1 Moseboken 22:1–24
22 En tid därefter satte den sanne Guden Abraham på prov.+ Så han sade till honom: ”Abraham!” Och han sade: ”Här är jag!”+
2 Och han sade vidare: ”Jag ber dig, ta din son, din ende, som du älskar så högt,+ Isak,+ och ge dig av till landet Mọria+ och offra honom där som brännoffer på ett av bergen som jag skall ange för dig.”+
3 Så steg Abraham upp tidigt på morgonen och sadlade sin åsna och tog två av sina tjänare* med sig och sin son Isak;+ och han klöv veden till brännoffret. Sedan bröt han upp och gav sig av till den plats som den sanne Guden angav för honom.
4 På tredje dagen lyfte Abraham upp sina ögon och fick se platsen på avstånd.
5 Abraham sade nu till sina tjänare:+ ”Stanna ni här med åsnan, men jag och pojken går vidare dit bort och tillber,+ och sedan kommer vi tillbaka till er.”
6 Sedan tog Abraham veden till brännoffret och lade den på sin son Isak+ och tog elden och slaktkniven i handen, och så gick de båda tillsammans.+
7 Isak sade nu till sin far Abraham:* ”Far!”+ Han sade då: ”Här är jag, min son!”+ Så fortsatte han: ”Här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?”+
8 Abraham sade då: ”Gud kommer att utse åt sig fåret till brännoffret,+ min son.” Och de båda gick vidare tillsammans.
9 Till slut kom de till den plats som den sanne Guden hade angett för honom, och Abraham byggde ett altare+ där och lade veden i ordning och band sin son Isak till händer och fötter och lade honom på altaret ovanpå veden.+
10 Sedan räckte Abraham ut handen och tog slaktkniven för att döda sin son.+
11 Men Jehovas ängel ropade till honom från himlen och sade:+ ”Abraham, Abraham!” Och han svarade: ”Här är jag!”
12 Och han sade vidare: ”Räck inte ut din hand mot pojken och gör honom ingenting,+ för nu vet jag att du är gudfruktig,* eftersom du inte har undanhållit mig din son, din ende.”+
13 Då lyfte Abraham upp sina ögon och såg sig omkring, och där, lite längre bort, var en bagge som hade fastnat med hornen i ett snår. Så Abraham gick bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son.+
14 Och Abraham gav sedan den platsen namnet Jehovạ-Jirẹ.* Därför säger man i dag: ”På Jehovas berg skall det utses.”*+
15 Och Jehovas ängel ropade till Abraham för andra gången från himlen
16 och sade: ”’Jag svär härmed vid mig själv’, lyder Jehovas uttalande,+ ’att eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende,+
17 skall jag helt visst välsigna dig och helt visst göra din avkomma talrik som himlens stjärnor och som sandkornen på havets strand;+ och din avkomma skall ta sina fienders port* i besittning.+
18 Och genom din avkomma+ skall alla jordens nationer välsigna sig* därför att du har lyssnat till min röst.’”+
19 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare, och de bröt upp och gick tillsammans till Beershẹba.+ Och Abraham bodde kvar i Beershẹba.
20 Och efter dessa händelser nådde detta meddelande Abraham: ”Se, Milka+ har också fött söner åt din bror Nahor:+
21 Us, hans förstfödde, och Bus,+ dennes bror, och Kẹmuel, Arams far,
22 och Kesed och Haso och Pildas och Jidlaf och Bẹtuel.”+
23 Och Bẹtuel blev far till Rebecka.+ Dessa åtta födde Milka åt Nahor, Abrahams bror.
24 Dessutom var det hans bihustru, vars namn var Reụma. Med tiden födde hon också barn: Teba och Gaham och Tahas och Maạka.+
Fotnoter
^ El.: ”unga män”, ”pojkar”.
^ M tillägger: ”och han sade”, men detta är antingen tillagt av en avskrivare eller använt som inledning till den direkta anföringen, liksom vi använder kolon och anföringstecken.
^ El.: ”att du fruktar Gud”.
^ Betyder ”Jehova utser”, ”Jehova förser (tillhandahåller)”. Hebr.: Jehwạh Jir’ẹh.
^ ”På Jehovas berg skall det utses.” Hebr.: behạr Jehwạh jera’ẹh; LXX: ”På berget har Jehova blivit sedd”; Sy: ”På detta berg skall Jehova se”; Vg: ”På berget skall Jehova se.” Somliga vill med en obetydlig ändring av texten låta hela meningen lyda: ”..., alldeles som berget, där Jehova visar sig, kallas i dag”.
^ Att ta fiendens port, dvs. stadsporten, i besittning innebär att inta själva staden.
^ ”skall ... välsigna sig”. Det hebr. verbet står i den reflexiva formen, hithpa‛ẹl, och skiljer sig alltså från nịf‛al-formen av samma verb i 12:3b. Nịf‛al-formen har ibland passiv betydelse, men den har oftare reflexiv betydelse, så som den har återgetts i 12:3b. LXXSyVg: ”skall ... bli välsignade”; även i 12:3b. Jfr 5Mo 29:19.
