Psalm 109:1–31
Till ledaren. Av David. En sång med musikackompanjemang.
109 Min lovprisnings Gud,+ tig inte.+
2 Ty den ondskefulles mun och svekets mun har öppnat sig mot mig.+De talar om mig med falskhetens tunga,+
3 med hatfulla ord omger de mig,+de strider mot mig utan orsak.+
4 För min kärlek står de mig emot,+men jag svarar med bön.+
5 De ger mig ont för gott+och hat för min kärlek.+
6 Sätt en ondskefull över honom,och låt en motståndare*+ stå på hans högra sida.
7 Låt honom, när han döms, träda fram som en ondskefull,och låt till och med hans bön bli en synd.+
8 Må hans dagar bli få,+och må någon annan överta hans tjänst att öva tillsyn.*+
9 Må hans söner bli faderlösa+och hans hustru bli änka.+
10 Må hans söner verkligen irra omkring;+ja, de skall tigga,de skall dra ut från sina öde platser för att söka efter mat.+
11 Må ockraren lägga ut fällor för allt vad han har+och främlingar+ plundra frukten av hans möda.+
12 Må han inte ha någon som visar honom kärleksfull omtanke,+och må det inte finnas någon som visar hans faderlösa ynnest.
13 Må hans efterkommande utrotas.+Må deras namn utplånas i nästa generation.+
14 Må hans förfäders missgärning bli ihågkommen av Jehova,+och må hans mors synd+ inte bli utplånad.+
15 Må de ständigt vara inför Jehova,+och må han utplåna minnet* av dem från jorden,+
16 ty han kom inte ihåg att visa kärleksfull omtanke,+utan förföljde den betryckte och fattige mannen*+och den som var missmodig i hjärtat för att döda honom.+
17 Han älskade förbannelsen,+ och därför kom den över honom.+Han fann inte behag i välsignelsen,+och därför kom den att vara långt borta från honom,+
18 och han blev klädd i förbannelse som sin klädnad.+Så kom den in i hans inre som vatten+och in i benen i hans kropp som olja.
19 Må den bli för honom som en klädnad han höljer sig i+och som ett bälte han ständigt har bundet om sig.+
20 Detta är lönen från Jehova för den som står mig emot+och för dem som talar ont mot min själ.+
21 Men du är Jehova, den suveräne+ Herren.Handla väl mot mig för ditt namns skull.+Befria mig, ty din lojala kärlek är god.+
22 Ty jag är betryckt och fattig,+och mitt hjärta är genomborrat* i mitt inre.+
23 Som skuggan som förlängs tvingas jag bort,+jag skakas av som en gräshoppa.
24 Mina knän vacklar av fasta,+mitt kött har blivit magert, och det finns ingen olja.+
25 Jag blir smädad av dem.+De ser mig – de skakar på huvudet.+
26 Hjälp mig, Jehova, min Gud,+rädda mig i din kärleksfulla omtanke.+
27 Låt dem inse att detta är din hand,+att det är du, Jehova, som har gjort det.+
28 Må de förbanna,+men må du välsigna.+De har rest sig, men låt dem skämmas,+och låt din tjänare glädja sig.+
29 Låt dem som står mig emot bli klädda i förödmjukelse+och hölja sig i sin skam som i en överklädnad.+
30 Jag skall prisa Jehova mycket med min mun,+mitt ibland många skall jag lovprisa honom.+
31 Ty han står på den fattiges högra sida+för att rädda honom från dem som dömer hans själ.
Fotnoter
^ ”och ... en motståndare”. Hebr.: wesatạn; LXXVg(iuxta LXX): ”och ... Djävulen”.
^ ”hans tjänst att öva tillsyn”. El.: ”hans tillsynsämbete”. Hebr.: pequddathọ̄; grek.: tēn episkopẹ̄n autou; lat.: episcopạtum ẹius. Se 2Ku 11:18; Apg 1:20.
^ El.: ”omnämnandet”.
^ ”mannen”. Hebr.: ’ish.
^ Ordagr.: ”har han (man) genomborrat”.
