Apostlagärningarna 27:1–44

27  När det var bestämt att vi skulle segla till Italien+ överlämnade man både Paulus och några andra fångar till en officer från den kejserliga garnisonen som hette Julius. 2  Vi gick ombord på ett skepp från Adramỵttion som skulle lägga till vid hamnar längs provinsen Asias kust, och så seglade vi ut. Aristạrkus,+ en makedonier från Thessalonịke, följde med oss. 3  Dagen därpå lade vi till i Sidon, och Julius behandlade Paulus väl och lät honom besöka sina vänner så att de kunde ta hand om honom. 4  Och när vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. 5  Sedan seglade vi över öppet hav utanför Kilikien och Pamfylien och gick in till Myra i Lykien. 6  Där fick officeren tag på ett skepp från Alexandria som var på väg till Italien, och han tog oss ombord. 7  Under många dagar gick resan långsamt, och det var med nöd och näppe vi tog oss till Knidos. Och eftersom vinden hindrade oss från att komma vidare seglade vi in i lä av Kreta vid Salmọne. 8  Vi seglade med svårighet längs kusten och kom till en plats som kallas Sköna hamnar, i närheten av staden Lasẹa. 9  Det hade nu gått en lång tid – försoningsdagens+ fasta var redan förbi – och det började bli riskfyllt att segla. Därför varnade Paulus dem 10  och sa: ”Ni män, jag ser att sjöresan kommer att bli svår och leda till stora förluster när det gäller både lasten och skeppet. Ja, vi kommer till och med att riskera livet.” 11  Men officeren litade mer på kaptenen och skeppets ägare än på Paulus. 12  Eftersom hamnen var olämplig för övervintring ansåg flertalet att man skulle lägga ut därifrån och försöka ta sig till Fenix och övervintra där. Det är en hamn på Kreta som är öppen mot nordost och sydost. 13  Eftersom det blåste en sydlig bris tänkte de att de var så gott som framme, och de lättade ankar och började segla tätt utmed Kretas kust. 14  Men det dröjde inte länge förrän en våldsam stormvind, den så kallade Euroạquilo, drog in över ön. 15  Skeppet fångades av den och vi kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och började driva. 16  Vi kom i lä av den lilla ön Kauda, men ändå var det bara nätt och jämnt att vi kunde rädda skeppsjollen i aktern. 17  När de hade halat den ombord började de förstärka skrovet genom att slå trossar om det. Och eftersom de var rädda för att gå på grund i Syrten halade de seglet och lät skeppet driva. 18  Nästa dag började de lätta skeppet+ eftersom vi kastades hit och dit av stormen. 19  Och på tredje dagen kastade de skeppets tackling överbord. 20  Vi såg varken sol eller stjärnor på flera dagar, och stormen rasade så våldsamt att vi till slut började förlora allt hopp om att bli räddade. 21  Dessutom hade ingen ätit på länge. Då ställde sig Paulus mitt ibland dem och sa: ”Ni borde verkligen ha lyssnat på mig och inte lagt ut från Kreta. Då hade ni sluppit de här svårigheterna och förlusterna.+ 22  Men ge inte upp hoppet, för ingen av er kommer att mista livet. Det är bara skeppet som kommer att gå förlorat. 23  I natt kom det nämligen en ängel+ till mig från den Gud som jag tillhör och tjänar, 24  och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren,+ och för din skull kommer Gud att rädda alla som är ombord.’ 25  Så ge inte upp! För jag litar på Gud och på att det ska bli som han har sagt. 26  Men vi kommer att vräkas upp på en ö.”+ 27  Det 14:e dygnet kastades vi av och an på Ạdriahavet, och vid midnatt började sjömännen ana att vi närmade oss land. 28  De lodade djupet och såg att det var 20 famnar, så de fortsatte en bit och lodade igen, och då var det 15 famnar. 29  Eftersom de var rädda att vi skulle driva mot klipporna kastade de ut fyra ankare från aktern och önskade att det skulle bli dag. 30  Sjömännen försökte fly från båten och firade ner skeppsjollen under förevändning att de skulle lägga ut ankare från fören. 31  Då sa Paulus till officeren och soldaterna: ”Om inte de här männen stannar kvar på skeppet kan ni inte bli räddade.”+ 32  Då kapade soldaterna linorna till skeppsjollen och lät den driva bort. 33  Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta lite och sa: ”Nu har ni väntat och oroat er i 14 dagar, och ni har inte ätit något på hela tiden. 34  Se till att få i er något nu, det behöver ni för att klara er. Inte ett enda hårstrå ska gå förlorat på någon av er.” 35  När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför alla, bröt det och började äta. 36  Då blev alla hoppfulla och började äta de också. 37  Allt som allt var vi 276 personer på skeppet. 38  När de hade ätit sig mätta började de vräka all spannmål överbord för att lätta skeppet.+ 39  När det ljusnade kunde de inte känna igen landremsan,+ men de fick syn på en bukt med en sandstrand, och de bestämde sig för att försöka sätta skeppet på grund där. 40  De kapade ankarlinorna och lämnade ankarna i havet. Sedan lossade de styrårornas surrning, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. 41  Men de drev mot ett rev som sköljdes av havet från båda sidor, och där gick skeppet på grund. Fören satt orubbligt fast, men aktern började brytas sönder i de kraftiga bränningarna.+ 42  Då bestämde soldaterna att de skulle döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i land och fly. 43  Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att göra det. Och han befallde att alla som kunde simma skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land. 44  Sedan skulle de andra komma efter på plankor och vrakdelar från skeppet. På det sättet kom alla välbehållna i land.+

Fotnoter

Studienoter

vi: Som det framkommer i studienoterna till Apg 16:10 och 20:5 innehåller Apostlagärningarna avsnitt där Lukas, bibelbokens skribent, använder pronomen i första person, t.ex. ”vi” och ”oss”, när han beskriver händelserna. (Apg 27:20) Detta visar att Lukas följde med Paulus på delar av några av hans många resor. I avsnittet som börjar här och slutar i Apg 28:16 använder han ofta sådana pronomen, och det visar att han var med Paulus på resan till Rom.

en officer: Eller ”en centurion”. En centurion hade befäl över omkring 100 soldater i den romerska armén.

väl: Eller ”humant”, ”med människokärlek”. Det grekiska ordet filanthrọ̄pōs och det besläktade ordet filanthrōpịa betecknar det att visa intresse för och kärleksfull omsorg om andra människor. Efter att ha seglat en hel dag på havet och tillryggalagt en sträcka på elva mil norrut lade fartyget till vid Sidon, på Syriens kust. Officeren Julius behandlade uppenbarligen inte Paulus som en vanlig brottsling, möjligen för att Paulus var romersk medborgare och inte hade dömts för något brott. (Apg 22:27, 28; 26:31, 32)

ett skepp: Ett spannmålsfartyg. (Apg 27:37, 38) På den här tiden var Egypten en av Roms kornbodar. Egyptiska spannmålsfartyg brukade lägga till vid Myra, en stor stad på Mindre Asiens sydkust. Julius letade rätt på ett sådant fartyg och såg till att soldaterna och fångarna gick ombord på det. Det här fartyget måste ha varit mycket större än det de färdades med under första delen av resan. (Apg 27:1–3) Ombord fanns en värdefull last av vete och dessutom 276 människor – besättningen, soldaterna, fångarna och troligen även andra som var på väg till Rom. Myra låg rakt norr om Alexandria i Egypten, och därför kan det ha varit vanligt för fartyg därifrån att göra ett stopp i Myra. En annan möjlighet är att motvind (Apg 27:4, 7) hade tvingat fartyget att ändra kurs och lägga till i Myra. (Se Tillägg B13.)

försoningsdagens fasta: Eller ”höstfastan”. Ordagrant ”fastan”. Det grekiska ordet för ”fasta” avser den enda fasta som den mosaiska lagen gav befallning om, dvs. fastan i samband med den årliga försoningsdagen, även kallad jom kippur (hebreiska: jōm hakkippurịm, ”övertäckningarnas dag”). (3Mo 16:29–31; 23:26–32; 4Mo 29:7; se Ordförklaringar under ”Försoningsdagen”.) Uttrycket ”visa att ni är bedrövade”, som används i samband med försoningsdagen, syftar troligen på olika former av självförnekelse, inbegripet fasta. (3Mo 16:29, fotnot) Att ordet ”fasta” används här i Apg 27:9 stöder slutsatsen att fastan var ett viktigt inslag i självförnekelsen på försoningsdagen. Försoningsdagens fasta inföll i slutet av september eller i början av oktober.

livet: Eller ”våra själar”. Det grekiska ordet psychẹ̄ syftar här på en person eller på en persons liv. (Se Ordförklaringar under ”Själ” och Tillägg A2.)

Euroaquilo: Grekiska: Eurakỵlōn. Latin: euroaquilo. Dvs. en nordostvind som bland sjömän kring Medelhavet är känd som gregale. Det är den kraftigaste vinden på Medelhavet. Den kunde vara mycket farlig för fartyg med stora segel, eftersom de lätt kunde kantra i ett sådant oväder.

skeppsjollen: Det grekiska ordet skạfē avser en liten båt som man hade på släp efter fartyget eller som man på större skepp placerade ombord. Man använde den för att ta sig i land när fartyget låg för ankar vid en kust, för att lossa last eller för att dra fartyget när man skulle vända det. Den fungerade också som livbåt i nödsituationer. När det blev storm halade man ombord skeppsjollen för att den inte skulle fyllas med vatten eller slås sönder.

Syrten: Det grekiska namnet Sỵrten kommer från en rot som betyder ”släpa”. Syrten var namnet på två bukter vid Afrikas norra kust (vid kusten av det nutida Tunisien och Libyen). Den västra bukten (mellan Tunis och Tripoli) kallades Lilla Syrten (Gabèsbukten), och den östra kallades Stora Syrten (Sidrabukten). Forntida sjömän fruktade båda bukterna på grund av de förrädiska sandbankarna, som hela tiden ändrade form på grund av tidvattnet. Strabon, en grekisk geograf under det första århundradet v.t., skrev om fartyg som gick på grund på sandbankarna: ”Det är sällan en båt kommer loss igen.” (Geografika, 17, III, 20) Josefus (Bellum Judaicum [Judarnas krig] 2.16.4 [2.381]) skrev att blotta namnet Syrten var skräckinjagande. (Se Tillägg B13.)

halade de seglet: Detta inbegrep troligen att man tog ner riggen.

stormen rasade så våldsamt: Ordagrant ”ingen liten storm låg på”. Det grekiska uttrycket syftar på en våldsam storm. Vid molnigt väder, då man varken kunde se sol eller stjärnor, hade sjömän på Paulus tid svårt att navigera eftersom de då saknade referenspunkter.

för ingen av er kommer att mista livet: Eller ”för inte ett liv (en själ) av er ska gå under”. Det grekiska ordet psychẹ̄ syftar här på en person eller på en persons liv. (Se Ordförklaringar under ”Själ” och Tillägg A2.)

tjänar: Eller ”ägnar helig tjänst”, ”tillber”. (Se studienot till Apg 26:7.)

Adriahavet: På Paulus tid omfattade Adriahavet ett större område än det som vi numera kallar Adriatiska havet. Enligt den grekiske geografen Strabon hade havet fått sitt namn efter staden Atria, som låg vid floden Pos mynning i den vik som numera kallas Venedigbukten. (Geografika, 5, I, 8) Den nutida italienska staden Adria ligger en bit in från kusten. Benämningen Adriahavet verkar ursprungligen bara ha syftat på farvattnen närmast staden, men efter hand kom Adriahavet att omfatta ett allt större område, tills det omfattade det som i dag kallas Adriatiska havet, Joniska havet och den del av Medelhavet som ligger öster om Sicilien (och Malta) och väster om Kreta. (Se Tillägg B13.)

20 famnar: Ca 36 m. En famn är en måttenhet som i Bibeln används för att ange vattendjup. En famn anses i regel vara fyra alnar (ca 1,8 m) och motsvarar ungefär avståndet mellan fingertopparna på en mans utsträckta armar. Det grekiska ordet för ”famn” (orguiạ) kommer från en rot som betyder ”sträcka ut”, ”räcka”. (Se Tillägg B14.)

15 famnar: Ca 27 m. (Se studienot till 20 famnar i den här versen och Tillägg B14.)

276: Några handskrifter anger andra uppgifter för antalet ombord, men antalet 276 har starkt stöd i handskrifterna, och de flesta forskare menar att det antalet stämmer. Fartyg på den tiden kunde ha så många passagerare. Josefus talar om ett fartyg med omkring 600 människor ombord som förliste på väg till Rom.

personer: Eller ”själar”. Det grekiska ordet psychẹ̄, som i tidigare utgåvor av Nya världens översättning har återgetts med ”själ”, syftar här på en levande människa. (Se Ordförklaringar under ”Själ” och Tillägg A2.)

Media

Apostlagärningarna – Paulus resa till Rom och hans första fångenskap där (Apg 27:1–28:31)
Apostlagärningarna – Paulus resa till Rom och hans första fångenskap där (Apg 27:1–28:31)

Händelserna anges i kronologisk ordning.

 1. När Paulus har suttit i fängelse i Caesarea i två år, avseglar han mot Rom, fortfarande som fånge. (Apg 27:1, 2)

 2. Paulus och hans reskamrater kommer till Sidon; Paulus tillåts besöka vännerna där. (Apg 27:3)

 3. Paulus reser med ett skepp som seglar i lä av Cypern och över öppet hav utanför Kilikien och Pamfylien och anländer till Myra i Lykien. (Apg 27:4, 5)

 4. I Myra går Paulus ombord på ett spannmålsfartyg från Alexandria; skeppet tar sig med nöd och näppe till Knidos och seglar sedan vidare i lä av Kreta vid Salmone. (Apg 27:6, 7)

 5. Paulus och hans reskamrater fortsätter segla med svårighet längs Kretas kust och kommer till Sköna hamnar. (Apg 27:8)

 6. Skeppet ligger i Sköna hamnar en lång tid; det beslutas att man ska lämna Sköna hamnar och försöka ta sig till Fenix, en annan hamn på Kreta. (Apg 27:9–13)

 7. Efter en kort seglats drar det in en våldsam nordostvind, Euroaquilo; skeppet börjar driva. (Apg 27:14, 15)

 8. Skeppet kommer i lä av ön Kauda; sjömännen är rädda att skeppet ska gå på grund på sandbankarna i Syrten. (Apg 27:16, 17)

 9. En ängel visar sig för Paulus och säger till honom att han ska stå inför kejsaren; Paulus försäkrar alla på båten att de kommer att överleva. (Apg 27:22–25)

10. Skeppet förliser på Malta. (Apg 27:39–44; 28:1)

11. Befolkningen på Malta visar ovanligt stor medmänsklighet; Paulus botar Publius far. (Apg 28:2, 7, 8)

12. Paulus går ombord på ett skepp från Alexandria som hade legat vid Malta under vintern och reser till Syrakusa och sedan till Regium. (Apg 28:11–13a)

13. Paulus kommer till Puteoli; bröderna där välkomnar honom varmt. (Apg 28:13b, 14)

14. Bröder från Rom möter Paulus vid Appius marknadsplats och Tre värdshus. (Apg 28:15)

15. Paulus kommer fram till Rom; han får tillåtelse att bo i en egen bostad med en soldat som vaktar honom. (Apg 28:16)

16. Paulus talar med judarna i Rom; sedan predikar han modigt i två år för alla som kommer till honom. (Apg 28:17, 18, 21–31)

Handelsfartyg i det första århundradet
Handelsfartyg i det första århundradet

Under det första århundradet v.t. seglade många handelsfartyg av olika slag på Medelhavet. Några av dem var kustfartyg, som den båt från Adramyttion som Paulus reste med från Caesarea till Myra när han var fånge. (Apg 27:2–5) Men den båt som Paulus steg ombord på i Myra var ett stort handelsfartyg som liknade skeppet som är illustrerat här. Det skeppet fraktade vete och hade 276 personer (besättning och passagerare) ombord. (Apg 27:37, 38) Det hade troligen ett storsegel och ett försegel och två stora styråror i aktern. Sådana fartyg hade ofta en galjonsbild som föreställde en gud eller gudinna.

1. Handelsfartyg

2. Galileisk fiskebåt

Ett ankare av trä och metall
Ett ankare av trä och metall

1. Stock

2. Lägg

3. Fly

4. Arm

5. Krage

I berättelsen om Paulus resa till Rom nämns det flera gånger att man använde ankare. (Apg 27:13, 29, 30, 40) De första ankarna verkar ha varit stenvikter och andra enkla anordningar. Men på Paulus tid hade man utvecklat mer avancerade ankare. På bilden ser vi en teckning av ett stockankare som var vanligt på romartiden. Den här typen av ankare tillverkades vanligen av trä och metall. Den tunga stocken, som ofta var av bly, fick ankaret att sjunka, och en av armarna grävde sig ner i havsbottnen. Stora fartyg hade vanligen flera ankare. (Apg 27:29, 30) Ett ankare som man hittat i närheten av Kyrene, en stad på Afrikas nordkust, väger ca 545 kg. Detta gör det lättare att förstå Paulus ord: ”Detta hopp har vi som ett ankare för själen.” (Heb 6:19)

Lod
Lod

Dessa tyngder (1), som hade olika former och storlekar, är bland de äldsta nautiska instrument man känner till. Lodet fästes vid en lina och sänktes från skeppet. När lodet nådde havsbottnen använde sjömännen linan för att mäta djupet under skeppet (2). En del tyngder hade ett lager av talg på undersidan. Med denna mjuka massa fick man ett bottenprov som till exempel innehöll småstenar och sand. När man drog upp tyngderna igen kunde sjömännen få reda på hur havsbottnen såg ut. Man hade lod av olika material, men det var vanligt att de tillverkades av bly. Det grekiska verbet för ”loda” som förekommer i Apg 27:28 betyder ordagrant ”slänga ut blylodet”.

1. Lod

2. Lina

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV BIBELN (STUDIEBIBELN)
Apostlagärningarna 27
Svenska
Läs Bibeln online.
https://cms-imgp.jw-cdn.org/img/p/1001070103/univ/art/1001070103_univ_sqr_xl.jpg
nwtsty