2 Samuelsboken 16:1–23
16 När David hade gått över ett stycke bortom krönet,+ se, då kom Siba,+ Mefibọsets+ medhjälpare, emot honom med ett par sadlade åsnor,+ och på dem var det 200 bröd+ och 100 kakor russin+ och 100 laster sommarfrukt+ och en stor kruka vin.+
2 Då sade kungen till Siba: ”Vad skall du göra med allt detta?”+ Siba sade då: ”Åsnorna är för kungens hushåll att rida på, och brödet och lasten sommarfrukt är för de unga männen+ att äta, och vinet är för den uttröttade+ i vildmarken+ att dricka.”
3 Kungen sade nu: ”Och var är din herres* son?”+ Då sade Siba till kungen: ”Se, han är kvar i Jerusalem, för han sade: ’I dag kommer Israels hus att ge mig tillbaka min fars kungliga styre.’”+
4 Kungen sade då till Siba: ”Se! Allt som tillhör Mefibọset skall nu vara ditt.”+ Då sade Siba: ”Jag böjer+ mig ner. Låt mig finna ynnest för dina ögon, min herre kung.”
5 När kung David hade kommit ända till Bạhurim,+ se, då kom det ut en man därifrån som var av samma släkt som Sauls hus, och hans namn var Sịmei,+ Geras son; han kom ut, och medan han kom ut nedkallade han ont över David.+
6 Och han kastade sten på David och på alla kung Davids tjänare, fast allt folket och alla de väldiga männen var till höger och till vänster om honom.
7 Och detta är vad Sịmei sade, när han nedkallade ont över honom: ”Gå bort, gå bort, du man som bär på blodskuld,*+ du odugling till man!*+
8 Jehova har låtit hela blodskulden för Sauls hus komma tillbaka över dig, du som blev kung i hans ställe; och Jehova ger kungaväldet i din son Ạbsaloms hand. Och där är du i din olycka, eftersom du är en man som bär på blodskuld!”+
9 Till slut sade Ạbisaj, Serụjas son,+ till kungen: ”Varför skall den här döda hunden+ få nedkalla ont över min herre kungen?+ Jag ber dig, låt mig gå över och hugga huvudet av honom.”+
10 Men kungen sade: ”Vad har jag med er att göra,*+ ni Serụjas söner?+ Låt honom nedkalla ont,+ för Jehova har sagt till honom:+ ’Nedkalla ont över David!’ Vem skulle då* säga: ’Varför gjorde du så?’”+
11 Och David sade vidare till Ạbisaj och till alla sina tjänare: ”Se, min egen son, som har utgått från mitt inre, traktar efter min själ;+ och hur mycket mer nu en benjaminit!+ Låt honom vara, så att han kan nedkalla ont, för Jehova har sagt det till honom!
12 Kanske skall Jehova se+ det med sitt öga,* och kanske skall Jehova vända hans förbannelse i dag till något gott för mig.”+
13 Så fortsatte David och hans män vägen fram, medan Sịmei gick jämsides med honom längs bergssidan och nedkallade ont+ över honom; och hela tiden kastade han stenar och jord+ mot honom.
14 Så småningom kom kungen och allt folket som var med honom fram trötta. Och de hämtade ny styrka där.+
15 Men Ạbsalom och allt folket, Israels män, drog in i Jerusalem,+ och Ahitọfel+ var med honom.
16 Och så snart arkiten+ Husaj,+ Davids vän,+ kom till Ạbsalom sade Husaj till Ạbsalom: ”Leve kungen!+ Leve kungen!”
17 Då sade Ạbsalom till Husaj: ”Är detta den kärleksfulla omtanke du visar din vän? Varför har du inte följt med din vän?”+
18 Då sade Husaj till Ạbsalom: ”Nej; utan den som Jehova och detta folk och alla Israels män har utvalt – honom tillhör jag,* och hos honom stannar jag.
19 Och för det andra: Vem skulle jag tjäna? Är det inte inför hans son? Alldeles som jag har tjänat inför din far, så vill jag tjäna* inför dig.”+
20 Senare sade Ạbsalom till Ahitọfel: ”Ni män, ge ett råd.+ Vad skall vi göra?”
21 Då sade Ahitọfel till Ạbsalom: ”Ha umgänge med din fars bihustrur,+ som han har lämnat kvar för att ta hand om huset.+ Så får hela Israel höra att du har gjort dig illaluktande+ för din far,+ och det kommer att stärka modet*+ på alla som är med dig.”
22 Då slog man upp ett tält åt Ạbsalom uppe på taket,+ och i hela Israels åsyn+ gick han in där och hade umgänge med sin fars bihustrur.+
23 Och Ahitọfels råd som han gav i de dagarna var alldeles som när en man* ber om ett ord från den sanne Guden.* Så var varje råd+ av Ahitọfel+ både för David och för Ạbsalom.
Fotnoter
^ ”din herres”. Hebr.: ’adhonẹjkha (av ’adhọ̄n), majestätsplural.
^ El.: ”du blodfläckade man”. Ordagr.: ”blodets man”. Hebr.: ’ish haddamịm, plur.
^ El.: ”du oduglighetens (värdelöshetens) man”. Ordagr.: ”och belials man”. Hebr.: we’ịsh habbelijạ‛al. Se not till 1Sa 1:16; 2:12.
^ Ordagr.: ”Vad [är det] för mig och för er [...?]”. Ett hebr. idiom; ett avvisande sätt att fråga på som antyder en invändning (en protest) mot Abisajs förslag. Se Tillägg 7B.
^ Enl. Mmarginal; M: ”Om han nedkallar ont och om Jehova har sagt till honom: ’Nedkalla ont över David!’, vem kan då [...?]”.
^ ”det med sitt öga”. En av soferims (de skriftlärdas) 18 texträttelser. Soferim ändrade texten till att lyda: ”till min missgärning”, dvs. den missgärning som begåtts mot mig. LXXSyVg: ”till mitt betryck”. Se Tillägg 2B.
^ Ordagr.: ”(visa mig) vara”. Se not till v. 18.
^ Ordagr.: ”händerna”.
^ ”en man”, 30 hebr. hss; M har bara vokaltecknet. NV återger alltså qerẹ (det lästa), inte kethịv (det skrivna). Se not till Dom 20:13.
^ ”om ett ord från den sanne Guden”. Hebr.: bidhvạr ha’Elohịm. Den bestämda artikeln, ha, som föregår titeln ’Elohịm, anger eftertryck. Första stället där det här sammansatta uttrycket förekommer. Se Tillägg 1F.
