Psalm 78:1–72

Maskịl.* Av Asaf.+ 78  Lyssna,* mitt folk, till min lag,+böj ert öra till min muns ord.+   Med ett ordspråk vill jag öppna min mun,+jag vill låta gåtor från forna tider sprudla fram+   vad vi har hört och känner+och vad våra fäder har berättat för oss,+   det döljer vi inte för deras söner.+För den kommande generationen berättar vi+om Jehovas lovvärda gärningar och hans styrka+och de under han har gjort.+   Och han upprättade en påminnelse i Jakob,+och han satte en lag i Israel+som han befallde våra förfäder+att göra känd för sina söner,+   för att den kommande generationen, de söner som skulle födas, skulle känna den,+så att de skulle träda fram och berätta om den för sina söner+   och för att de skulle sätta sin tillit till Gud*+och inte glömma Guds* handlingar+ utan hålla hans bud.+   De skulle inte bli som sina förfäder,+en motspänstig och upprorisk generation,+en generation som inte hade berett sitt hjärta+och vars ande inte var trofast mot Gud.*+   Efraims söner, fastän väpnade bågskyttar,+drog sig tillbaka på kampens dag.+ 10  De höll inte Guds* förbund,+de vägrade att vandra efter hans lag.+ 11  De glömde också hans gärningar+och de underbara verk han hade låtit dem se.+ 12  Inför deras förfäder hade han handlat förunderligt+i Egyptens land,+ på Soans område.+ 13  Han klöv havet och lät dem gå över,+han fick vattnen att stå som en fördämning.+ 14  Han ledde dem med ett moln om dagen+och hela natten med ett ljus av eld.+ 15  Han klöv klippor i vildmarken+och lät dem dricka rikligt som ur djupen.*+ 16  Han lät strömmar välla fram ur en brant klippa,+lät vatten flyta ner som floder.+ 17  Men de fortsatte att synda mot honom+genom att göra uppror mot den Högste i den vattenlösa trakten.+ 18  De satte Gud* på prov i sitt hjärta+genom att begära något att äta för sin själ.+ 19  Och de talade emot Gud.*+De sade: ”Kan Gud duka ett bord i vildmarken?”+ 20  Se! Han slog på en klippa,+så att vatten flödade och regnfloder strömmade fram.+”Kan han också ge bröd,+ja, kan han skaffa föda åt sitt folk?”+ 21  När Jehova hörde det blev han förgrymmad;+och eld tändes mot Jakob,+ja, också vrede steg upp mot Israel.+ 22  Ty de trodde inte på Gud,+de förtröstade inte på hans räddning.+ 23  Han gav då befallning åt skyarna där ovan,och himlens dörrar öppnade han.+ 24  Han lät manna regna över dem till att äta,+ja, säd från himlen gav han dem.+ 25  De starkas*+ bröd var vad människor* åt;han sände dem föda,* så att de kunde bli mätta.+ 26  Han fick en östanvind att bryta lös i himlen+och en sunnanvind att blåsa genom sin styrka.+ 27  Och han lät föda regna över dem som stoft,+ja, bevingade flygande skapelser som havens sandkorn.+ 28  Han lät dem falla ner mitt i hans läger,+runt omkring hans tältboningar.+ 29  Då åt de och blev mycket mätta,+och det de längtade efter förde han till dem.+ 30  De hade inte vänt sig bort från det de hade längtat efter,maten var ännu i deras mun,+ 31  när Guds vrede steg upp mot dem.+Och han dräpte bland deras välnärda,+Israels unga män fick han att sjunka ihop. 32  Trots allt detta syndade de ytterligare+och trodde inte på hans underbara gärningar.+ 33  Därför gjorde han slut på deras dagar, som om de var en vindfläkt,+och på deras år genom plötslig förskräckelse. 34  Varje gång han dräpte några av dem frågade de åter efter honom,+ja, de vände tillbaka och sökte Gud.*+ 35  De kom ihåg att Gud* var deras Klippa+och att Gud den Högste var deras Hämnare.+ 36  Och de försökte narra honom med sin mun,+med sin tunga försökte de ljuga för honom.+ 37  Deras hjärta stod inte fast på hans sida,+de var inte trogna mot hans förbund.+ 38  Men han var barmhärtig,+ han övertäckte missgärningen+ och vållade inte fördärv.+Många gånger lät han sin vrede vända tillbaka,+och han uppväckte inte allt sitt raseri. 39  Han kom ihåg att de var kött,+att anden* går bort och inte kommer tillbaka.+ 40  Hur ofta gjorde de inte uppror mot honom i vildmarken,+fick honom att känna sig sårad i öknen!+ 41  Gång på gång satte de Gud* på prov,+ja, de vållade Israels Helige smärta.*+ 42  De kom inte ihåg hans hand,+den dag då han friköpte dem från motståndaren,+ 43  hur han gjorde sina tecken i Egypten,+ja, sina under på Soans område,+ 44  och hur han förvandlade deras Nilkanaler till blod,+så att de inte kunde dricka ur sina strömmar.+ 45  Han sände styngflugor över dem, för att dessa skulle förtära dem,+och grodor, för att dessa skulle bringa fördärv över dem.+ 46  Han gav deras avkastning åt kackerlackornaoch frukten av deras möda åt gräshopporna.+ 47  Han dräpte deras vinstock med hagel+och deras sykomorträd med hagelstenar.+ 48  Han utlämnade deras lastdjur åt hagel+och deras boskap åt brinnande feber. 49  Han sände sin brinnande vrede över dem,+förgrymmelse och fördömelse och nöd,+en skara av olycksänglar.+ 50  Han beredde en stig för sin vrede.+Han höll inte tillbaka deras själ från döden,deras liv utlämnade han åt pesten.*+ 51  Till sist slog han allt förstfött i Egypten,+deras mandoms första frukt* i Hams tält.+ 52  Därefter lät han sitt folk bryta upp som en småboskapshjord+och förde dem som en hjord i vildmarken.+ 53  Han fortsatte att leda dem i trygghet, de kände ingen skräck.+Havet övertäckte deras fiender.+ 54  Så förde han dem till sitt heliga område,+denna bergstrakt som hans högra hand förvärvade.+ 55  För deras skull drev han undan för undan ut nationerna,+och med mätsnöret tilldelade han dem en arvedel,+och så lät han Israels stammar bo i deras* hem.*+ 56  De satte Gud den Högste på prov och gjorde uppror mot honom,+de rättade sig inte efter hans påminnelser.+ 57  De vek också ständigt tillbaka och handlade förrädiskt som sina förfäder,+de svek som en slak båge.+ 58  De fortsatte att kränka honom med sina offerhöjder,+och med sina huggna bilder uppeggade de honom till svartsjuka.+ 59  Gud hörde+ det och blev förgrymmad,+och han föraktade Israel mycket.+ 60  Och han övergav till slut tältboningen i Silo,+tältet där han bodde bland människorna.*+ 61  Sedan gav han sin styrka åt fångenskap+och sin skönhet i motståndarens hand.+ 62  Och han överlämnade sitt folk åt svärdet,+han blev förgrymmad på sin arvedel.+ 63  Eld förtärde hans unga män,och hans jungfrur blev inte lovprisade.*+ 64  Hans präster föll för svärd,+och deras* änkor brast inte i gråt.+ 65  Då vaknade Jehova* som ur en sömn,+lik en väldig man som nyktrar till från vinruset.+ 66  Och han slog sina motståndare bakifrån,+han lät en smälek som varar till oöverskådlig tid komma över dem.+ 67  Så förkastade han Josefs tält,+och Efraims stam utvalde han inte.+ 68  Men han utvalde Judas stam,+Sions berg, som han älskade.+ 69  Han byggde sin helgedom lik höjderna,+lik jorden som han har grundat till oöverskådlig tid.+ 70  Så utvalde han David, sin tjänare,+och tog honom från småboskapens fållor.+ 71  Från hans plats bakom de digivande tackorna+hämtade han in honom till att vara herde för Jakob, sitt folk,+och för Israel, sin arvedel.+ 72  Och han blev herde för dem med ostraffligt hjärta,+och han ledde dem med skickliga händer.+

Fotnoter

Se not till 32:0.
El.: ”Låna ditt öra”.
”till Gud”. Hebr.: vE’lohịm.
”Guds”. Hebr.: ’El.
”Gud”. Hebr.: ’El.
”Guds”. Hebr.: ’Elohịm.
El.: ”som av djupa vatten”, ”som av svallande (brusande) vatten”. Hebr.: kithhomọ̄th. Se not till 33:7, ”de svallande vattnen”.
”Gud”. Hebr.: ’El.
”emot Gud”. Hebr.: bE’lohịm.
”De starkas”, dvs. de övermänskligas. Hebr.: ’abbirịm; LXXSyVg(iuxta LXX): ”änglars”; T: ”[Bröd som kom ner från] änglars boning”.
”människor”. Hebr.: ’ish.
El.: ”proviant”.
”Gud”. Hebr.: ’El.
”Gud”. Hebr.: ’Elohịm.
El.: ”en vind”. Hebr.: rụach.
”Gud”. Hebr.: ’El.
”vållade ... smärta”. El.: ”bedrövade ...”.
El.: ”böldpesten”.
Ordagr.: ”början av fortplantningsförmågor”, M; Sy: ”början av deras avkomma”; TLXXVg(iuxta LXX): ”första frukten av deras möda (mödor)”.
El.: ”sina”.
Ordagr.: ”tält”.
El.: ”jordemänniskorna”.
”lovprisade (lovsjungna)”, dvs. i bröllopssånger.
”deras”, LXXSyVg(iuxta LXX); MT: ”hans”.
Ett av de 134 ställen där soferim (judiska skrivare el. skriftlärda) ändrade JHWH till ’Adhonạj. Se Tillägg 1B.