Markus 9:1–50
9 Och han fortsatte med att säga till dem: ”I sanning säger jag er: Av dem som står här är det några som inte alls skall smaka döden, förrän de ser att Guds kungarike har kommit i kraft.”+
2 Följaktligen tog Jesus sex dagar senare med sig Petrus och Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg där de var ensamma, för sig själva. Och han förvandlades inför dem,+
3 och hans ytterkläder blev glänsande, långt vitare än någon klädtvättare på jorden skulle kunna bleka dem.+
4 Och Elia visade sig för dem, tillsammans med Mose, och de samtalade med Jesus.+
5 Det fick Petrus att säga till Jesus: ”Rabbi, det är gott för oss att vara här; så låt oss resa tre tält, ett för dig och ett för Mose och ett för Elia.”+
6 Han visste nämligen inte vad han skulle säga; så förskräckta hade de blivit.
7 Och det bildades ett moln, som överskuggade dem, och ur molnet ljöd en röst:+ ”Denne är min Son,+ den älskade; lyssna till honom.”+
8 Men plötsligt, när de såg sig omkring, såg de inte längre någon hos sig utom Jesus ensam.+
9 När de var på väg utför berget, gav han dem uttrycklig tillsägelse att inte för någon berätta+ vad de hade sett, förrän efter det att Människosonen hade uppstått från de döda.+
10 Och de tog det ordet till hjärtat* men diskuterade sinsemellan vad detta att uppstå från de döda betydde.
11 Och de började fråga ut honom, i det de sade: ”Varför säger de skriftlärda att Elia+ först måste komma?”+
12 Han sade till dem: ”Elia kommer mycket riktigt först och återställer allt;+ men varför står det då skrivet om Människosonen att han måste utstå många lidanden+ och betraktas som ingenting värd?+
13 Men jag säger er: Elia+ har faktiskt kommit, och de gjorde mot honom allt vad de ville, alldeles som det står skrivet om honom.”+
14 När de nu kom tillbaka till de andra lärjungarna, lade de märke till en stor folkskara omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem.+
15 Men så snart som allt folket fick se honom, blev de bestörta, och de sprang emot honom och hälsade på honom.
16 Och han frågade dem: ”Vad diskuterar ni med dem om?”
17 Och en i folkskaran svarade honom: ”Lärare, jag har fört min son till dig därför att han har en stum ande;+
18 och varhelst den får tag i honom slår den omkull honom, och han får fradga kring munnen och skär tänder och blir kraftlös. Och jag sade till dina lärjungar att driva ut den, men de dög inte till det.”+
19 Till svar sade han till dem: ”O du generation utan tro,+ hur länge måste jag vara kvar hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För honom till mig.”+
20 Då förde de honom till Jesus. Men när anden fick se honom, gav den genast pojken* krampryckningar, och efter att ha fallit till marken vältrade han sig med fradga kring munnen.+
21 Och Jesus frågade hans far: ”Hur länge har det varit så med honom?” Han sade: ”Ända från tidiga barndomen;
22 och gång på gång har den kastat honom både i elden och i vattnet för att ta livet av honom.+ Men om du kan göra något, ha då medlidande med oss och hjälp oss.”
23 Jesus sade till honom: ”Det där uttrycket: ’Om du kan’! Nåväl, allt är möjligt för den som har tro.”+
24 Genast ropade barnets far och sade: ”Jag har tro! Hjälp mig där jag brister i tro!”*+
25 Jesus, som nu lade märke till att en folkskara höll på att strömma till, talade strängt+ till den orena anden och sade till den: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom.”
26 Och den skrek högt, och efter att ha gett pojken många krampryckningar for den ut;+ och han blev som död, så att flertalet sade: ”Han är död!”
27 Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom, och han steg upp.+
28 När han sedan hade kommit in i ett hus, började hans lärjungar fråga honom då de var för sig själva: ”Varför kunde vi inte driva ut den?”+
29 Och han sade till dem: ”Det här slaget kan inte komma ut genom något annat än genom bön.”+
30 Därifrån bröt de upp och gav sig av genom Galileen, men han ville inte att någon skulle få reda på det.
31 Han var nämligen i färd med att undervisa sina lärjungar, och han sade till dem: ”Människosonen skall överlämnas* i människors händer, och de skall döda honom,+ men fastän han blir dödad, skall han uppstå tre dagar senare.”+
32 Men de förstod inte vad han sade, och de var rädda för att fråga honom.+
33 Och de kom till Kapẹrnaum. När han nu var inne i huset, ställde han frågan till dem: ”Vad höll ni på att diskutera om på vägen?”+
34 Men de teg, för på vägen hade de diskuterat med varandra om vem som var störst.+
35 Och han satte sig ner och kallade på de tolv och sade till dem: ”Om någon vill vara först, måste han vara sist av alla och allas tjänare.”+
36 Och han tog ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, lade armarna om det och sade till dem:+
37 ”Vemhelst som tar emot ett av dessa små barn på grundval av mitt namn, han tar emot mig; och vemhelst som tar emot mig, han tar inte bara emot mig, utan också honom som har sänt ut mig.”+
38 Johannes sade till honom: ”Lärare, vi såg någon som drev ut demoner genom att använda ditt namn, och vi försökte hindra honom,+ eftersom han inte följde oss.”+
39 Men Jesus sade: ”Försök inte hindra honom, ty ingen som gör en kraftgärning på grundval av mitt namn kan strax efteråt tala illa om mig;+
40 ty den som inte är emot oss, han är för oss.+
41 Ja, vemhelst som ger er en bägare+ vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus+ – jag säger er i sanning: han skall visst inte gå miste om sin lön.
42 Men vemhelst som får en av dessa små som tror att snava och falla, för honom vore det bättre om en kvarnsten, en sådan som dras runt av en åsna, hade blivit lagd om hans hals och han hade blivit slängd i havet.+
43 Och om din hand någonsin får dig att snava och falla, så hugg av den; det är bättre för dig att gå in i livet lemlästad än att med två händer i behåll gå bort till Gehẹnna,* till den eld som inte kan släckas.+
44 * ––––
45 Och om din fot får dig att snava och falla, så hugg av den; det är bättre för dig att gå in i livet ofärdig+ än att med två fötter i behåll slängas i Gehẹnna.+
46 * ––––
47 Och om ditt öga får dig att snava och falla, så kasta bort det;+ det är bättre för dig att gå in i Guds kungarike enögd än att med två ögon i behåll slängas i Gehẹnna,+
48 där deras mask inte dör och elden inte släcks.+
49 Var och en måste nämligen saltas+ med eld.
50 Salt är utmärkt; men om saltet mister sin kraft,* hur skall ni då få det salt igen?+ Ha salt+ i er, och håll fred+ med varandra.”
Fotnoter
^ El.: ”de behöll ordet för sig själva”.
^ Ordagr.: ”honom”.
^ Ordagr.: ”Hjälp min otro (brist på tro)!”
^ El.: ”bli förrådd”.
^ Se Tillägg 4C.
^ Saknas i אBCW; AD: ”där deras mask inte dör och elden inte släcks”. (Jfr v. 48.)
^ Saknas i אBCW; AD: ”där deras mask inte dör och elden inte släcks”. (Jfr v. 48.)
^ El.: ”förlorar sin sälta”, ”blir saltlöst”.
