Psalm 104:1–35
104 Välsigna Jehova, min själ.+Jehova, min Gud, du är mycket stor.+I värdighet och prakt har du klätt dig,+
2 du höljer dig i ljus som i en klädnad,+spänner ut himlen som en tältduk.+
3 Han timrar sina övre kamrar i vattnen,+gör molnen till sin vagn,+vandrar på vindens vingar,+
4 gör sina änglar till andar,*+sina tjänare till en förtärande eld.+
5 Han har grundat jorden på dess fästen,+den skall aldrig i evighet bringas att vackla.+
6 Med djupet* som en klädnad täckte du den.+Över bergen stod vattnen.+
7 Vid din förebråelse flydde de,+vid ljudet av ditt åskdunder skrämdes de bort –
8 berg höjde sig,+dalslätter sänkte sig –till den plats som du grundat för dem.
9 En gräns satte du som de inte fick överskrida;+de skulle aldrig mer täcka jorden.+
10 Han sänder i väg källor i regnflodsdalarna,+mellan bergen flyter de fram.
11 De ger alla det öppna fältets vilda djur att dricka,+zebrorna+ släcker sin törst.
12 Vid dem har himlens flygande skapelser sitt bo,+från det täta lövverket låter de höra sin röst.+
13 Han vattnar bergen från sina övre kamrar.+Med frukten av dina verk* mättas jorden.+
14 Han låter grönt gräs skjuta upp för djuren+och växter till människans* tjänst,+han frambringar föda* ur jorden+
15 och vin som gläder den dödliga människans* hjärta,+han låter ansiktet glänsa av olja+och ger bröd som styrker den dödliga människans hjärta.+
16 Jehovas träd blir mättade,Libanons cedrar som han planterat,+
17 där fåglarna bygger sina nästen.+Storken har enträden som sitt hus.+
18 De höga bergen+ är för stenbockarna,+de branta klipporna är en tillflykt för klippgrävlingarna.+
19 Han har gjort månen till att bestämma tider,+solen vet när den skall gå ner.+
20 Du framkallar mörker, så att det blir natt.+Då kommer alla skogens vilda djur i rörelse.
21 De manprydda unga lejonen ryter efter rov+och begär sin föda av Gud.*+
22 Solen går upp+ – de drar sig tillbakaoch lägger sig ner i sina gömställen.*
23 Människan* går ut till sina sysslor,+ja, till sitt arbete intill kvällen.+
24 Många är dina verk, Jehova!+Med vishet har du gjort dem alla.+Jorden är full av vad du har frambringat.+
25 Där är havet – så stort och vidsträckt,*+med ett oräkneligt myller av djur,+levande skapelser, både små och stora.+
26 Där stävar skeppen fram,+där är Leviạtan,*+ som du har format till att leka i det.+
27 Alla väntar de på dig,+att du skall ge dem deras mat i rätt tid.+
28 Det du ger dem samlar de upp.+Du öppnar din hand – de mättas med goda gåvor.+
29 Du döljer ditt ansikte – de blir bestörta.+Du tar bort deras ande* – de dör*+och vänder åter till stoft.+
30 Du sänder ut din ande – de skapas,+och du förnyar jordens yta.
31 Jehovas härlighet består till oöverskådlig tid.+Jehova gläder sig över sina verk.+
32 Han ser på jorden, och den skälver,+han rör vid bergen, och de ryker.+
33 Jag skall sjunga till Jehovas ära hela mitt liv,+jag skall spela och sjunga till min Guds ära så länge jag är till.+
34 Må mina tankar om honom vara välbehagliga.+Jag gläder mig i Jehova.+
35 Syndarna skall utrotas från jorden,+de ondskefulla skall inte mer vara till.+Välsigna Jehova, min själ. Lovprisa Jah!*+
Fotnoter
^ El.: ”vindar”. Hebr.: ruchọ̄th, plur. Jfr v. 3: ”vindens” (rụach), sing.
^ El.: ”svallande (brusande) vatten”. Hebr.: tehọ̄m; LXXVg: ”avgrunden”. Se not till 1Mo 1:2, ”djupets”.
^ El.: ”Med fuktighet (väta) från dina förrådshus”, genom en rättelse av M.
^ Ordagr.: ”jordemänniskans”. Hebr.: ha’adhạm.
^ Ordagr.: ”bröd”.
^ ”den dödliga människans”. Hebr.: ’enọ̄sh.
^ ”av Gud”. Hebr.: me’Ẹl.
^ El.: ”på sina boplatser”.
^ El.: ”Jordemänniskan”. Hebr.: ’adhạm.
^ Ordagr.: ”vitt (brett) åt båda sidor (på båda händer)”.
^ ”Leviatan”. Hebr.: liwjathạn; LXXVg(iuxta LXX): ”draken (ormen)”.
^ ”deras ande (andedräkt)”. Hebr.: ruchạm; grek.: to pneuma autọ̄n; lat.: spịritum eọrum.
^ El.: ”ger upp andan”.
