2 Kungaboken 6:1–33
6 Och profetsönerna+ sade till Elisa: ”Se nu! Stället+ där vi uppehåller oss inför dig är för trångt+ för oss.
2 Vi ber dig, låt oss gå till Jordan och hämta var sin stock därifrån och göra oss+ ett ställe där vi kan uppehålla oss.” Då sade han: ”Gå.”
3 Men en av dem sade: ”Kom, var snäll och gå med dina tjänare.” Då sade han: ”Jag går med.”
4 Alltså gick han med dem, och de kom till Jordan och började hugga ner träd.+
5 Medan en av dem höll på att fälla sin trädstam föll yxhuvudet*+ i vattnet. Och han ropade högt och sade: ”Ack, min herre,+ det var ju lånat!”+
6 Då sade den sanne Gudens man: ”Var föll det?” Så visade han honom stället. Då skar han av ett stycke trä och kastade det där och fick yxhuvudet att flyta.+
7 Han sade nu: ”Ta upp det åt dig.” Han sträckte då ut handen och tog det.
8 Och Arams kung+ låg i krig med Israel. Därför rådgjorde han med sina tjänare+ och sade: ”På det och det stället skall ni slå läger med mig.”*+
9 Då sände den sanne Gudens man+ bud till Israels kung och lät säga: ”Ta dig i akt för att dra förbi detta ställe,+ för där kommer araméerna ner.”+
10 Då sände Israels kung bud till det ställe som den sanne Gudens man hade sagt honom.+ Och han varnade+ honom, och han höll sig borta därifrån, inte bara en gång eller två gånger.
11 Arams kung blev mycket upprörd i sitt hjärta över denna sak,+ och han kallade därför till sig sina tjänare och sade till dem: ”Kan ni inte berätta för mig vem det är bland oss som står på Israels kungs sida?”+
12 Då sade en av hans tjänare: ”Ingen, min herre kung, utan det är Elisa,+ profeten i Israel, som berättar+ för Israels kung de ord som du talar i ditt inre sovrum.”+
13 Han sade då: ”Gå och se var han är, så att jag kan sända bud och hämta honom.”+ Senare blev det rapporterat till honom och sagt: ”Se, han är i Dotan.”+
14 Då skickade han dit hästar och stridsvagnar och en väldig militärstyrka,+ och de kom om natten och började innesluta staden.
15 När gudsmannens* tjänare+ steg upp tidigt och gick ut, se, då höll en militärstyrka på att omringa staden med hästar och stridsvagnar. Då sade hans medhjälpare till honom: ”Ack, min herre!+ Vad skall vi göra?”
16 Men han sade: ”Var inte rädd,+ ty de som är med oss är fler än de som är med dem.”+
17 Och Elisa bad+ och sade: ”Jehova, jag ber dig, öppna hans ögon,+ så att han ser.” Då öppnade Jehova medhjälparens ögon, så att han såg; och se, bergstrakten var full med hästar och stridsvagnar+ av eld, runt omkring Elisa.+
18 När de kom ner mot honom bad Elisa till Jehova och sade: ”Jag ber dig, slå den här nationen* med blindhet.”+ Då slog han dem med blindhet, i enlighet med Elisas ord.
19 Elisa sade nu till dem: ”Det är inte den här vägen, och det är inte den här staden. Följ mig och låt mig leda er till den man ni söker.” Men han ledde dem till Samaria.+
20 Och så snart de kom till Samaria sade Elisa: ”Jehova, öppna deras ögon, så att de ser.”+ Då öppnade Jehova deras ögon, och de kunde se; och se, de var mitt i Samaria.
21 Israels kung sade nu till Elisa så snart han såg dem: ”Skall jag slå ihjäl dem, skall jag slå ihjäl dem,+ min fader?”+
22 Men han sade: ”Du skall inte slå ihjäl dem. Slår du ihjäl dem som du har tagit till fånga med svärd och med båge?+ Sätt fram bröd och vatten åt dem, så att de kan äta och dricka+ och gå till sin herre.”
23 Så ordnade han en stor festmåltid åt dem, och de åt och drack. Sedan skickade han i väg dem, och de gick till sin herre. Och inte en enda gång kom araméernas rövarskaror+ in i Israels land igen.
24 Men därefter samlade Ben-Hadad, Arams kung, hela sitt läger och drog upp och belägrade+ Samaria.
25 Med tiden uppstod en stor hungersnöd i Samaria,+ och se, de belägrade staden så länge att ett åsnehuvud+ var värt 80 silverstycken och en fjärdedels kab* duvspillning+ var värd fem silverstycken.
26 Och när Israels kung gick förbi på muren ropade en kvinna högt till honom och sade: ”Rädda mig, min herre kung!”+
27 Då sade han: ”Om Jehova inte räddar dig, varifrån skall jag skaffa dig räddning?+ Från tröskplatsen eller från vin- och oljepressen?”
28 Och kungen sade vidare till henne: ”Vad gäller saken?” Då sade hon: ”Kvinnan där sade till mig: ’Ta hit din son, så att vi får äta honom i dag, och så äter vi min son i morgon.’+
29 Så kokade+ vi min son och åt honom.+ Sedan sade jag till henne nästa dag: ’Ta hit din son, så att vi får äta honom.’ Men hon gömde sin son.”
30 Och så snart kungen hörde kvinnans ord rev han sönder+ sina kläder, och när han gick förbi på muren, då såg folket honom, och se, inunder hade han säckväv på kroppen.
31 Och han sade: ”Så må Gud göra mot mig, och så må han lägga mer därtill, om Elisas, Safats sons, huvud sitter kvar på honom i dag!”+
32 Och Elisa satt i sitt hus, och de äldste* satt hos honom.+ Kungen* skickade en man framför sig. Innan budbäraren hann fram till Elisa* sade denne till de äldste: ”Har ni sett hur denne son till en mördare+ har sänt bud för att ta huvudet av mig? Se till att ni stänger dörren så snart budbäraren kommer, och träng tillbaka honom med dörren. Hörs inte ljudet+ av hans herres fötter bakom honom?”
33 Medan han ännu talade med dem, se, då kom budbäraren* ner till honom, och kungen* sade: ”Se, detta är olyckan från Jehova.+ Varför skulle jag vänta längre på Jehova?”+
Fotnoter
^ Ordagr.: ”järnet”.
^ ”skall ni slå läger med mig”, genom en rättelse av M.
^ El.: ”den sanne Gudens mans”. Hebr.: ’ish-ha’Elohịm. Se Tillägg 1F.
^ El.: ”de här hedningarna (icke-judarna)”.
^ En kab motsvarar omkr. 1,22 l.
^ ”och de äldste (äldre männen)”. Hebr.: wehazzeqenịm; grek.: kai hoi presbỵteroi. Se not till Apg 15:2.
^ Ordagr.: ”Han”.
^ Ordagr.: ”honom”.
^ Möjligen: ”kungen”. Jfr 7:2.
^ Ordagr.: ”han”. Se 7:2.
