ordval, och båda riktas till Theofilos. Det sägs inte uttryckligen om Theofilos var en lärjunge till Kristus eller inte. (Se studienot till Lu 1:3.) Lukas inleder Apostlagärningarna med att sammanfatta många av de händelser som han skrev om i slutet av sitt evangelium, och det visar att den här skildringen är en fortsättning på den tidigare. Men i sammanfattningen använder Lukas ett lite annorlunda ordval och nämner fler detaljer. (Jämför Lu 24:49 med Apg 1:1–12.)

var hela tiden i templet: Efter Jesus död var lärjungarna rädda för sina fiender, så de träffades bakom låsta dörrar. (Joh 20:19, 26) Men lärjungarna styrktes när Jesus gav dem insikt och större förståelse (Apg 1:3) och när de såg honom tas upp till himlen på 40:e dagen efter hans uppståndelse. Det gav dem mod att prisa Gud offentligt. Lukas fortsätter sin skildring i Apostlagärningarna, en bok som dokumenterar lärjungarnas flitiga verksamhet. (Se studienot till Apg 1:1.)