Psalm 142:1–7
Maskịl.* Av David, när han var i grottan.+ En bön.
142 Med hög röst ropar jag till Jehova om hjälp,+med hög röst ropar jag till Jehova om ynnest.+
2 Inför honom utgjuter jag mitt bekymmer,+inför honom berättar jag om min nöd+
3 när min ande+ blir kraftlös i mig.Då är det du som känner min stig.+På den väg där jag vandrar+har de lagt ut en fälla för mig.+
4 Blicka åt höger och seatt ingen känns vid mig.+Min tillflyktsort har gått förlorad för mig,+ingen frågar efter min själ.+
5 Jag ropar till dig, Jehova, om hjälp.+Jag säger: ”Du är min tillflykt,+min andel+ i de levandes land.”+
6 Ge akt på mitt enträgna rop,+ty jag är alldeles utarmad.+Befria mig från mina förföljare,+ty de är starkare än jag.+
7 För min själ ut ur fängelsehålan,+så att jag kan prisa ditt namn.+Må de rättfärdiga samla sig omkring mig,+ty du handlar väl mot mig.+
