1 Moseboken 45:1–28
45 Då kunde Josef inte längre behärska sig inför alla som stod hos honom.+ Så han ropade högt: ”Låt alla gå ut från mig!” Och ingen annan stod hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder.+
2 Och han höjde upp sin röst och började gråta,+ så att egyptierna kunde höra det och faraos hus kunde höra det.
3 Till slut sade Josef till sina bröder: ”Jag är Josef. Lever min far ännu?” Men hans bröder kunde inte alls svara honom, för de hade blivit bestörta på grund av honom.+
4 Så Josef sade till sina bröder: ”Jag ber er, kom fram till mig.” Då kom de fram till honom.
Sedan sade han: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten.+
5 Men var nu inte bedrövade+ och var inte vreda på er själva för att ni sålde mig hit; Gud har nämligen sänt mig före er för att bevara liv.+
6 Detta är ju hungersnödens andra år på jorden,+ och det kommer fem år till då man varken skall plöja eller skörda.+
7 Därför sände Gud mig före er, för att säkerställa en kvarleva*+ åt er på jorden och för att bevara er vid liv genom en storslagen räddning.
8 Så nu var det inte ni som sände mig hit,+ utan den sanne Guden, för att han skulle sätta mig till fader+ för farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land.
9 Skynda er att dra upp till min far och säg till honom: ’Detta är vad din son Josef har sagt: ”Gud har satt mig till herre över hela Egypten.+ Kom ner till mig. Dröj inte.
10 Och du skall få bo i landet Gosen+ och vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina småboskapshjordar och dina nötboskapshjordar och allt vad du har.
11 Och jag skall förse dig med mat där – det kommer nämligen fem år till med hungersnöd+ – så att inte du och ditt hus och allt du har drabbas av fattigdom.”’
12 Och se, era ögon och min bror Benjamins ögon ser att det är min mun som talar till er.+
13 Så ni skall berätta för min far om all min härlighet i Egypten och allt ni har sett; och ni skall skynda er att föra min far hit ner.”
14 Sedan föll han sin bror Benjamin om halsen och brast i gråt, och Benjamin grät vid hans hals.+
15 Och han kysste alla sina bröder och grät med dem,+ och därefter talade hans bröder med honom.
16 Och nyheten hördes i faraos hus, och man sade: ”Josefs bröder har kommit!” Och det visade sig vara gott i faraos och i hans tjänares ögon.+
17 Därför sade farao till Josef: ”Säg till dina bröder: ’Gör så här: Lasta era lastdjur och ge er av, dra in i Kạnaans land,+
18 och ta er far och era hushåll och kom hit till mig, så att jag kan ge er det goda i Egyptens land; och ät landets fetma.+
19 Och du själv får denna befallning:*+ ”Gör så här: Ta vagnar+ åt er från Egyptens land för era små barn och era hustrur, och ni skall lyfta upp er far på en av dem och komma hit.+
20 Och låt inte ert öga bedrövas över er utrustning,+ för det goda i hela Egyptens land är ert.”’”+
21 Därefter gjorde Israels söner så, och Josef gav dem vagnar enligt faraos befallning och gav dem proviant+ för resan.
22 Åt dem alla gav han var sin mantel till ombyte,+ men åt Benjamin gav han 300 silverstycken och fem mantlar till ombyte.+
23 Och till sin far sände han följande: tio åsnor som bar det bästa Egypten kunde bjuda och tio åsninnor som bar brödsäd och bröd och kost åt hans far för resan.
24 Så sände han i väg sina bröder, och de gav sig av. Men han sade till dem: ”Bli inte osams på vägen.”+
25 Och de drog upp från Egypten och kom så småningom till Kạnaans land, till sin far Jakob.
26 Sedan avgav de rapport för honom och sade: ”Josef lever ännu, och det är han som härskar över hela Egyptens land!”+ Men hans hjärta blev känslolöst, för han trodde dem inte.+
27 När de talade om för honom allt som Josef hade sagt till dem, och han fick se vagnarna som Josef hade sänt för att hämta honom, levde deras far Jakobs ande upp igen.+
28 Då utbrast Israel: ”Det är nog! Min son Josef lever ännu! Låt mig fara och se honom innan jag dör!”+
Fotnoter
^ ”en kvarleva (rest)”. El.: ”överlevande”, ”kvarvarande”. Hebr.: she’erịth.
^ ”Och du själv får denna befallning”. Ordagr.: ”Och du själv är befalld”, underförstått ”att säga till dem”. LXX: ”Men ge du dem följande befallning”.
