Jeremia 34:1–22
34 Det ord som kom till Jeremia från Jehova, när Nebukadrẹssar, Babylons kung,+ och hela hans militärstyrka+ och alla jordens kungariken under hans hands herravälde+ och alla folken stred mot Jerusalem och mot alla hennes städer,+ och det löd:
2 ”Detta är vad Jehova, Israels Gud, har sagt: ’Gå* och säg till Sidkịa, Judas kung,+ ja, du skall säga till honom: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’Se, jag ger denna stad i Babylons kungs hand,+ och han skall bränna upp den i eld.+
3 Och du själv skall inte slippa undan hans hand, för du skall helt visst bli gripen, och i hans hand skall du bli given.+ Och du skall få se Babylons kung öga mot öga,+ och han skall tala med dig ansikte mot ansikte,* och till Babylon skall du komma.’
4 Men hör Jehovas ord, du Sidkịa, Judas kung:+ ’Detta är vad Jehova har sagt om dig: ”Du skall inte dö för svärd.
5 I frid skall du dö;+ och liksom man anordnade begravningsbränningar för dina fäder, de förra kungarna som var före dig,+ så skall man anordna begravningsbränning+ för dig, och ’Ack, herre!’+ skall man säga i klagan+ över dig, ty ’ordet har jag själv talat’, lyder Jehovas uttalande.”’”’”
6 Och profeten Jeremia talade sedan alla dessa ord+ till Sidkịa, Judas kung, i Jerusalem,
7 när Babylons kungs militärstyrkor stred mot Jerusalem och mot alla de städer i Juda som hade lämnats kvar,+ mot Lakis+ och mot Asẹka;+ det var nämligen dessa, de befästa städerna,+ som var kvar bland Judas städer.+
8 Det ord som kom till Jeremia från Jehova, sedan kung Sidkịa hade slutit ett förbund med allt folket som var i Jerusalem om att utropa frihet* för dem,+
9 att var och en skulle låta sin tjänare och var och en sin tjänarinna – en hebreisk+ man eller en hebreisk kvinna – gå i väg fri, för att han inte skulle använda dem som tjänare – det vill säga en jude, som är hans broder.+
10 Och alla furstarna+ lydde, och allt folket som hade trätt in i förbundet om att var och en skulle låta sin tjänare och var och en sin tjänarinna gå i väg fri, för att de inte längre skulle använda dem som tjänare, och de lydde sedan och lät dem gå i väg.+
11 Men efteråt ändrade de sig+ och hämtade tillbaka de tjänare och de tjänarinnor som de hade låtit gå i väg fria, och de tvingade dem sedan till underkastelse som tjänare och som tjänarinnor.+
12 Då kom Jehovas ord till Jeremia från Jehova, och det löd:
13 ”Detta är vad Jehova, Israels Gud, har sagt: ’Jag slöt ett förbund med era förfäder+ på den dag då jag förde dem ut ur Egyptens land,+ ut ur slavhuset,*+ och sade:
14 ”Vart sjunde* år skall var och en av er låta sin broder gå i väg fri,+ en hebreisk man,+ som har blivit såld till dig+ och som har tjänat dig i sex år; och du skall låta honom gå i väg fri från sin tjänst hos dig.” Men era förfäder lyssnade inte till mig, inte heller böjde de sitt öra.+
15 Och ni, i dag vänder ni om och gör det som är rättrådigt i mina ögon genom att utropa frihet, var och en för sin medmänniska, och ni sluter ett förbund inför mig+ i det hus över vilket mitt namn har nämnts.+
16 Sedan ändrar ni er+ och vanhelgar mitt namn+ och hämtar tillbaka var och en sin tjänare och var och en sin tjänarinna, som ni lät gå i väg fria efter deras själs önskan,* och ni tvingar dem till underkastelse, för att de skall bli era tjänare och tjänarinnor.’+
17 Därför, detta är vad Jehova har sagt: ’Ni har inte lytt mig och utropat frihet+ var och en för sin broder och var och en för sin medmänniska. Se, jag utropar frihet för er’,+ lyder Jehovas uttalande, ’till svärd,+ till pest+ och till hungersnöd,+ och jag skall göra er till något som får alla kungariken på jorden att bäva.+
18 Och jag skall utlämna de män* som har överträtt mitt förbund+ och inte har fullgjort orden i det förbund som de slöt* inför mig vid kalven som de högg i två stycken,+ så att de kunde gå fram mellan styckena;+
19 nämligen Judas furstar och Jerusalems furstar,+ hovfunktionärerna och prästerna och allt landets folk,* som sedan gick fram mellan styckena av kalven –
20 ja, jag skall ge dem i deras fienders hand och i deras hand som traktar efter deras själ;+ och deras döda kroppar skall bli till föda åt himlens flygande skapelser och åt jordens djur.+
21 Och Sidkịa, Judas kung,+ och hans furstar skall jag ge i deras fienders hand och i deras hand som traktar efter deras själ och i handen på Babylons kungs militärstyrkor,+ som drar sig tillbaka från er.’+
22 ’Se, jag befaller’, lyder Jehovas uttalande, ’och jag skall föra dem tillbaka till denna stad,+ och de skall strida mot den och inta den och bränna upp den i eld;+ och städerna i Juda skall jag göra till en ödslig ödemark, utan invånare.’”+
Fotnoter
^ El.: ”frigivning”. Hebr.: derọ̄r.
^ El.: ”slavarnas (tjänarnas) hus”.
^ ”sjunde”, MTSyVg; LXX: ”sjätte”.
^ ”efter deras själs önskan”. El.: ”vart de ville”. Ordagr.: ”efter (i överensstämmelse med) deras själ”. Jfr not till 5Mo 21:14.
^ ”de män”. Hebr.: ha’anashịm, plur. av ’ish.
^ Ordagr.: ”de skar (högg)”. Hebr.: korthụ; samma ord som används i uttrycket ”kalven som de högg i två stycken”.
^ El.: ”och hela folket i landet”. Hebr.: wekhọl ‛am ha’ạrets.
