Psalm 56:1–13
Till ledaren, på ”Den stumma duvan bland dem som är i fjärran”.* Av David. Miktạm.* När filistéerna grep honom i Gat.+
56 Visa mig ynnest, Gud, ty en dödlig människa har snappat efter mig.+Genom att föra krig hela dagen förtrycker han mig.+
2 Mina fiender har snappat efter mig hela dagen,+ty det är många som högmodigt för krig mot mig.+
3 Den dag jag blir rädd är du den som jag förtröstar på.+
4 I gemenskap med Gud skall jag lovprisa hans ord.+Till Gud sätter jag min förtröstan, jag skall inte vara rädd.+Vad kan kött göra mig?+
5 Hela dagen skadar de min sak,alla deras tankar är emot mig till ont.+
6 De angriper, de gömmer sig,+de vaktar på mina steg,*+medan de väntar på min själ.+
7 Kasta bort dem på grund av deras ondska.+Störta i vrede ner folken, Gud.+
8 Att jag är en flykting har du skrivit ner.+Lägg mina tårar i din skinnlägel.+Är de inte uppskrivna i din bok?+
9 Den dag jag ropar, då skall mina fiender vika tillbaka;+det vet jag: Gud är för mig.+
10 I gemenskap med Gud+ skall jag lovprisa hans ord,i gemenskap med Jehova skall jag lovprisa hans ord.+
11 Till Gud sätter jag min förtröstan. Jag skall inte vara rädd.+Vad kan en jordemänniska* göra mig?+
12 Jag har löften att infria till dig, o Gud.+Jag skall återgälda dig med tacksägelser.+
13 Ty du har befriat min själ* från döden+ –har du inte bevarat mina fötter från att snava?+ –så att jag kan vandra inför Gud* i de levandes ljus.*+
Fotnoter
^ Möjligen: ”Stumhetens duva, de fjärran”. Genom en texträttelse: ”Duvan i de stora träden i fjärran”.
^ Ordagr.: ”hälar”.
^ ”en jordemänniska”. Hebr.: ’adhạm.
^ ”min själ”. Hebr.: nafshị; grek.: tēn psykhẹ̄n mou; lat.: ạnimam mẹam. Se Tillägg 4A.
^ ”Gud”, MLXXSyVg; T: ”Jehova”.
^ ”ljus”, MTLXXVg; Sy: ”land”.
