Apostlagärningarna 25:1–27

25  Tre dagar efter att Festus+ hade kommit till provinsen och tagit över styret gav han sig av från Caesarẹa upp till Jerusalem. 2  De främsta prästerna och judarnas främsta män lämnade då en anmälan mot Paulus+ till Festus. Och de bad honom 3  att visa sin välvilja mot dem och föra Paulus till Jerusalem. De planerade nämligen att lägga sig i bakhåll och döda Paulus längs vägen.+ 4  Men Festus svarade att Paulus skulle hållas kvar i Caesarẹa och att han själv snart skulle resa tillbaka dit. 5  Han sa: ”Era ledare kan följa med mig, och om den mannen har gjort något som är fel kan de lägga fram sina anklagelser mot honom.”+ 6  Festus hade inte varit hos dem mer än åtta eller kanske tio dagar när han reste ner till Caesarẹa. Dagen därpå satte han sig på domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in. 7  När han kom in omringades han av judar som hade kommit ner från Jerusalem, och de kom med många allvarliga beskyllningar mot honom, men de hade inga bevis.+ 8  Paulus sa till sitt försvar: ”Jag har varken syndat mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren.”+ 9  Festus, som ville hålla sig väl med judarna,+ sa till Paulus: ”Är du villig att resa till Jerusalem och dömas av mig där?” 10  Men Paulus sa: ”Jag står inför kejsarens domarsäte, och det är där jag bör dömas. Jag har inte gjort något orätt mot judarna, som du säkert förstår vid det här laget. 11  Om jag verkligen är en förbrytare och har gjort något som förtjänar döden,+ då är jag beredd att dö. Men om det inte ligger något i deras anklagelser, då är det ingen som har rätt att utlämna mig åt dem bara för att göra dem till lags. Jag vädjar till kejsaren!”+ 12  Efter att ha talat med sina rådgivare svarade Festus: ”Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren ska du fara.” 13  Några dagar senare kom kung Agrippa och Berenịke till Caesarẹa på ett officiellt besök hos Festus. 14  Eftersom de stannade där flera dagar lade Festus fram Paulus fall för kungen och sa: ”Vi har en man här som Felix har lämnat efter sig som fånge,+ 15  och när jag var i Jerusalem gjorde judarnas främsta präster och äldste en anmälan mot honom+ och krävde att han skulle dömas skyldig. 16  Men jag svarade att det inte är romersk sed att utlämna en anklagad förrän han har fått möta sina anklagare ansikte mot ansikte och fått tillfälle att försvara sig.+ 17  Så när de kom hit sköt jag inte upp saken, utan redan nästa dag satte jag mig på domarsätet och befallde att mannen skulle föras in. 18  Hans anklagare trädde fram, men de beskyllde honom inte för sådana brott som jag hade väntat mig.+ 19  Det hela gällde bara dispyter om deras egen religion*+ och om en man som hette Jesus, som hade dött men som Paulus påstod var i livet.+ 20  Och eftersom jag var osäker på hur jag skulle hantera den här dispyten frågade jag Paulus om han var villig att resa till Jerusalem och dömas där.+ 21  Men Paulus yrkade på att få bli kvar i fängelset och få sin sak avgjord av Hans Majestät,+ och då befallde jag att han skulle bli kvar där tills jag kunde sända honom till kejsaren.” 22  Då sa Agrippa till Festus: ”Jag skulle gärna vilja höra den mannen själv.”+ Han svarade: ”Du ska få höra honom i morgon.” 23  Så nästa dag kom Agrippa och Berenịke under stor pompa och ståt och gick in i audienssalen tillsammans med militärbefälhavare och stadens framstående män. Festus gav befallning, och Paulus fördes in. 24  Festus sa: ”Kung Agrippa och alla ni som är närvarande här tillsammans med oss! Här ser ni den man som har fått hela den judiska befolkningen både här och i Jerusalem att vända sig till mig. De har högljutt krävt att han inte ska få leva längre.+ 25  Men jag kan inte se att han har gjort något som förtjänar döden.+ Så nu när han själv har vädjat till Hans Majestät har jag beslutat att skicka i väg honom. 26  Men jag har inget påtagligt att skriva om honom till min herre. Därför har jag fört fram honom inför er, och särskilt inför dig, kung Agrippa, så att jag kan ha något att skriva efter förhöret. 27  För det verkar orimligt att skicka i väg en fånge utan att ange vad han är anklagad för.”

Fotnoter

^ Eller ”tillbedjan av gudomligheten”.

Studienoter

provinsen: Dvs. den romerska provinsen Judeen, där Caesarea var ståthållarens residensstad. Det grekiska uttryck som är översatt med hade kommit till ... och tagit över styret syftar tydligtvis på att Festus hade blivit insatt som ståthållare i provinsen.

kejsaren: Det var Tiberius som var kejsare när Jesus utförde sin tjänst här på jorden, men uttrycket används inte bara om den regerande kejsaren. Det kunde också stå för den offentliga myndigheten eller staten och dess representanter, som Paulus kallade ”myndigheterna” och Petrus kallade ”kungen” och ”ståthållarna”. (Rom 13:1–7; 1Pe 2:13–17; Tit 3:1; se Ordförklaringar.)

kejsarens: Vid den här tiden var Claudius kejsare, och han regerade från 41 till 54 v.t. (Apg 11:28; 18:2; se studienot till Mt 22:17 och Ordförklaringar.)

kejsaren: Det var Nero som var romersk kejsare vid den här tiden. Han regerade från år 54 v.t. till år 68 v.t., då han begick självmord vid 31 års ålder. Varje gång kejsaren nämns i Apg kapitel 25 till 28 är det Nero som avses. (Se studienoter till Mt 22:17; Apg 17:7 och Ordförklaringar.)

Jag vädjar till kejsaren!: Det här är det tredje stället i Bibeln där det berättas att Paulus utnyttjar sina rättigheter som romersk medborgare. (Läs mer om de två andra tillfällena i studienoter till Apg 16:37; 22:25.) En sådan vädjan till kejsaren kunde framföras när som helst under rättegångsförhandlingarna eller efter att domen avkunnats. Festus önskade tydligtvis inte själv avgöra saken, och en rättegång i Jerusalem skulle knappast resultera i en rättvis dom. Så Paulus framförde denna formella begäran för att få bli dömd av rikets högsta domstol. Det verkar som att en sådan begäran i vissa fall kunde avslås, t.ex. om det rörde sig om en tjuv, en sjörövare eller en upprorsman som tagits på bar gärning. Det var förmodligen därför Festus talade med ”sina rådgivare” innan han godkände Paulus vädjan. (Apg 25:12) Paulus blev senare förhörd av Festus när Herodes Agrippa II var på besök. Anledningen var att Festus ville skicka med mer ingående upplysningar om Paulus fall när han överlämnade det till ”Hans Majestät”, Nero. (Apg 25:12–27; 26:32; 28:19) Paulus vädjan gjorde också att han fick resa till Rom, dit han länge hade velat komma. (Apg 19:21) Jesus profetiska löfte och det budskap som Paulus senare fick genom en ängel visar att Gud ledde händelseförloppet. (Apg 23:11; 27:23, 24)

romare: Eller ”romersk medborgare”. Det här är det andra av tre ställen i Bibeln där det berättas att Paulus utnyttjar sina rättigheter som romersk medborgare. De romerska myndigheterna blandade sig vanligtvis inte i det judarna gjorde. Att romarna blev indragna i Paulus fall berodde inte bara på det upplopp som bröt ut när han kom till templet, utan också på att han var romersk medborgare. Medborgarskapet gav en person vissa rättigheter som erkändes och respekterades i hela riket. Det var till exempel olagligt att binda eller slå en romare som inte hade blivit dömd, eftersom man ansåg att endast slavar kunde behandlas så. (Läs mer om de två andra tillfällena i studienoter till Apg 16:37; 25:11.)

vi är romerska medborgare: Paulus och tydligtvis även Silas var romerska medborgare. Enligt romersk lag hade en medborgare alltid rätt till en ordentlig rättegång och fick aldrig straffas offentligt utan att först ha blivit dömd. Ett romerskt medborgarskap medförde rättigheter och privilegier oavsett var i riket man befann sig. En romersk medborgare var underställd den romerska lagen, inte provinsernas lokala lagar. Han kunde gå med på att bli ställd inför rätta enligt de lokala lagarna, men han behöll ändå rätten att få sitt ärende prövat av en romersk domstol. Ifall han blev dömd till döden kunde han överklaga till kejsaren. Paulus predikade vitt och brett i hela romarriket. Bibeln berättar om tre tillfällen då han utnyttjade sina rättigheter som romersk medborgare. Det första tillfället är här i Filippi när han upplyste magistratens ledamöter om att de hade kränkt hans rättigheter genom att piska honom. (Läs om de andra tillfällena i studienoter till Apg 22:25; 25:11.)

Agrippa: Dvs. Herodes Agrippa II. Han var sonsonsson till Herodes den store och son till Herodes Agrippa I och hans hustru Kypros. (Apg 12:1; se Ordförklaringar under ”Herodes”.)

Berenike: Syster till Herodes Agrippa II. Det gick rykten om att de hade ett incestförhållande. Hon blev senare Titus älskarinna, innan han blev romersk kejsare.

äldste: Här syftar det på ledarna i den judiska nationen, som ofta nämns tillsammans med de främsta prästerna och de skriftlärda. (Se studienot till Mt 16:21.)

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25; Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Här syftar det på ledarna i den judiska nationen, som ofta nämns tillsammans med de främsta prästerna och de skriftlärda. Sanhedrin bestod av män från dessa tre grupper. (Mt 21:23; 26:3, 47, 57; 27:1, 41; 28:12; se Ordförklaringar under ”Äldste, äldre man”.)

kejsar: Eller ”Caesar”. Det grekiska ordet kaisar motsvarar latinets caesar. (Se Ordförklaringar under ”Kejsare”.) Namnet Augustus är ett latinskt ord som betyder ”den gudomligt upphöjde”. Gajus Octavianus, den förste romerske kejsaren, fick detta namn som titel av den romerska senaten år 27 f.v.t. I och med det blev han känd som kejsar Augustus. Den förordning han utfärdade resulterade i att Jesus föddes i Betlehem, vilket uppfyllde det som var förutsagt i Bibeln. (Dan 11:20; Mik 5:2)

Hans Majestät: En av titlarna på den romerske kejsaren. Det grekiska ordet Sebastọs betyder ”den vördnadsvärde”, ”den vördade”, ”den upphöjde” och är en översättning av den latinska titeln Augustus. En del översättningar använder uttryck som ”hans höghet kejsaren” eller ”hans kejserliga höghet”. I det här fallet syftar titeln på kejsar Nero (54–68 v.t.), den fjärde i raden av kejsare efter Octavianus, som var den förste som bar den titeln. (Se studienot till Lu 2:1.)

Media

Kejsar Nero
Kejsar Nero

Detta guldmynt, som präglades omkring år 56–57 v.t., visar en byst av Nero, som regerade över romarriket från 54 till 68 v.t. Nero var den kejsare som Paulus vädjade till efter att han på felaktiga grunder hade blivit gripen i Jerusalem och därefter suttit fängslad i Caesarea från omkring 56 till omkring 58 v.t. Omkring år 59 v.t. satt Paulus i fängelse i Rom för första gången, och det verkar som att han förklarades oskyldig och frigavs omkring år 61 v.t. Men år 64 v.t. förstördes en fjärdedel av Rom i en brand, och några gav Nero skulden för katastrofen. För att avleda misstankarna lade han skulden på de kristna, och det utlöste en våg av våldsam förföljelse från myndigheternas sida. Det var troligtvis vid den tiden (65 v.t.) som Paulus fängslades för andra gången i Rom och sedan blev avrättad.

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV BIBELN (STUDIEBIBELN)
Apostlagärningarna 25
Svenska
Läs Bibeln online.
https://assetsnffrgf-a.akamaihd.net/assets/m/1001070103/univ/art/1001070103_univ_sqr_xl.jpg
nwtsty