Jeremia 12:1–17
12 Du är rättfärdig,+ Jehova, när jag framför mitt klagomål till dig, ja, när jag talar med dig om domslut. Hur kommer det sig att det är de ondskefullas väg som är framgångsrik,+ att alla som begår förräderi är bekymmerslösa?
2 Du har planterat dem; de har också slagit rot. De växer upp; de har också frambringat frukt. Du är nära i deras mun, men fjärran från deras njurar.*+
3 Men du, Jehova, du känner mig;+ du ser mig, och du prövar mitt hjärta, om det är i gemenskap med dig.+ Skilj ut dem som får till slaktningen,+ och avskilj* dem för dräpandets dag.
4 Hur länge skall landet sörja*+ och alla markens växter förtorka?+ På grund av invånarnas ondska har fyrfotadjuren och de flygande skapelserna ryckts bort.+ Ty de har sagt: ”Han ser inte vår framtid.”
5 Om du springer med dem som går till fots och de tröttar ut dig, hur skulle du då kunna springa i kapp med hästar?+ Och känner du dig trygg* bara i fredligt land,+ hur kommer du då att handla bland de stolta snåren längs Jordan?+
6 Ty till och med dina egna bröder och din egen fars hushåll, till och med de har handlat förrädiskt mot dig.+ Till och med de har ropat högt bakom dig. Sätt inte tro till dem, bara därför att de talar goda ord till dig.+
7 ”Jag har lämnat mitt hus;+ jag har övergett min arvedel;+ jag har gett min själs älskade i hennes fienders kupade hand.+
8 För mig har min arvedel blivit som ett lejon i skogen. Hon har låtit sin röst ljuda mot mig. Därför hatar jag henne.+
9 För mig är min arvedel+ som en mångfärgad rovfågel; rovfåglarna är över den på alla sidor.+ Kom, församla er, alla ni markens vilda djur; låt dem komma för att äta.+
10 Många herdar+ har fördärvat min vingård;+ de har trampat ner min andel.+ De har förvandlat min ljuvliga+ andel till en öde vildmark.
11 Man har gjort den till en ödslig ödemark;+ den har vissnat bort;* den är ödelagd för mig.+ Hela landet har blivit ödelagt, ty det finns ingen* som har lagt det på hjärtat.+
12 På alla de upptrampade stigarna genom vildmarken har skövlarna kommit. Ty svärdet som tillhör Jehova förtär från den ena änden av landet till den andra.+ Det finns ingen fred för något kött.
13 De har sått vete, men törnen har de skördat.+ De har arbetat sig trötta; de kommer inte att få någon nytta av det.+ Och de skall skämmas* över era grödor på grund av Jehovas brinnande vrede.”
14 Detta är vad Jehova har sagt mot alla mina onda grannar,*+ som rör vid den arvsbesittning som jag lät mitt folk Israel ta i besittning:+ ”Se, jag rycker upp dem ur deras mark;+ och Judas hus skall jag rycka upp ur deras mitt.+
15 Och sedan jag har ryckt upp dem, skall jag åter vara barmhärtig mot dem+ och föra dem tillbaka, var och en till sin arvsbesittning och var och en till sitt land.”+
16 ”Och det skall ske att om de verkligen lär sig mitt folks vägar och svär vid mitt namn:+ ’Så sant Jehova lever!’ liksom de lärde mitt folk att svära vid Baal,+ så skall de byggas upp mitt ibland mitt folk.+
17 Men om de inte lyder, så skall jag rycka upp den nationen, rycka upp och tillintetgöra den”,+ lyder Jehovas uttalande.
Fotnoter
^ El.: ”helga”.
^ El.: ”vissna bort”.
^ El.: ”Och du känner dig trygg (i)”; el.: ”Och du förtröstar (på)”. LXXא,B: ”Och du känner dig inte trygg (i)”.
^ El.: ”den har sörjt (den sörjer)”.
^ Ordagr.: ”ingen man finns”. Hebr.: ’ēn ’ish.
^ El.: ”Och ni skall skämmas”, om det hebr. verbet uppfattas som imperativ plur.
^ ”grannar”, uppenbarligen grannfolk el. grannationer.
