Romarna 4:1–25
4 När det förhåller sig så, vad skall vi då säga om Abraham, vår förfader+ efter köttet?*
2 Om till exempel Abraham förklarades rättfärdig till följd av gärningar,+ hade han något att berömma sig av – men inte inför Gud.
3 Ty hur lyder skriftstället? ”Abraham utövade tro på Jehova,* och det tillräknades honom som rättfärdighet.”+
4 Men den som utför gärningar,+ honom tillräknas* lönen inte som en oförtjänt omtanke+ utan som betalning för en skuld.+
5 Den däremot som inte utför gärningar utan sätter tro+ till honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, hans tro tillräknas honom som rättfärdighet.+
6 På samma sätt talar också David om den människas lycka* som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar:
7 ”Lyckliga är de vilkas laglösa handlingar har blivit förlåtna+ och vilkas synder har blivit övertäckta;+
8 lycklig är den man som Jehova* alls inte tillräknar synd.”+
9 Kommer då denna lycka bara till omskurna eller också till oomskurna?+ Vi säger ju: ”Tron tillräknades Abraham som rättfärdighet.”+
10 Under vilka omständigheter tillräknades den då? När han var i omskuret tillstånd eller i oomskuret?+ Inte i omskuret tillstånd, utan i oomskuret.
11 Och han fick ett tecken,+ nämligen omskärelsen, som ett sigill* på den rättfärdighet genom tron som han hade medan han var i sitt oomskurna tillstånd, för att han skulle bli far+ till alla som har tro+ medan de är i ett oomskuret tillstånd, för att rättfärdighet skulle tillräknas dem,
12 och far till omskurna avkomlingar, inte bara för dem som håller sig till omskärelse, utan också för dem som vandrar ordningsfullt i fotspåren av den tro som vår far+ Abraham hade medan han var i det oomskurna tillståndet.
13 Det var nämligen inte genom lag som Abraham eller hans avkomma fick löftet+ att han skulle bli arvinge till en värld, utan det var genom rättfärdighet av tro.+
14 Ty om de som håller sig till lag är arvingar, då är tron utan betydelse och löftet upphävt.+
15 Lagen framkallar ju vrede,+ men där det inte finns någon lag, där finns det inte heller någon överträdelse.+
16 Därför var det till följd av tro, för att det skulle vara i enlighet med oförtjänt omtanke,+ så att löftet+ skulle vara säkert för hela hans avkomma,+ inte bara för den som håller sig till lagen, utan också för den som håller sig till Abrahams tro. (Han är allas vår far,+
17 alldeles som det står skrivet: ”Jag har gjort dig till far till många nationer.”)+ Detta var inför honom som han trodde på, ja inför Gud, som gör de döda levande+ och kallar på* det som inte är till som om det vore till.+
18 Fastän allt hopp var ute, hade han på grundval av hopp ändå tro,+ så att han kunde bli far till många nationer+ enligt vad som hade blivit sagt: ”Så skall din avkomma bli.”+
19 Och utan att bli svag i tron tänkte han på att hans egen kropp redan var så gott som död+ – han var ju omkring hundra år gammal+ – och likaså på att Saras moderliv var dött.+
20 Men på grund av Guds löfte+ sviktade han inte av brist på tro,+ utan han blev stark genom sin tro,+ och han gav ära åt Gud
21 och var fullt övertygad om att vad Gud* hade lovat var han också i stånd att utföra.+
22 Därför ”tillräknades det honom som rättfärdighet”.+
23 Men att ”det tillräknades+ honom”, det blev skrivet inte bara för hans skull,+
24 utan också för vår skull, oss som det skall tillräknas, därför att vi tror på honom som uppväckte Jesus, vår Herre, från de döda.+
25 Han blev utlämnad för våra överträdelsers skull+ och uppväckt för att vi skulle förklaras rättfärdiga.+
Fotnoter
^ ”vad ... efter köttet?”, B; אADVg: ”vad skall vi då säga att Abraham, vår förfader efter köttet, har uppnått?”
^ Se Tillägg 1D.
^ El.: ”[för honom] räknas”. Grek.: logịzetai; lat.: inputạtur.
^ El.: ”På samma sätt uttalar också David lyckligprisningen (saligprisningen) över den människa”.
^ Se Tillägg 1D.
^ El.: ”en bekräftelse”.
^ ”kallar på”. El.: ”talar om”.
^ Ordagr.: ”han”.
