Psalm 78:1–72
Maskịl.* Av Asaf.+
78 Lyssna,* mitt folk, till min lag,+böj ert öra till min muns ord.+
2 Med ett ordspråk vill jag öppna min mun,+jag vill låta gåtor från forna tider sprudla fram+ –
3 vad vi har hört och känner+och vad våra fäder har berättat för oss,+
4 det döljer vi inte för deras söner.+För den kommande generationen berättar vi+om Jehovas lovvärda gärningar och hans styrka+och de under han har gjort.+
5 Och han upprättade en påminnelse i Jakob,+och han satte en lag i Israel+som han befallde våra förfäder+att göra känd för sina söner,+
6 för att den kommande generationen, de söner som skulle födas, skulle känna den,+så att de skulle träda fram och berätta om den för sina söner+
7 och för att de skulle sätta sin tillit till Gud*+och inte glömma Guds* handlingar+ utan hålla hans bud.+
8 De skulle inte bli som sina förfäder,+en motspänstig och upprorisk generation,+en generation som inte hade berett sitt hjärta+och vars ande inte var trofast mot Gud.*+
9 Efraims söner, fastän väpnade bågskyttar,+drog sig tillbaka på kampens dag.+
10 De höll inte Guds* förbund,+de vägrade att vandra efter hans lag.+
11 De glömde också hans gärningar+och de underbara verk han hade låtit dem se.+
12 Inför deras förfäder hade han handlat förunderligt+i Egyptens land,+ på Soans område.+
13 Han klöv havet och lät dem gå över,+han fick vattnen att stå som en fördämning.+
14 Han ledde dem med ett moln om dagen+och hela natten med ett ljus av eld.+
15 Han klöv klippor i vildmarken+och lät dem dricka rikligt som ur djupen.*+
16 Han lät strömmar välla fram ur en brant klippa,+lät vatten flyta ner som floder.+
17 Men de fortsatte att synda mot honom+genom att göra uppror mot den Högste i den vattenlösa trakten.+
18 De satte Gud* på prov i sitt hjärta+genom att begära något att äta för sin själ.+
19 Och de talade emot Gud.*+De sade: ”Kan Gud duka ett bord i vildmarken?”+
20 Se! Han slog på en klippa,+så att vatten flödade och regnfloder strömmade fram.+”Kan han också ge bröd,+ja, kan han skaffa föda åt sitt folk?”+
21 När Jehova hörde det blev han förgrymmad;+och eld tändes mot Jakob,+ja, också vrede steg upp mot Israel.+
22 Ty de trodde inte på Gud,+de förtröstade inte på hans räddning.+
23 Han gav då befallning åt skyarna där ovan,och himlens dörrar öppnade han.+
24 Han lät manna regna över dem till att äta,+ja, säd från himlen gav han dem.+
25 De starkas*+ bröd var vad människor* åt;han sände dem föda,* så att de kunde bli mätta.+
26 Han fick en östanvind att bryta lös i himlen+och en sunnanvind att blåsa genom sin styrka.+
27 Och han lät föda regna över dem som stoft,+ja, bevingade flygande skapelser som havens sandkorn.+
28 Han lät dem falla ner mitt i hans läger,+runt omkring hans tältboningar.+
29 Då åt de och blev mycket mätta,+och det de längtade efter förde han till dem.+
30 De hade inte vänt sig bort från det de hade längtat efter,maten var ännu i deras mun,+
31 när Guds vrede steg upp mot dem.+Och han dräpte bland deras välnärda,+Israels unga män fick han att sjunka ihop.
32 Trots allt detta syndade de ytterligare+och trodde inte på hans underbara gärningar.+
33 Därför gjorde han slut på deras dagar, som om de var en vindfläkt,+och på deras år genom plötslig förskräckelse.
34 Varje gång han dräpte några av dem frågade de åter efter honom,+ja, de vände tillbaka och sökte Gud.*+
35 De kom ihåg att Gud* var deras Klippa+och att Gud den Högste var deras Hämnare.+
36 Och de försökte narra honom med sin mun,+med sin tunga försökte de ljuga för honom.+
37 Deras hjärta stod inte fast på hans sida,+de var inte trogna mot hans förbund.+
38 Men han var barmhärtig,+ han övertäckte missgärningen+ och vållade inte fördärv.+Många gånger lät han sin vrede vända tillbaka,+och han uppväckte inte allt sitt raseri.
39 Han kom ihåg att de var kött,+att anden* går bort och inte kommer tillbaka.+
40 Hur ofta gjorde de inte uppror mot honom i vildmarken,+fick honom att känna sig sårad i öknen!+
41 Gång på gång satte de Gud* på prov,+ja, de vållade Israels Helige smärta.*+
42 De kom inte ihåg hans hand,+den dag då han friköpte dem från motståndaren,+
43 hur han gjorde sina tecken i Egypten,+ja, sina under på Soans område,+
44 och hur han förvandlade deras Nilkanaler till blod,+så att de inte kunde dricka ur sina strömmar.+
45 Han sände styngflugor över dem, för att dessa skulle förtära dem,+och grodor, för att dessa skulle bringa fördärv över dem.+
46 Han gav deras avkastning åt kackerlackornaoch frukten av deras möda åt gräshopporna.+
47 Han dräpte deras vinstock med hagel+och deras sykomorträd med hagelstenar.+
48 Han utlämnade deras lastdjur åt hagel+och deras boskap åt brinnande feber.
49 Han sände sin brinnande vrede över dem,+förgrymmelse och fördömelse och nöd,+en skara av olycksänglar.+
50 Han beredde en stig för sin vrede.+Han höll inte tillbaka deras själ från döden,deras liv utlämnade han åt pesten.*+
51 Till sist slog han allt förstfött i Egypten,+deras mandoms första frukt* i Hams tält.+
52 Därefter lät han sitt folk bryta upp som en småboskapshjord+och förde dem som en hjord i vildmarken.+
53 Han fortsatte att leda dem i trygghet, de kände ingen skräck.+Havet övertäckte deras fiender.+
54 Så förde han dem till sitt heliga område,+denna bergstrakt som hans högra hand förvärvade.+
55 För deras skull drev han undan för undan ut nationerna,+och med mätsnöret tilldelade han dem en arvedel,+och så lät han Israels stammar bo i deras* hem.*+
56 De satte Gud den Högste på prov och gjorde uppror mot honom,+de rättade sig inte efter hans påminnelser.+
57 De vek också ständigt tillbaka och handlade förrädiskt som sina förfäder,+de svek som en slak båge.+
58 De fortsatte att kränka honom med sina offerhöjder,+och med sina huggna bilder uppeggade de honom till svartsjuka.+
59 Gud hörde+ det och blev förgrymmad,+och han föraktade Israel mycket.+
60 Och han övergav till slut tältboningen i Silo,+tältet där han bodde bland människorna.*+
61 Sedan gav han sin styrka åt fångenskap+och sin skönhet i motståndarens hand.+
62 Och han överlämnade sitt folk åt svärdet,+han blev förgrymmad på sin arvedel.+
63 Eld förtärde hans unga män,och hans jungfrur blev inte lovprisade.*+
64 Hans präster föll för svärd,+och deras* änkor brast inte i gråt.+
65 Då vaknade Jehova* som ur en sömn,+lik en väldig man som nyktrar till från vinruset.+
66 Och han slog sina motståndare bakifrån,+han lät en smälek som varar till oöverskådlig tid komma över dem.+
67 Så förkastade han Josefs tält,+och Efraims stam utvalde han inte.+
68 Men han utvalde Judas stam,+Sions berg, som han älskade.+
69 Han byggde sin helgedom lik höjderna,+lik jorden som han har grundat till oöverskådlig tid.+
70 Så utvalde han David, sin tjänare,+och tog honom från småboskapens fållor.+
71 Från hans plats bakom de digivande tackorna+hämtade han in honom till att vara herde för Jakob, sitt folk,+och för Israel, sin arvedel.+
72 Och han blev herde för dem med ostraffligt hjärta,+och han ledde dem med skickliga händer.+
Fotnoter
^ El.: ”Låna ditt öra”.
^ ”till Gud”. Hebr.: vE’lohịm.
^ ”Guds”. Hebr.: ’El.
^ ”Gud”. Hebr.: ’El.
^ ”Guds”. Hebr.: ’Elohịm.
^ El.: ”som av djupa vatten”, ”som av svallande (brusande) vatten”. Hebr.: kithhomọ̄th. Se not till 33:7, ”de svallande vattnen”.
^ ”Gud”. Hebr.: ’El.
^ ”emot Gud”. Hebr.: bE’lohịm.
^ ”De starkas”, dvs. de övermänskligas. Hebr.: ’abbirịm; LXXSyVg(iuxta LXX): ”änglars”; T: ”[Bröd som kom ner från] änglars boning”.
^ ”människor”. Hebr.: ’ish.
^ El.: ”proviant”.
^ ”Gud”. Hebr.: ’El.
^ ”Gud”. Hebr.: ’Elohịm.
^ El.: ”en vind”. Hebr.: rụach.
^ ”Gud”. Hebr.: ’El.
^ ”vållade ... smärta”. El.: ”bedrövade ...”.
^ El.: ”böldpesten”.
^ Ordagr.: ”början av fortplantningsförmågor”, M; Sy: ”början av deras avkomma”; TLXXVg(iuxta LXX): ”första frukten av deras möda (mödor)”.
^ El.: ”sina”.
^ Ordagr.: ”tält”.
^ El.: ”jordemänniskorna”.
^ ”lovprisade (lovsjungna)”, dvs. i bröllopssånger.
^ ”deras”, LXXSyVg(iuxta LXX); MT: ”hans”.
^ Ett av de 134 ställen där soferim (judiska skrivare el. skriftlärda) ändrade JHWH till ’Adhonạj. Se Tillägg 1B.
