översteprästen: Dvs. Kaifas. (Se studienot till Apg 4:6.)

Lämna ditt land: När Stefanus talade till Sanhedrin sa han att Abraham fick den här anvisningen av ”den store Guden” när Abraham ”var i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran”. (Apg 7:2) Abraham (som till en början hette Abram) kom ursprungligen från den kaldeiska staden Ur. Det Stefanus säger tyder på att det var där som Abraham fick anvisningen att lämna sitt land. (1Mo 11:28, 29, 31; 15:7; 17:5; Neh 9:7) Av skildringen i 1Mo 11:31–12:3 kan man få intrycket att anvisningen gavs först efter att Abrahams far, Tera, hade dött, medan Abraham tillfälligt bodde i Haran. Men när man kombinerar den skildringen med det Stefanus säger här kan man dra slutsatsen att Jehova gav Abraham anvisningen medan han fortfarande bodde i Ur och att han sedan upprepade den när Abraham bodde i Haran.

Gud: Ordagrant ”han”, syftar på ”den store Guden” i vers 2.

liten jordlott: Ordagrant ”fotsbredd”, vilket syftar på den minsta jordlott man kunde äga.

förtrycka dem i 400 år: I 1Mo 15:13, som citeras här, sa Gud till Abram (Abraham) att hans avkomlingar skulle bli förslavade och förtryckta i 400 år. Den perioden slutade när Jehova befriade israeliterna från slaveriet i Egypten den 14 nisan 1513 f.v.t., och den måste därför ha börjat 1913 f.v.t. Bibelns kronologi visar att det var det året som Abrahams son Isak – som då var omkring 5 år – började bli hånad och illa behandlad av sin halvbror, Ismael. Ismael hade fötts omkring 19 år tidigare av Sarajs (Saras) egyptiska tjänstekvinna Hagar. Det kan vara så att Ismael vände sig emot Isak därför att Isak skulle ärva förstfödslorätten trots att Ismael var den förstfödde. (1Mo 16:1–4; 21:8–10) Paulus beskrev längre fram det Ismael gjorde mot Isak som förföljelse. (Gal 4:29) Det som hände var tydligen tillräckligt allvarligt för att Jehova skulle godkänna Saras krav att Abraham skulle driva bort Ismael och hans mor. (1Mo 21:11–13) Isak var alltså den förste av Abrahams avkomlingar som fick uppleva det förutsagda förtrycket. Den här händelsen, som skrevs ner i detalj i den inspirerade skildringen, verkar därför markera början på den förutsagda perioden på 400 år av förtryck som slutade först i och med uttåget ur Egypten.

tillbe mig: Eller ”ägna mig helig tjänst”. Det grekiska verbet latreuō betyder i första hand ”tjäna”, men i en del sammanhang kan det återges med ”tillbe”. Den senare delen av versen anspelar på 2Mo 3:12, där det motsvarande hebreiska verbet kan återges med ”tillbe” eller ”tjäna”. (2Mo 3:12; fotnot) I Bibeln används det grekiska ordet latreuō oftast om att tjäna Gud eller att utföra tjänst i samband med tillbedjan av honom (Mt 4:10; Lu 1:74; 2:37; 4:8; Rom 1:9; Flp 3:3; 2Ti 1:3; Heb 9:14; 12:28; Upp 7:15; 22:3), inbegripet tjänst vid helgedomen eller templet (Heb 8:5; 9:9; 10:2; 13:10). Vid några få tillfällen syftar det på falsk tillbedjan – att tjäna eller tillbe det skapade. (Apg 7:42; Rom 1:25)

ett omskärelseförbund: Dvs. ett formellt avtal som innebar att Abraham och alla hans manliga avkomlingar skulle omskäras.

Isak blev far till Jakob: Den grekiska texten upprepar inget av de två föregående verben, ”blev far till” och ”omskar”. Därför kan ett av verben, eller båda, vara underförstådda i den sista delen av versen. Det är alltså även möjligt att återge den delen av versen så här: ”Isak gjorde detsamma med [dvs. omskar] Jakob och Jakob med de 12 stamfäderna.”

stamfäderna: Eller ”patriarkerna”. Det grekiska ordet patriạrchēs förekommer fyra gånger i de kristna grekiska skrifterna. Här syftar det på Jakobs 12 söner (1Mo 35:23–26), men det används även om David (Apg 2:29) och Abraham (Heb 7:4).

sammanlagt 75 personer: Det kan vara så att Stefanus inte citerar från någon viss vers i de hebreiska skrifterna när han anger att totalt 75 personer från Jakobs familj kom till Egypten. Det här antalet finns inte i den masoretiska texten till de hebreiska skrifterna. 1Mo 46:26 säger: ”De som härstammade från Jakob och som kom till Egypten var sammanlagt 66, och då var inte Jakobs söners hustrur medräknade.” Vers 27 fortsätter: ”Allt som allt kom 70 personer av Jakobs släkt till Egypten.” Här räknas antalet personer på två olika sätt. I den första uppgiften ingår tydligtvis endast Jakobs avkomlingar, och i den andra ingår alla som kom till Egypten. Jakobs avkomlingars antal nämns även i 2Mo 1:5 och i 5Mo 10:22, och där sägs det att de var ”70 personer”. Stefanus nämner en tredje uppgift som kanske innefattar mer avlägsna släktingar till Jakob. Somliga menar att den uppgiften inkluderar barn och barnbarn till Josefs söner Manasse och Efraim, som nämns i Septuaginta-översättningen av 1Mo 46:20. Andra menar att Stefanus inkluderar hustrurna till Jakobs söner, vilka inte är medräknade i 1Mo 46:26. Så ”75” kan vara det högsta sammanlagda antalet. Men det skulle också kunna vara så att den uppgiften bygger på avskrifter av de hebreiska skrifterna som var i omlopp under det första århundradet v.t. Forskare har länge känt till att det står ”75” i den grekiska Septuaginta-översättningen av 1Mo 46:27 och 2Mo 1:5. På 1900-talet hittade man dessutom Dödahavsrullarna, och i två fragment på hebreiska som omfattar 2Mo 1:5 förekommer antalet ”75”. Det antal Stefanus nämner kan bygga på någon av dessa forntida texter. Oavsett vilken förklaring som är korrekt, så återspeglar det antal Stefanus nämner bara ett annat sätt att räkna Jakobs avkomlingar.

personer: Eller ”själar”. Det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”, avser här en levande människa. (Se Ordförklaringar under ”Själ” och Tillägg A2.)

ett ovanligt vackert barn: Eller ”gudomligt vacker”. Det grekiska uttryck som används här betyder ordagrant ”vacker för Gud”. Den här frasen är ett semitiskt idiom och användes som ett superlativ. I det här sammanhanget rymmer uttrycket både tanken att vara ”extremt vacker” och att vara ”vacker i Guds ögon”. (Jämför 2Mo 2:2.) Somliga forskare har framfört tanken att uttrycket kanske inte bara syftar på en persons yttre, utan också på inre egenskaper som Gud ser. En liknande konstruktion finns i Jon 3:3, där Nineve, enligt en ordagrann översättning av den hebreiska texten, beskrivs som ”en stor stad för Gud”, vilket betyder att staden var ”mycket stor”. (Fler exempel finns i 1Mo 23:6; fotnot; Ps 36:6; fotnot.)

grundligt insatt i egyptiernas visdom: Stefanus tal inför Sanhedrin innehåller flera upplysningar om judarnas historia som inte finns i de hebreiska skrifterna. Det är till exempel bara Stefanus som berättar om den utbildning Mose fick i Egypten. Fler upplysningar som Stefanus nämner och som inte finns i de hebreiska skrifterna kan man läsa om i studienoter till Apg 7:23, 30, 53.

han var 40 år: Stefanus tal inför Sanhedrin innehåller flera upplysningar om judarnas historia som inte finns i de hebreiska skrifterna. Stefanus berättar till exempel att Mose var 40 år när han flydde från Egypten. Fler upplysningar som Stefanus nämner och som inte finns i de hebreiska skrifterna kan man läsa om i studienoter till Apg 7:22, 30, 53.

bestämde han sig för: Eller ”steg det upp i hans hjärta”. Uttrycket i den grekiska texten återspeglar ett hebreiskt idiom. (Jämför Jes 65:17; Jer 3:16.)

israeliterna: Ordagrant ”Israels söner”. (Se Ordförklaringar under ”Israel”.)

40 år: De hebreiska skrifterna nämner inte uttryckligen hur många år Mose stannade i Midjan. Men här berättar Stefanus detaljer om judarnas historia som inte nämnts tidigare i Skrifterna. Han säger att Mose var 40 år gammal när han flydde till Midjan (2Mo 2:11; Apg 7:23) och att han stannade där tills det hade gått ytterligare 40 år, eller nästan 40 år. Så den period han nämner här omfattar av allt att döma 1553 till 1513 f.v.t. Stefanus skildring stämmer med uttalandet att Mose var 80 år gammal när han talade till farao (2Mo 7:7) och ledde israeliterna ut ur Egypten och att Mose var 120 år gammal när han dog efter att ha varit 40 år i vildmarken. (5Mo 34:7; Apg 7:36)

en ängel: Här syftar Stefanus på skildringen i 2Mo 3:2, där det står ”Jehovas ängel” i den hebreiska grundtexten. I de flesta grekiska handskrifter står det ”ängel” här, men i några handskrifter och i några gamla översättningar till andra språk finns det en ordalydelse som kan översättas ”en Herres [eller ”Jehovas”] ängel”. Ett antal översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J^{7, 8, 10–12, 14–17, 28} i Tillägg C4) använder tetragrammet här och lyder ”Jehovas ängel”.

Jehovas röst: Den här delen av Stefanus tal (Apg 7:30–34) grundar sig på skildringen i 2Mo 3:2–10. I vers 4 ropar ”Jehova” till Mose genom sin ängel, och i vers 6 säger ”Jehova” det som citeras i Apg 7:32. Frasen ”Jehovas röst” förekommer ofta i grundtexten till de hebreiska skrifterna och är en kombination av det hebreiska ordet för ”röst” och tetragrammet. (Några exempel finns i 1Mo 3:8; 2Mo 15:26; 5Mo 5:25; 8:20; 15:5; 18:16; 26:14; 27:10; 28:1, 62; Jos 5:6; 1Sa 12:15; 1Ku 20:36; Ps 106:25; Jes 30:31; Jer 3:25; Dan 9:10; Sak 6:15.) Det är värt att lägga märke till att när uttrycket ”Jehovas röst” förekommer i 5Mo 26:14; 27:10; 28:1, 62 i ett fragment av Septuaginta från det första århundradet f.v.t. (i samlingen Papyrus Fouad Inv. 266) är Guds namn skrivet med hebreisk kvadratskrift i den grekiska texten. Skälen till att Nya världens översättning använder uttrycket ”Jehovas röst” i huvudtexten till Apg 7:31, trots att det i tillgängliga grekiska handskrifter står ”Herres röst”, förklaras i Tillägg C1 och C3 introduktion; Apg 7:31.

Jehova sa till honom: Stefanus hänvisar till skildringen i 2Mo 3:2–10, där sammanhanget visar att det är Jehova som talar genom sin ängel. Det mesta av innehållet i den här versen är hämtat från 2Mo 3:5, men det finns en liknande introduktion i den hebreiska grundtexten i 2Mo 3:7, där det ordagrant står: ”Och Jehova sa.” (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 7:33.)

befriare: Eller ”återlösare”, ”friköpare”. Det grekiska ordet lytrōtẹ̄s kommer från verbet lytrọomai, som betyder ”befria”, ”frigöra”. Det är även besläktat med substantivet lỵtron, som betyder ”lösen”. (Se studienot till Mt 20:28.) Verbet används om den befrielse man kan få genom Jesus Kristus (Lu 24:21; Tit 2:14; 1Pe 1:18), som var den förutsagde profet som skulle vara lik Mose (5Mo 18:15; Apg 7:37). Mose var den befriare som ledde israeliterna ut ur Egypten, och Jesus Kristus är hela mänsklighetens befriare genom sitt lösenoffer.

gjorde underverk: Eller ”gav förebud”. (Se studienot till Apg 2:19.)

under 40 års tid: Dessa 40 år löper från 1513 f.v.t., när israeliterna drog ut ur Egypten, till 1473 f.v.t., när israeliterna gick in i det utlovade landet. Före och under de 40 åren utförde Mose underverk och tecken. Ett exempel är de tecken han utförde inför alla äldste i Israel när han återvände till Egypten. (2Mo 4:29–31) Och under tiden fram till uttåget fick Mose utföra stora underverk och tecken inför farao och folket i Egypten. Längre fram spelade han en viktig roll när farao och hans armé tillintetgjordes i Röda havet. (2Mo 14:21–31; 15:4; 5Mo 11:2–4) Ett av de mest anmärkningsvärda tecken som förknippas med Mose är det dagliga mannat i vildmarken. Det här underverket pågick i 40 år tills folket kunde börja äta av det som växte i Kanaan, i början av år 1473 f.v.t. (2Mo 16:35; Jos 5:10–12)

israeliterna: Ordagrant ”Israels söner”. (Se Ordförklaringar under ”Israel”.)

Gud: Det här citatet är hämtat från 5Mo 18:15, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). I den versen står det ”Jehova, er Gud”. Stefanus citat är något förkortat; han använder bara ordet för ”Gud”. Petrus citerar samma vers i Apg 3:22, och då använder han hela uttrycket ”Jehova, er Gud”. (Se studienot till Apg 3:22.) En del översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska använder Guds namn här och lyder ”Jehova, er Gud” (J^{7, 8, 10–17}) eller ”Jehova Gud” (J²⁸). (Se Tillägg C4.) Några få grekiska handskrifter har ett uttryck som kan översättas med ”Herren Gud” eller, av samma skäl som anförs i Tillägg C, ”Jehova Gud”. Men i de allra flesta grekiska handskrifter och äldre översättningar till andra språk står det helt enkelt ”Gud”.

Israels folk i vildmarken: Ordagrant ”församlingen i vildmarken”. Här omtalas de israeliter som fördes ut ur Egypten ordagrant som en ”församling”. Det hebreiska ordet qahạl (församling) kommer från en ordrot som betyder ”kalla samman”. (4Mo 20:8; 5Mo 4:10) Ordet används ofta för att beskriva israeliterna som en organiserad grupp, och det förekommer i uttryck som ”Israels folk” (3Mo 16:17), ”Israels församling” (Jos 8:35; 1Ku 8:14), ”den sanne Gudens församling” (Neh 13:1) och ”Jehovas församling” (4Mo 20:4; 5Mo 23:2, 3; 1Kr 28:8; Mik 2:5). I Septuaginta återges det hebreiska ordet qahạl vanligtvis med det grekiska ordet ekklēsịa (till exempel i Ps 22:22 [21:23, LXX]), vilket är det ord som används för ”församling” i de kristna grekiska skrifterna. (Se studienoter till Mt 16:18; Apg 5:11.)

himlens här: Syftar på himlakropparna.

Vittnesbördets tält: Eller ”Vittnesbördets tälthelgedom”. I Septuaginta används det här uttrycket som en översättning av det hebreiska uttrycket för ”mötestältet”, något som kan ha påverkat Lukas ordval i den här versen. (2Mo 27:21; 28:43; 4Mo 1:1) Under israeliternas vandring i vildmarken förvarades förbundsarken i det här tältet. Det viktigaste innehållet i arken var ”Vittnesbördets två tavlor”. I de här sammanhangen syftar ”Vittnesbördet” vanligtvis på stentavlorna med de tio buden. (2Mo 25:16, 21, 22; 31:18; 32:15) Det hebreiska ordet för ”vittnesbörd” kan också återges med ”påminnelse”. Arken fungerade som ett heligt arkiv där man förvarade heliga påminnelser, eller vittnesbörd. (Se Ordförklaringar under ”Förbundsark” och ”Det allra heligaste”.)

mönster: Eller ”förebild”. Det grekiska ordet tỵpos som används här har samma innebörd i Heb 8:5 och i Septuaginta i 2Mo 25:40.

Josuas: Syftar här på den israelitiske ledare som förde folket in i det utlovade landet. (5Mo 3:28; 31:7; Jos 1:1, 2) Det hebreiska namnet Jehoshua och den förkortade formen Josua betyder ”Jehova är räddning”. Här använder Lukas den grekiska motsvarigheten, Iēsous. Den latinska formen av namnet är Jesus (Iesus). (Se Tillägg A4.) Det här var ett vanligt namn bland judarna på Bibelns tid. I de kristna grekiska skrifterna nämns fyra personer med det grekiska namnet Iēsous: Josua, Nuns son, Moses efterträdare (Apg 7:45; Heb 4:8); en förfader till Jesus Kristus (Lu 3:29); Jesus Kristus själv (Mt 1:21); en kristen, som tydligtvis var jude och en av Paulus medarbetare (Kol 4:11). Förutom dem som nämns i Bibeln nämner Josefus flera andra som bar detta namn.

i hus som människor byggt: Eller ”på platser (i ting) gjorda med människohänder”. Det grekiska ordet cheiropoiētos används även i Apg 17:24 (”byggda av människor”) och i Heb 9:11, 24 (”gjort med människohänder”).

Jehova: Det här citatet är hämtat från Jes 66:1, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). Frasen säger Jehova motsvarar en fras i början av Jes 66:1 (”Så här säger Jehova”) och även en fras i mitten av nästa vers (”säger Jehova”). (Jes 66:2; se Tillägg C.)

omedgörliga: Ordagrant ”hårdnackade”. Det här är enda gången som detta grekiska ord förekommer i de kristna grekiska skrifterna, men det används några gånger i Septuaginta som en översättning av ett hebreiskt uttryck med liknande innebörd. (2Mo 33:3, 5, fotnoter; 34:9, fotnot; 5Mo 9:6, fotnot)

stänger era hjärtan och sluter era öron: Ordagrant ”har oomskurna hjärtan och öron”. Detta bildliga uttryck för att vara envis och oemottaglig har sin bakgrund i de hebreiska skrifterna. (3Mo 26:41, fotnot; Jer 9:25, 26; Hes 44:7, 9) I Jer 6:10 har det ordagranna uttrycket ”deras öra är oomskuret” (fotnot) översatts med ”deras öron är tillslutna”. Hjärtan och öron som inte är mottagliga eller lyhörda för vägledning från Gud kallas alltså oomskurna.

genom änglar: Stefanus tal inför Sanhedrin innehåller flera upplysningar om judarnas historia som inte finns i de hebreiska skrifterna. Ett exempel är det han säger om den roll änglar spelade när den mosaiska lagen överlämnades. (Gal 3:19; Heb 2:1, 2) Andra detaljer som Stefanus nämner och som inte finns i de hebreiska skrifterna kan man läsa om i studienoter till Apg 7:22, 23, 30.

blev de ursinniga och: Eller ”skar det dem i hjärtat och de”. Det grekiska uttrycket ”skära i hjärtat” förekommer bara här och i Apg 5:33. Det betyder ordagrant ”sågas itu”, men på båda ställena används det bildligt för att beteckna en stark känslomässig reaktion.

koka av ilska: Eller ”gnissla (skära) tänder mot honom”. Uttrycket kan inbegripa tanken på ångest, förtvivlan och ilska, möjligen i kombination med hårda ord och våldsamma handlingar. I det här sammanhanget är det uppenbart att det handlar om våldsamt raseri. (Job 16:9; se studienot till Mt 8:12.)

Jesus som stod på Guds högra sida: Stefanus var den förste som berättade att han hade fått se Jesus i himlen vid Guds högra sida, precis som det var förutsagt i Ps 110:1. Den högra sidan hade stort symbolvärde. Den som satt till höger om en härskare hade den högsta ställningen efter härskaren själv (Rom 8:34; 1Pe 3:22) eller hade hans ynnest. (Se studienoter till Mt 25:33; Mk 10:37; Lu 22:69.)

Saul: Betyder ”efterfrågad [av Gud]”, ”begärd [av Gud]”. Saul, som också är känd under sitt romerska namn Paulus, var ”av Benjamins stam, en hebré född av hebréer”. (Flp 3:5) Eftersom Paulus var född med romerskt medborgarskap (Apg 22:28) är det rimligt att anta att hans judiska föräldrar gav honom det romerska namnet Paulus, som betyder ”liten”. Han hade förmodligen båda namnen redan från barndomen. Det finns flera möjliga förklaringar till varför hans föräldrar gav honom namnet Saul. Saul var ett namn som hade lång tradition bland benjaminiterna, eftersom Israels förste kung hette Saul och kom från den stammen. (1Sa 9:2; 10:1; Apg 13:21) En annan möjlighet är att hans föräldrar gav honom namnet på grund av dess innebörd. Och en annan möjlighet är att hans far hette Saul och att han traditionsenligt uppkallades efter honom. (Jämför Lu 1:59.) Oavsett vad orsaken var använde han förmodligen sitt hebreiska namn, Saul, när han var tillsammans med andra judar – i synnerhet när han studerade för att bli farisé och levde som farisé. (Apg 22:3) I mer än tio år efter att han hade blivit kristen verkar det som att han var mest känd under sitt hebreiska namn. (Apg 11:25, 30; 12:25; 13:1, 2, 9)

vädjade han: ”Herre Jesus”: Som det nämns i vers 55 och 56 fick Stefanus en syn där han fick se ”himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida”. Stefanus skilde alltså tydligt mellan Jesus och Jehova när han beskrev vad han såg. Stefanus visste att Jehova hade gett Jesus myndighet att uppväcka människor från döden. Därför är det inte konstigt att Stefanus riktade sig direkt till Jesus, som han såg i synen, och bad honom ta emot hans ande, eller livskraft. (Joh 5:27–29) Stefanus tilltalade Jesus med uttrycket ”Herre Jesus” (grekiska: Kỵrie Iēsou). I de kristna grekiska skrifterna kan Kỵrios syfta på Jehova Gud eller på Jesus Kristus, men här visar sammanhanget att Kỵrios syftar på Jesus. Det grekiska ord som har översatts ”vädjade” är inte det vanliga ordet för ”be” i de kristna grekiska skrifterna. Men i många bibelöversättningar återges det ändå med ”bad”, så att man får intrycket att Stefanus bad direkt till Jesus. Men tillförlitliga uppslagsverk säger att det grekiska ord som används här (epikalẹō) betyder ”kalla på”, ”anropa”, ”åkalla”, ”vädja till en myndighet”, och det översätts ofta så. (Apg 2:21; 9:14; Rom 10:13; 2Ti 2:22) Samma grekiska ord används när Paulus säger: ”Jag vädjar till kejsaren!” (Apg 25:11) Det finns alltså inget skäl att dra slutsatsen att Stefanus bad direkt till Jesus. Den syn han fick gjorde helt enkelt att han kände sig fri att vädja till Jesus. (Se studienot till Apg 7:60.)

ta emot min ande: Eller ”jag överlämnar mitt liv åt dig”. (Se Ordförklaringar under ”Ande”.)

Jehova: Tillgängliga grekiska handskrifter använder ordet ”Herre” (grekiska: Kỵrios) här. I de kristna grekiska skrifterna syftar den titeln ofta på Jehova Gud eller på Jesus Kristus, och sammanhanget avgör vem det syftar på. I det här fallet måste det syfta på Jehova, av följande skäl: Stefanus ord påminner om det Jesus sa till sin Far: ”Förlåt dem, Far, för de vet inte vad de gör.” (Lu 23:34) I Lukas återgivning av Stefanus tal, som finns i Apg 7:2–53, förekommer ordet Kỵrios tre gånger. Alla tre gångerna handlar det om citat från eller anspelningar på ställen i de hebreiska skrifterna som tydligt syftar på Gud. (Se studienoter till Apg 7:31, 33, 49.) Många bibelkommentatorer och översättare instämmer i att Kỵrios i dessa sammanhang syftar på Jehova. (Se Tillägg C.) Det är riktigt att Kỵrios förekommer även i Apg 7:59, där Stefanus uttryckligen säger ”Herre Jesus”. Men detta uttalande betyder inte, vilket somliga menar, att Kỵrios i Apg 7:60 används med syftning på Jesus. Det finns ett naturligt avbrott mellan det Stefanus säger i vers 59 och i vers 60. Stefanus hade stått upp, så när han föll på knä framför sina fiender var det antagligen för att vända sig till Jehova i bön. (Jämför Lu 22:41; Apg 9:40; 20:36; 21:5, där bön förbinds med att falla på knä.) Det verkar därför som att Stefanus sista ord var en bön riktad till den allsmäktige Guden, Jehova. Dessutom sägs det i Apg 7:56 att Stefanus fick se ”himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida”, så det är inte konstigt om han riktar sig till Jesus i vers 59 och sedan till Jehova i vers 60. En rad översättningar av de kristna grekiska skrifterna till hebreiska (benämns J^{17, 18, 22, 23} i Tillägg C4) använder tetragrammet här i vers 60 men inte i vers 59 i uttrycket ”Herre Jesus”. (Se Tillägg C3 introduktion; Apg 7:60.)

somnade han in i döden: I Bibeln används uttrycken ”sömn” och ”somna” både om fysisk sömn (Mt 28:13; Lu 22:45; Joh 11:12; Apg 12:6) och om att somna in i döden (Joh 11:11; Apg 7:60; 13:36; 1Kor 7:39; 15:6, 51; 2Pe 3:4). I sammanhang där det handlar om döden använder översättare ofta uttryck som ”somna in i döden” eller helt enkelt ”dö” för att hjälpa läsaren att få rätt tanke. När Bibeln använder uttrycket ”sova” i denna bildliga bemärkelse handlar det om dem som har dött därför att de har ärvt synd och död av Adam. (Se studienoter till Mk 5:39; Joh 11:11.)