1 Samuelsboken 26:1–25
26 Med tiden kom männen från Sif*+ till Saul i Gịbea+ och sade: ”Håller sig inte David gömd* på Hakịlakullen,+ mitt emot Jẹshimon?”*+
2 Saul bröt då upp+ och drog ner till Sifs vildmark, och med honom 3 000 man,+ Israels utvalda, för att söka efter David i Sifs vildmark.
3 Och Saul slog läger på Hakịlakullen, som ligger mitt emot Jẹshimon, vid vägen, medan David bodde i vildmarken. Och han fick se att Saul hade kommit efter honom ut i vildmarken.
4 Då sände David ut spejare+ och fick veta att Saul verkligen hade kommit.
5 Senare bröt David upp och begav sig till den plats där Saul hade slagit läger, och David fick se platsen där Saul och även hans härförare Abner,+ Ners son, hade lagt sig; och Saul låg i lägerinhägnaden,+ med folket lägrat runt omkring sig.
6 David tog då till orda och sade till hettiten+ Ahimẹlek och till Ạbisaj,+ son till Serụja+ och bror till Joab: ”Vem går med mig ner till Saul i lägret?” Då sade Ạbisaj: ”Jag går med dig ner.”+
7 Och David tog sig fram till folket om natten tillsammans med Ạbisaj; och se, Saul låg och sov i lägerinhägnaden, med sitt spjut nerstött i jorden vid sitt huvud, och Abner och folket låg runt omkring honom.
8 Ạbisaj sade nu till David: ”Gud* har i dag utlämnat din fiende i din hand.+ Låt mig nu spetsa honom vid jorden med spjutet, bara en gång, det ber jag dig; och jag behöver inte göra det två gånger med honom.”
9 Men David sade till Ạbisaj: ”Döda honom inte, för vem sträcker ut sin hand mot Jehovas smorde*+ och förblir ostraffad?”+
10 Och David sade vidare: ”Så sant Jehova lever,+ Jehova skall själv tilldela honom ett slag;+ eller hans dag kommer,+ och han måste dö, eller han drar ner i strid+ och rycks bort.+
11 Det är otänkbart+ för mig, med hänsyn till Jehovas ståndpunkt,+ att jag skulle sträcka ut min hand+ mot Jehovas smorde!+ Så ta nu spjutet som står vid hans huvud och vattenkruset, det ber jag dig, och låt oss gå vår väg.”
12 Så tog David spjutet och vattenkruset från platsen vid Sauls huvud, och sedan gick de sin väg; och det var ingen som såg det+ och ingen som märkte det och ingen som vaknade, för de sov alla, eftersom en djup sömn+ från Jehova hade fallit över dem.
13 Sedan gick David över på andra sidan och ställde sig på toppen av berget, långt borta, så att avståndet mellan dem var stort.
14 David ropade då till folket och till Abner, Ners son, och sade: ”Svarar du inte, Abner?” Och Abner+ svarade och sade: ”Vem är du som ropar till kungen?”
15 Och David sade vidare till Abner: ”Är du inte en man? Och vem är som du i Israel? Varför har du då inte vakat över din herre,* kungen? En av folket kom ju in för att döda kungen, din herre.+
16 Det du har gjort är inte bra. Så sant Jehova lever,+ ni män förtjänar att dö,*+ eftersom ni inte har vakat+ över er herre, över Jehovas smorde.+ Och se nu efter var kungens spjut och vattenkruset+ är som stod vid hans huvud.”
17 Saul kände då igen Davids röst och sade: ”Är det här din röst, min son David?”+ Då sade David: ”Det är min röst, min herre kung.”
18 Och han tillade: ”Hur kommer det sig att min herre jagar efter sin tjänare?+ Vad har jag då gjort, och vad ont är i min hand?+
19 Och nu må min herre kungen lyssna till sin tjänares ord, det ber jag dig: Om det är Jehova som har eggat upp dig mot mig, så låt honom känna doften av ett sädesoffer.+ Men om det är människosöner,*+ så må de vara förbannade inför Jehova,+ för de har i dag drivit bort mig, så att jag inte känner att jag är knuten till Jehovas arvedel.+ De säger: ’Gå bort och tjäna andra gudar!’+
20 Låt nu inte mitt blod falla på jorden inför Jehovas ansikte;+ Israels kung har ju dragit ut för att söka efter en enda loppa,*+ alldeles som man jagar en rapphöna på bergen.”+
21 Då sade Saul: ”Jag har syndat.+ Kom tillbaka, min son David, för jag skall inte mer vålla dig skada, med tanke på att min själ har varit dyrbar+ i dina ögon den här dagen. Se! Jag har handlat dåraktigt och misstagit mig mycket.”
22 Då svarade David och sade: ”Här är kungens spjut, och låt en av de unga männen komma hit över och hämta det.
23 Och Jehova skall återgälda var och en hans rättfärdighet+ och hans trofasthet, eftersom Jehova i dag gav dig i min hand och jag inte ville sträcka ut min hand mot Jehovas smorde.+
24 Och se, alldeles som din själ den här dagen var värdefull i mina ögon, så må min själ vara värdefull i Jehovas ögon,+ så att han befriar mig ur allt trångmål.”+
25 Då sade Saul till David: ”Välsignad må du vara, min son David. Du skall inte bara handla, utan du skall också helt visst utgå som segrare.”+ David gick sedan sin väg, och Saul återvände till sin ort.+
Fotnoter
^ El.: ”ödemarken”, ”öknen”.
^ LXX tillägger: ”hos oss”.
^ ”männen från Sif”. El.: ”sifiterna”.
^ ”Gud”, MVg; Sy: ”Din Gud”; LXX: ”Jehova”.
^ ”mot ... smorde”. Hebr.: bimshịach; grek.: epị khristọn; syr.: ‛al meshicheh; lat.: in chrịstum.
^ Ordagr.: ”dödens söner är ni [mask. i hebr.]”.
^ Ordagr.: ”människans söner”. Hebr.: benẹ̄ ha’adhạm.
^ ”söka efter en enda loppa”, MSyVg; LXX: ”söka efter min själ”.
