Första Thessalonikerbrevet 2:1–20

  • Paulus tjänst i Thessalonike (1–12)

  • Hur thessalonikerna tog emot Guds ord (13–16)

  • Paulus vill komma till thessalonikerna (17–20)

2  Ni vet ju själva, bröder, att vårt besök hos er inte har varit förgäves.+  Som ni känner till hade vi blivit misshandlade och oförskämt behandlade i Filippi,+ men med vår Guds hjälp tog vi mod till oss och förkunnade Guds goda nyheter+ för er trots stort motstånd.*  Våra uppmaningar grundar sig inte på felaktiga uppfattningar, orenhet eller svek.  Nej, vi har blivit godkända av Gud och blivit betrodda med de goda nyheterna, och därför talar vi inte för att behaga människor, utan Gud, som granskar våra hjärtan.+  Ni vet ju att vi aldrig har försökt vinna er med smicker eller satt upp en falsk fasad för att dölja giriga motiv.+ Gud är vårt vittne på det!  Inte heller har vi velat bli ärade av människor, varken av er eller av andra. Som Kristus apostlar hade vi annars kunnat bli en ekonomisk börda för er.+  I stället behandlade vi er varsamt, precis som en ammande mor som visar ömhet mot sina barn.  Vi kände så mycket för er att vi inte bara ville* ge er Guds goda nyheter utan också våra egna liv,+ så mycket älskade vi er.+  Ni minns säkert vårt slit och släp, bröder. Dag och natt arbetade vi för att inte bli en ekonomisk börda för någon av er+ medan vi predikade Guds goda nyheter för er. 10  Ni, och även Gud, kan vittna om hur lojalt, rättfärdigt och klanderfritt vi behandlade er som är troende. 11  Ni vet ju också att vi ständigt förmanade, tröstade och vägledde var och en av er,+ som en far+ gör med sina barn, 12  så att ni kunde fortsätta vandra på ett sätt som är värdigt Gud,+ som kallar er till sitt rike+ och sin härlighet.+ 13  Därför tackar vi alltid Gud+ för att ni lyssnade när vi förkunnade Guds ord och inte tog emot det som människors ord, utan som Guds ord. För det är verkligen Guds ord, och det verkar i er som tror. 14  Bröder, ni har följt exemplet som ni har fått av de kristna i Guds församlingar i Judeen. Ni har ju blivit illa behandlade av era egna landsmän+ på samma sätt som de blir det av judarna. 15  Judarna dödade till och med Herren Jesus+ och profeterna, och de har förföljt oss.+ De behagar inte Gud och motarbetar alla människors intressen, 16  eftersom de försöker hindra oss att tala till folk från nationerna så att de kan bli räddade.+ På detta sätt fortsätter de att synda fullt ut. Men nu har Guds vrede äntligen kommit över dem.+ 17  Under en kort tid var vi åtskilda från er,* bröder, men bara fysiskt, inte i hjärtat. Men vår längtan efter er var så stark att vi gjorde allt vi kunde för att få träffa er personligen.* 18  Ja, vi ville verkligen komma till er. Och jag, Paulus, försökte både en och två gånger, men Satan lade hinder i vägen för oss. 19  För vem är vårt hopp, vår glädje, vårt jubels krona inför vår Herre Jesus vid hans närvaro, ja vem om inte ni?+ 20  Ni är verkligen vår ära och glädje!

Fotnoter

Eller möjligen ”under stor kamp”.
Eller ”inte bara var fast beslutna att”.
Eller ”var vi berövade er”.
Ordagrant ”se ert ansikte”.