Apostlagärningarna 11:1–30

11  Apostlarna och bröderna i Judeen fick höra att även folk från andra nationer hade tagit emot Guds ord.  Så när Petrus kom upp till Jerusalem började de som höll fast vid omskärelsen+ kritisera* honom  för att han hade gått hem till män som inte var omskurna och ätit med dem.  Då redogjorde Petrus noga för det som hade hänt:  ”När jag var i staden Joppe och höll på att be föll jag i trans och fick se en syn. Det var något* som liknade ett stort linneskynke som sänktes ner från himlen. Det hängde i sina fyra hörn och kom ända ner till mig.+  När jag tittade närmare fick jag se jordens fyrbenta djur, vilda djur, kräldjur och himlens fåglar.  Jag hörde också en röst som sa: ’Res dig, Petrus, slakta och ät!’  Men jag sa: ’Absolut inte, Herre, för jag har aldrig låtit något som är otillåtet eller orent komma in i min mun.’  För andra gången talade rösten från himlen: ’Sluta kalla det som Gud har renat för orent.’ 10  Rösten hördes en tredje gång, och sedan lyftes allt upp till himlen igen. 11  I samma stund stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Caesarẹa.+ 12  Då sa anden till mig att följa med dem utan att tveka. De här sex bröderna följde också med, och vi gick in i mannens hus. 13  Mannen berättade för oss att en ängel hade visat sig i hans hus och sagt: ’Sänd några män till Joppe och hämta Simon, som kallas Petrus.+ 14  Han kommer att berätta för dig hur du och hela ditt hushåll kan bli räddade.’ 15  Och när jag började tala kom helig ande över dem, precis som den kom över oss i början.+ 16  Då kom jag ihåg att Herren brukade säga: ’Johannes döpte med vatten,+ men ni ska döpas med helig ande.’+ 17  Gud gav alltså dem samma gåva som han har gett oss som tror på Herren Jesus Kristus. Så hur skulle jag ha kunnat hindra Gud?”*+ 18  När de hörde detta kom de inte med fler invändningar,* och de ärade Gud och sa: ”Nu har Gud också gett folk från andra nationer möjlighet att ändra sig* och få liv.”+ 19  De som hade skingrats+ på grund av förföljelsen i samband med Stefanus död kom ända till Fenicien,+ Cypern och Antiokịa, men de förkunnade bara för judar.+ 20  Men några av de troende från Cypern och Kyrẹne kom till Antiokịa, och där började de förkunna de goda nyheterna om Herren Jesus för dem som talade grekiska. 21  Jehova var med dem, och många började tro och följa Herren.+ 22  Församlingen i Jerusalem fick höra vad som hade hänt och sände i väg Bạrnabas+ till Antiokịa. 23  När han kom fram och såg att Gud hade visat dem generös omtanke, blev han glad och uppmuntrade dem att fortsätta vara trogna mot Herren av hela sitt hjärta.+ 24  För han var en god man, fylld av helig ande och tro. Och många fler började tro på Herren.+ 25  Sedan gav han sig av till Tarsos för att leta upp Saul.+ 26  När han hade hittat honom tog han med sig honom till Antiokịa. Och under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade många människor. Det var i Antiokịa som Gud såg till att lärjungarna började kallas kristna.+ 27  Vid den tiden kom några profeter+ från Jerusalem till Antiokịa. 28  En av dem hette Ạgabos,+ och han förutsade genom anden att hela den bebodda jorden skulle drabbas av stor svält.+ Det inträffade mycket riktigt när Claudius+ var kejsare. 29  Då bestämde sig lärjungarna för att samla in det som var och en hade råd med+ och skicka det som nödhjälp+ till bröderna och systrarna i Judeen, 30  och så blev det. Och de skickade hjälpen till de äldste med Bạrnabas och Saul.+

Fotnoter

Eller ”gå till rätta med”.
Ordagrant ”ett slags kärl”.
Eller ”stå i vägen för Gud”.
Ordagrant ”blev de tysta”.
Eller ”ändra sinne”.

Studienoter

Antiokia: Detta är första gången denna stad nämns i Bibeln, och den låg ca 50 mil norr om Jerusalem. Antiokia blev huvudstad i den romerska provinsen Syrien år 64 f.v.t. Under det första århundradet var det den tredje största staden i romarriket, efter Rom och Alexandria. Antiokia i Syrien var en vacker stad och ett viktigt handelscentrum och hade stort politiskt och kulturellt inflytande. Men staden blev också känd för sin dåliga moral. En tämligen stor judisk befolkning i Antiokia ska ha omvänt många av de grekisktalande människorna där till judendomen. En av de proselyterna var Nikolaos, som senare blev kristen. Barnabas och aposteln Paulus var ett år i Antiokia och undervisade, och det var därifrån Paulus utgick när han gjorde sina missionsresor. Det var i Antiokia som Gud såg till att Kristus efterföljare ”började kallas kristna”. (Se studienot till Apg 11:26.) Denna stad ska inte förväxlas med Antiokia i Pisidien, som nämns i Apg 13:14. (Se studienot till Apg 13:14 och Tillägg B13.)

Antiokia i Pisidien: En stad i den romerska provinsen Galatien. Staden låg på gränsen mellan Frygien och Pisidien och ansågs ibland tillhöra det ena området och ibland det andra. Stadens ruiner ligger i närheten av den nutida turkiska staden Yalvaç. Antiokia i Pisidien nämns här och i Apg 14:19, 21. Den som skulle resa från Perge, en stad nära Medelhavskusten, till Antiokia i Pisidien hade en besvärlig resa framför sig. Antiokia i Pisidien låg omkring 1 100 m över havet (se Tillägg B13), och det fanns också gott om rövare i de farliga bergspassen. Antiokia i Pisidien ska inte förväxlas med Antiokia i Syrien. (Apg 6:5; 11:19; 13:1; 14:26; 15:22; 18:22) När Antiokia nämns i Apostlagärningarna syftar det för det mesta på Antiokia i Syrien, inte på Antiokia i Pisidien.

de grekisktalande judarna: Ordagrant ”hellenisterna”. Det grekiska ordet Hellēnistẹ̄s förekommer varken i grekisk eller hellenistisk-judisk litteratur, men sammanhanget och många lexikon ger stöd åt återgivningen ”de grekisktalande judarna”. Alla kristna i Jerusalem, även de som talade grekiska, var vid den här tiden judar eller judiska proselyter. (Apg 10:28, 35, 44–48) Uttrycket som har återgetts med ”de grekisktalande judarna” ställs i kontrast till uttrycket som har återgetts med ”de hebreisktalande judarna” (ordagrant ”hebréerna”; pluralformen av det grekiska ordet Ebraios). ”Hellenisterna” var alltså judar som talade grekiska med varandra och som hade kommit till Jerusalem från olika platser i romarriket, kanske bland annat från Dekapolis. De hebreisktalande judarna däremot var troligen judéer och galiléer. Dessa två grupper hade därför antagligen olika kulturella bakgrunder. (Se studienot till Apg 9:29.)

Antiokia: Den här staden låg i Syrien vid floden Orontes, ca 32 km uppströms från hamnstaden Seleukia vid Medelhavet. Under det första århundradet v.t. räknades Antiokia i Syrien som den tredje största och rikaste staden i romarriket, efter Rom och Alexandria. Den hade länge haft en stor judisk koloni, och vid den här tiden fanns det inga större motsättningar mellan judar och icke-judar. Det var den perfekta miljön för att introducera något helt nytt – att lärjungarna inte längre bara skulle predika för judar, utan också för oomskurna icke-judar. (Se studienot till dem som talade grekiska i den här versen.) Denna stad ska inte förväxlas med Antiokia i Pisidien i Mindre Asien. (Se studienoter till Apg 6:5; 13:14 och Tillägg B13.)

dem som talade grekiska: Ordagrant ”hellenisterna”. Innebörden i det grekiska ord som används här (Hellēnistẹ̄s) avgörs av sammanhanget. När det används i Apg 6:1 betyder det troligen ”de grekisktalande judarna”. (Se studienot till Apg 6:1.) Detta har fått några forskare att mena att lärjungarna i Antiokia i Syrien måste ha predikat för omskurna judar eller proselyter som talade grekiska. Men det som beskrivs här är en helt ny utveckling i Antiokia. Som det nämns i Apg 11:19 hade man fram till dess bara förkunnat Guds ord för judar, men nu förkunnades budskapet tydligtvis även för icke-judarna som bodde där. Barnabas skickades antagligen till Antiokia för att uppmuntra de nya lärjungarna som talade grekiska. (Apg 11:22, 23) Vissa gamla handskrifter använder ordet Hẹllēnas (betyder ”greker”; se Apg 16:3) här i stället för Hellēnistẹ̄s. Därför står det ”icke-judar” eller ”greker” i en del översättningar. Dessa ord antyder att ingen av dem som fick höra budskapet i Antiokia tillhörde judendomen. Men det är fullt möjligt att det här syftas på både judar och icke-judar som talade grekiska, och därför används uttrycket ”dem som talade grekiska” i den här översättningen. Det är möjligt att dessa grekisktalande människor var av olika nationaliteter, men de hade börjat tala grekiska och kanske även tagit till sig den grekiska kulturen.

Jehova: Detta är första förekomsten av Guds namn i Lukasevangeliet i den här översättningen. Även om tillgängliga grekiska handskrifter använder ordet Kỵrios (Herren) här, finns det goda skäl till att tro att Guds namn ursprungligen användes i den här versen och längre fram ersattes med titeln Herren. (Se Tillägg C1 och C3 introduktion; Lu 1:6.) De två första kapitlen i Lukasevangeliet innehåller många anspelningar på uttryck från de hebreiska skrifterna som innehåller Guds namn. En sådan fras som bud och lagar och liknande kombinationer av juridiska termer förekommer i de hebreiska skrifterna i sammanhang där Guds namn används eller där Jehova talar. (1Mo 26:2, 5; 4Mo 36:13; 5Mo 4:40; 27:10; Hes 36:23, 27)

Jehova: Eller ”Jehovas hand”. Ordet ”hand” är ofta ett bildligt uttryck för ”kraft”. Eftersom handen använder armens kraft, kan ordet ”hand” också beteckna kraft som används. Uttrycket ”Jehovas hand” förekommer många gånger i de hebreiska skrifterna och är en kombination av det hebreiska ordet för ”hand” och tetragrammet. (2Mo 9:3; 4Mo 11:23; Dom 2:15; Rut 1:13; 1Sa 5:6, 9; 7:13; 12:15; 1Ku 18:46; Esr 7:6; Job 12:9; Jes 19:16; 40:2; Hes 1:3) Det grekiska uttryck som kan återges med ”Jehovas hand” förekommer också i Apg 11:21; 13:11. (Se studienoter till Lu 1:6, 9; Apg 11:21 och Tillägg C3 introduktion; Lu 1:66.)

Jehova: Eller ”Jehovas hand”. Uttrycket ”Jehovas hand” förekommer många gånger i grundtexten till de hebreiska skrifterna som en kombination av det hebreiska ordet för ”hand” och tetragrammet. (Några exempel finns i 2Mo 9:3; 4Mo 11:23; Dom 2:15; Rut 1:13; 1Sa 5:6, 9; 7:13; 12:15; 1Ku 18:46; Esr 7:6; Job 12:9; Jes 19:16; 40:2; Hes 1:3.) Ordet ”hand” är ofta ett bildligt uttryck för ”kraft”. Eftersom handen använder armens kraft, kan ordet ”hand” också beteckna kraft som används. På grekiska används det uttryck som kan översättas med ”Jehovas hand” även i Lu 1:66 och Apg 13:11. (Se studienoter till Lu 1:6, 66 och Tillägg C3 introduktion; Apg 11:21.)

Gud såg till att ... började kallas: I de flesta bibelöversättningar står det helt enkelt ”började kallas”. Men i den här versen används inte de grekiska ord som brukar återges med ”kallas”. (Mt 1:16; 2:23; Mk 11:17; Lu 1:32, 60; Apg 1:12, 19) Ordet som förekommer här är verbet chrēmatịzō. Det förekommer nio gånger i de kristna grekiska skrifterna, och i de flesta fall är det tydligt förknippat med något som Gud står bakom. (Mt 2:12, 22; Lu 2:26; Apg 10:22; 11:26; Rom 7:3; Heb 8:5; 11:7; 12:25) Till exempel används ordet i Apg 10:22 tillsammans med uttrycket ”genom en helig ängel”, och i Mt 2:12, 22 förekommer det i samband med drömmar från Gud. Det besläktade substantivet chrēmatismọs förekommer i Rom 11:4, och de flesta lexikon och översättningar återger det med ”Guds svar”, ”svarar Gud”, ”gudomligt besked”. Det är möjligt att Jehova vägledde Saul och Barnabas till att börja använda benämningen ”kristna”. En del menar att det var den icke-judiska befolkningen i Antiokia som började använda benämningen ”kristna” som ett öknamn. Men med tanke på att det grekiska ordet chrēmatịzō används är det tydligt att det var Gud som låg bakom den här benämningen. Och det är inte troligt att det var judarna som började kalla Jesus efterföljare för ”kristna” (från grekiskan) eller ”messianister” (från hebreiskan). Det är svårt att tänka sig att de först skulle förkasta Jesus som Messias eller Kristus och sedan i praktiken erkänna honom som den Smorde eller Kristus genom att kalla hans efterföljare ”kristna”.

kristna: Det grekiska ordet christianọs, som betyder ”en som följer Kristus”, förekommer bara tre gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Apg 11:26; 26:28; 1Pe 4:16) Det kommer från Christọs, som betyder ”den smorde”. De kristna följer Jesus exempel och läror, han som var Kristus, ”Jehovas smorde”. (Lu 2:26; 4:18) ”Gud såg till att lärjungarna” fick benämningen ”kristna” kanske så tidigt som år 44 v.t., då händelserna som beskrivs i texten ägde rum. Namnet blev vida känt och användes av många. När Paulus stod inför kung Herodes Agrippa II omkring år 58 v.t. visste Agrippa vilka de kristna var. (Apg 26:28) Enligt historikern Tacitus var benämningen ”kristen” allmänt känd i Rom år 64 v.t. Och någon gång mellan år 62 och 64 v.t. skrev Petrus sitt första brev till de kristna som var kringspridda i romarriket. Vid den tiden verkar benämningen vara utbredd, och den särskilde Kristus lärjungar från andra. (1Pe 1:1, 2; 4:16) Tack vare denna benämning som Jesus lärjungar hade fått av Gud kunde de inte längre förväxlas med någon judisk sekt.

stor svält: Denna katastrof inträffade omkring år 46 v.t., vilket Josefus bekräftar. Han omtalade ”den stora hungersnöden” som inträffade under Claudius regering. Svältkatastrofer slog hårdast mot de fattiga, eftersom de inte hade några besparingar eller matförråd. Detta fick de kristna i Antiokia att skicka nödhjälp till sina fattiga bröder i Judeen.

när Claudius var kejsare: Den romerske kejsaren Claudius regerade från 41 till 54 v.t. och var till en början vänligt inställd till judarna. Men i slutet av hans regering hade situationen ändrats, och han förvisade alla judar från Rom. (Apg 18:2) Enligt vissa uppgifter förgiftade hans fjärde hustru honom med en svamprätt. Han efterträddes av Nero.

nödhjälp: Eller ”understöd”. Det här är första gången Bibeln nämner att man sände nödhjälp till medkristna i en annan del av världen. Det grekiska ordet diakonịa, som brukar återges med ”tjänst”, används i betydelsen ”nödhjälp” även i Apg 12:25 och 2Kor 8:4. Med tanke på hur det grekiska ordet diakonịa används i de kristna grekiska skrifterna är det tydligt att den kristna tjänsten har två sidor. En sida är ”försoningens tjänst [form av ordet diakonịa]”, dvs. prediko- och undervisningsarbetet. (2Kor 5:18–20; 1Ti 2:3–6) Den andra sidan handlar om en tjänst som man utför till nytta för sina medtroende, och det är den tjänsten som omtalas i den här versen. Paulus sa: ”Det finns olika former av tjänst [pluralformen av diakonịa], men Herren är densamme.” (1Kor 12:4–6, 11) Han visade att båda sidorna av den kristna tjänsten var helig tjänst. (Rom 12:1, 6–8)

äldste: Ordagrant ”äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. Några gånger syftar detta ord på en människa som kommit upp i åren (t.ex. i Lu 15:25; Apg 2:17), men det används inte uteslutande om äldre människor. Här syftar det på ledarna i den judiska nationen, som ofta nämns tillsammans med de främsta prästerna och de skriftlärda. Sanhedrin bestod av män från dessa tre grupper. (Mt 21:23; 26:3, 47, 57; 27:1, 41; 28:12; se Ordförklaringar under ”Äldste, äldre man”.)

de äldste: Ordagrant ”de äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation, men några gånger syftar det på en man som kommit upp i åren. (Se studienot till Mt 16:21.) I den forntida nationen Israel var det de äldste som skötte administrativa uppgifter och ledde folket, både lokalt (5Mo 25:7–9; Jos 20:4; Rut 4:1–12) och nationellt (Dom 21:16; 1Sa 4:3; 8:4; 1Ku 20:7). Detta är första gången det här ordet används i samband med den kristna församlingen. Precis som i det bokstavliga Israel var det de äldste som skulle ta ledningen i det andliga Israel. I det här sammanhanget var det de äldste som tog emot nödhjälpen och som hade tillsyn över hur den fördelades bland församlingarna i Judeen.

Media

Joppe
Joppe

Den här filmen visar hur hamnstaden Joppe ser ut i dag. Den ligger vid Medelhavskusten mitt emellan berget Karmel och Gaza. På platsen ligger det nutida Jaffa (hebreiska: Yafo), som 1950 blev en stadsdel i Tel Aviv. Joppe låg på en klippa som reser sig ungefär 35 m över havet, och hamnen bildas av en låg klippkant som löper parallellt med kusten 100 m från land. Det var till Joppe som tyrierna flottade timmer från Libanons skogar när Salomos tempel skulle byggas. (2Kr 2:16) När profeten Jona längre fram försökte fly från sitt uppdrag gick han ombord på ett skepp som skulle gå från Joppe till Tarsis. (Jon 1:3) Under det första århundradet fanns det en kristen församling i Joppe. I den församlingen fanns Dorkas (Tabita), som Petrus uppväckte. (Apg 9:36–42) Och det var i Joppe, när Petrus var gäst hos garvaren Simon, som Petrus fick en syn som förberedde honom på att predika för icke-juden Cornelius. (Apg 9:43; 10:6, 9–17)

Antiokia i Syrien
Antiokia i Syrien

Bilden visar Antakya, en stad i dagens Turkiet. Här låg den forntida staden Antiokia, huvudstaden i den romerska provinsen Syrien. Man tror att Antiokia i Syrien under det första århundradet v.t. var den tredje största staden i den romerska världen efter Rom och Alexandria. En del uppskattar invånarantalet till 250 000 eller mer. Efter att Stefanus mördats av en pöbelhop i Jerusalem och förföljelsen mot Jesus efterföljare brutit ut kom några av lärjungarna till Antiokia. De predikade de goda nyheterna för dem som talade grekiska och fick fina resultat. (Apg 11:19–21) Längre fram hade Paulus Antiokia som utgångspunkt för sina missionsresor. ”Det var i Antiokia som Gud såg till att lärjungarna började kallas kristna.” (Apg 11:26) Antiokia i Syrien ska inte förväxlas med en annan stad med samma namn som låg i Pisidien (i centrala Turkiet). Den staden nämns i Apg 13:14; 14:19, 21 och 2Ti 3:11.

Kejsar Claudius
Kejsar Claudius

I Apostlagärningarna nämns den romerske kejsaren Claudius vid namn två gånger. (Apg 11:28; 18:2) Han efterträdde sin brorson Caligula (som regerade från år 37 till 41 v.t. och som inte nämns i Bibeln) och blev det romerska rikets fjärde kejsare. Han regerade från år 41 till 54 v.t. Omkring år 49 eller 50 v.t. gav Claudius order om att alla judar skulle lämna Rom. Som en följd av det flyttade Priscilla och Aquila till Korinth, där de träffade aposteln Paulus. Enligt vissa uppgifter förgiftades han av sin fjärde hustru år 54 v.t., och han efterträddes av Nero.