Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Människosläktet räddas — genom Guds rike

Människosläktet räddas — genom Guds rike

Människosläktet räddas — genom Guds rike

1. Vilka goda nyheter finns det när det gäller människan, och från vad slags auktoritet och källa kommer de?

MÄNNISKAN kommer inte att försvinna från jorden. Människosläktet kommer att räddas till ändlöst liv i lycka på jorden. Är inte detta goda nyheter? Jo, och de är grundade på den högsta auktoriteten och kommer från den tillförlitligaste upplysningskällan!

2. a) Varför menar vi inte nutidens vetenskapsmän när vi talar om detta? b) Vad frågar vi beträffande vetenskapsmännen som auktoritet?

2 Menar vi med detta 1900-talets moderna vetenskapsmän? Långt därifrån! Vetenskapsmännen ser framför sig en fruktansvärd rymdkatastrof inom loppet av några milliarder år, och i denna katastrof kommer jorden att utsättas för brännande hetta från solen eller från andra glödande kroppar i rymden, och jordens invånare kommer att bli svedda och brända till döds, varefter den förbrända jorden kommer att som en livlös planet gå i sin bana runt solen. En sådan långsiktig föreställning om en universell katastrof oroar inte människosläktets nuvarande generation. Men vetenskapsmännen har också kortsiktiga föreställningar om människosläktets utrotning. På grund av hoten mot den nu levande generationen har vår tids människor verkliga skäl att vara oroade. Ur nutida vetenskapsmäns synpunkt inger alltså också mänsklighetens närmaste framtid onda aningar. Men är vetenskapsmännen, som ju inte är mer än människor, den slutgiltiga auktoriteten i en så allvarlig sak? Har vetenskapsmännen genom sina experiment för att upptäcka nya fakta och sanningar till sist auktoritativt bevisat vad som är syftet med människans tillvaro här på jorden?

3. Varför kan vi glädja oss och vara vid gott hopp på grund av den auktoritet och nyhetskälla som vi här har hänvisat till?

3 Inte ens vetenskapsmännen kan förneka att endast människans Skapare känner till syftet med människans tillvaro på jorden, ja, också orsaken till att han har skapat jorden själv. Endast Skaparen vet varför han satte människan här på jorden. Följaktligen är Skaparen den högsta auktoriteten. Eftersom han aldrig visar sig vara falsk, är han den tillförlitligaste nyhetskällan. Följaktligen hänger vi oss inte åt illusioner, när vi från honom tar emot de goda nyheterna att människosläktet kommer att bli räddat till ändlöst liv i lycka på en förskönad jord. Av detta skäl kan vi vara vid gott mod och hysa goda förhoppningar.

4. Varför får vi av detta skäl inte vara obekymrade?

4 Men kan vi av samma skäl ta allting lätt, vara obekymrade? Nej, inte alls! Själva det ämne vi dryftar nu antyder att människosläktet, som vi ju nu utgör en del av, allvarligt hotas av utplåning. Dess fortsatta existens ifrågasätts, inte av rätt och slätt vanliga människor, utan av framstående män, av upplysta människor i världen. Katastrofen är överhängande. Månen erbjuder inte någon väg till räddning. Människan hotar att tillintetgöra sig själv, om hon bara kan räkna med sina egna uppfinningar och påfund. Och hennes uppfinningar är synnerligen förstörelsebringande nu i den avancerade vetenskapens tid.

5. Vilka är de nutida uppfinningar och påfund varmed människan hotar att tillintetgöra sig själv?

5 Människans uppfinningar är inte bara kärnvapnen och den moderna krigföringens övriga vapen som kan åstadkomma massdöd på kort tid. Människans uppfinningar och påfund inbegriper också hennes sätt att i fredstid fördärva jorden, nämligen genom planeringen av bostäder för människor, anskaffandet av livsmedel, distribueringen av dessa livsmedel, undanskaffandet av avfallsprodukter från de stora industrierna, exploateringen av jordens naturtillgångar, ödeläggandet av människans naturliga omgivning. Varningarna för världssvält inom några få år saknar inte förankring i verkligheten. Förenta nationernas svagheter och begränsade förmågor som en organisation för världsomfattande fred och säkerhet blir allt tydligare. De upprepade råd som ges åt nationerna att de inom tio år måste bilägga sina tvister och upphöra med sina strider, för att inte störta sig i en världskatastrof, är grundade på sunda bedömningar och historiens lärdomar. Det gäller var och en av oss personligen.

6. Vad måste vi alltså uppenbarligen förvänta av människan själv, och till vad eller till vilka kan vi inte vända oss för att få hjälp?

6 Det är uppenbarligen inte frälsning genom vetenskapen utan människosläktets undergång som man kan förvänta från människan själv. Vi kan inte hoppas på att det som vetenskapsmännen kallar ”människans utveckling” skall rädda oss, om den bara får några millioner år på sig för att göra det. Vi kan inte hoppas på att alla psykologer och psykiatriker i världen skall förändra människornas tänkesätt och förmå dem att utveckla en ny personlighet så att de förenar sig för att avvärja katastrofen. Vi kan inte lita på att det skall bildas någon internationell polisstyrka som är stark nog och oberoende och opartisk nog att förmå nationerna att handla rätt och göra denna jord till en säker plats att leva på.

7. a) Till vad utanför jorden och människan själv kan vi inte vända oss i vår djupa nöd? b) Till vem är det rimligast att vi vänder oss, och varför?

7 Även om vetenskapsmännen inte är villiga att medge det, är det tydligt att vi måste söka räddningen utanför människan själv och utanför människans jordiska hem, om människosläktet skall kunna bli räddat. Nej, vi kan naturligtvis inte förvänta att några uppdiktade ”marsmänniskor” skall komma från någon annan planet för att besvara våra nödsignaler och komma och hjälpa oss. Inte heller kan vi förvänta att våra astronauter skall beträda någon planet bortom månen och föra tillbaka någon av dess invånare, som har överlägsen intelligens och egenskaper som är överlägsna människans, för att hjälpa oss innan det är för sent! För att bli räddade måste vi vända oss till någon intelligent person som befinner sig utanför oss och som är verklig och större än alla människor tillsammans, någon som inte bara är vis och mäktig nog utan också kärleksfull nog att komma till vår hjälp i vår djupa nöd. Finns det någon som det kan vara rimligare, förnuftigare, intelligentare att vända sig till än människosläktets Skapare? Om människosläktet fortfarande är vid liv i vår tid, då måste sannerligen dess överlägsne Skapare likaså vara vid liv i vår tid.

8, 9. a) Vad hade Skaparen inte i tankarna, när han skapade jorden och satte människan på den? b) Var någonstans och hur säger han detta?

8 Själva det förhållandet att människosläktet finns här bevisar att Skaparen inte skapade vår jord för att den skulle vara eller bli en livlös, förbränd planet som kretsar i rymden. Han skapade inte människosläktet för att det slutligen skulle tillintetgöra sig självt eller tyna bort och bli utdött likt dronten. Han arbetade inte fåfängt, och han misslyckades inte eller utsatte sig själv för misslyckande, när han skapade jorden och satte människan på den. Han har själv förklarat sitt utomordentliga uppsåt med att sätta människorna på denna jord på följande sätt:

9 ”Detta är vad Jehova har sagt, himlarnas Skapare, han, den sanne Guden, jordens Formare och dess Danare, han som fast grundade den, som inte skapade den rätt och slätt för intet, som formade den, ja, till att vara bebodd: ’Jag är Jehova, och det finns ingen annan. ... Jag är Jehova, som talar vad rättfärdigt är, som säger vad rättrådigt är.’” — Jesaja 45:18, 19, NW.

10. a) Vem hörde dessa ord tillkännages, och hur? b) I hur hög grad har den bok som innehåller dessa ord ansetts vara av värde för människosläktet?

10 Vem här på jorden har någonsin hört denne Gud Jehova säga dessa ord? Ja, enligt historiska fakta var det en man som levde för länge sedan som gjorde det. Han hette Jesaja, Amos’ son, och levde i Jerusalem under åtskilliga konungar som regerade i denna berömda stad. Han hörde dessa ord från Gud förmedelst inspiration, dvs. förmedelst Guds ande eller osynliga, verksamma kraft. (Jesaja 1:1) Det han hörde och det han såg i syner, såväl som historiska tilldragelser på den tiden, skrev han ned i en bok, som är uppkallad efter hans namn. Denna Jesajas bok är en av de sextiosex böcker som finns i bibeln, den Heliga skrift. Och de nyss citerade orden återfinns i denna Jesajas bok, Jes. 45:18, 19kapitel fyrtiofem, verserna aderton och nitton. Bibeln, som ju innehåller Jesajas bok, har ansetts vara av sådant värde för hela människosläktet att den redan har översatts till 244 språk, förutom att olika delar av den har översatts till 1.169 andra språk. Också den historiska gestalten Jesus Kristus citerade ofta profeten Jesajas ord såsom inspirerad sanning.

11. a) Vad visar det gudomliga tillkännagivande som gjordes på Jesajas tid beträffande Gud och människan? b) Beträffande vad kommer Gud att vidta lämpliga åtgärder?

11 För profeten Jesaja förklarar alltså den Gud som uppger att hans namn är Jehova att han inte har skapat jorden rätt och slätt för intet, utan att han har danat den till att vara bebodd. Denna förklaring avgavs omkring trettiotre århundraden efter det att Gud, vars namn är Jehova, hade skapat människosläktets första föräldrar, den förste mannen och den första kvinnan. Detta bevisar inte bara att människans Skapare ännu levde, utan också att han fortfarande var intresserad av jorden och av dess mänskliga invånare. Han är inte en Gud som kan sägas vara död på grund av att han skulle ha övergett människosläktet och förhåller sig likgiltig för och fjärran från sin egen mänskliga skapelses angelägenheter. Kristenhetens präster tar helt och hållet miste när de säger att ”Gud är död”. Han är odödlig; han lever för evigt. I all evighet är han Gud. (Psalm 90:2) Hela tiden från människans skapelse har Skaparen vidmakthållit sitt intresse för sina mänskliga skapelser, och han har gett akt på människosläktets handlingssätt för att hindra att hans eviga uppsåt med människosläktet blir omintetgjort. Han var uppmärksam på människornas situation på profeten Jesajas tid för tjugosju århundraden sedan; han är lika uppmärksam på människosläktets situation nu i vår tid. Han kommer att vidta lämpliga åtgärder.

12. a) Hur kommer det att visas att det finns någon som är suverän? b) Vilkas ansträngningar att rädda människosläktet kommer att misslyckas?

12 Den präst som skrev boken God Is No More och där sade: ”Om det finns en Gud, kan vi inte kalla honom en suverän varelse”, kommer inom kort att bevisas ha tagit helt och hållet miste, och det blir till vanära för honom själv. Som en direkt gensägelse till denne prästmans ord kommer en inspirerad bön, som är riktad till människans Skapare, att bli uppfylld, och det nödvändigtvis inom kort. Den lyder: ”O, må de blygas och oroas för alltid, och må de bli förvirrade och förgås; på det att människor må veta att du, vars namn är Jehova, endast du är den Högste över hela jorden.” (Psalm 83:18, 1917, 18, NW) Han har aldrig låtit sig besegras under människosläktets hela gångna historia; han kommer inte att låta sig besegras under den fara som nu hotar hela människosläktet. Detta kräver att människosläktet räddas i dess värsta nöd. Människans nuvarande ansträngningar för att rädda människosläktet är ogenomförbara, orealistiska och dömda att misslyckas. Jehovas tillvägagångssätt för att rädda sin mänskliga skapelse är genomförbart, realistiskt, och det kommer att lyckas. Hans frälsning kommer genom Guds rike.

INTE NÅGOT OMODERNT TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

13. a) Vilket politiskt förhållande sedan 1917 v.t. bör inte ge oss fördomar mot Guds tillvägagångssätt, därför att han verkar förmedelst ett rike? b) Varför kommer Guds tillvägagångssätt inte att vara impopulärt och omodernt?

13 I vår tid är konungadömet inte särskilt populärt som styrelsesätt bland människor. Konungarikena är färre nu än de var år 1917, innan första världskriget slutade. De har ersatts av olika slags styrelser genom folket. Detta bör inte göra att vi i sinne och hjärta känner fördomar mot Guds tillvägagångssätt, därför att det verkar genom en konung och ett rike. Demokratier har misslyckats i lika hög grad som människors politiska konungadömen. Demokratierna såväl som det som återstår av människors konungadömen våndas i sin dödskamp i vår tid. Kristenhetens konungar har aldrig härskat ”med Guds nåde”, som de har påstått. I likhet med alla övriga riken i världen har dessa riken bara varit mänskliga riken, grundade av människor. Jehova Gud kommer inte att använda något av dessa riken när han räddar människosläktet. Guds rikes tillvägagångssätt för att rädda mänskligheten kommer således inte att vara ett impopulärt, omodernt sätt.

14. a) Vilket är då det rike som är Guds medel att rädda vårt släkte? b) När och varför avtog predikandet om detta rike, men varför är det nu tid att det predikas om det?

14 Vilket konungadöme eller rike är det då som Gud kommer att göra bruk av för att rädda människosläktet? Det rike som Jesus Kristus förkunnade från den ena änden av Palestina till den andra för nitton hundra år sedan, då han sade: ”Himmelriket är nära.” (Matteus 4:17, 23; 10:7) Detta är likvärdigt med att säga: ”Guds rike är nära.” (Markus 1:14, 15) Grundandet av kristenheten på den romerske kejsaren Konstantins tid — på 300-talet v.t. — orsakade att förkunnelsen om detta Guds rike praktiskt taget inte längre kom att höras, eftersom prästerskapet hälsade kristenhetens mänskliga riken som integrerande delar av Guds rike. Men förkunnaren Jesus Kristus sade att de goda nyheterna om Guds verkliga rike skulle predikas över hela världen fram till slutet för den nuvarande tingens ordning. I sin märkliga profetia beträffande det tecken som skulle föregå slutet för denna nödställda tingens ordning sade han: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (Matteus 24:14, NW) I vår tid är det tydligt att detta slut är nära. Helt i enlighet med profetian hör vi nu Riket predikas!

15. a) Vilken viktig egenskap beträffande Guds rike var det Jesus framhöll, när han var här på jorden och predikade att Guds rike var nära? b) Kan det sägas att hoppet om ett rike i Kristi händer krossades vid hans avrättning på en påle?

15 Det förhållandet att Jesus Kristus så långt tillbaka som i det första århundradet v.t. förkunnade: ”Guds rike är nära”, framhåller en viktig egenskap hos detta rike, som inte har sitt ursprung hos människor på jorden. Vilken egenskap? Att Jesus Kristus, som då var närvarande på jorden, är den som Gud har förordnat att härska i detta vitt och brett predikade Guds rike. Men blev inte alla förhoppningar om att Guds rike skulle ligga i Jesu Kristi händer krossade när han dog? Blev han inte dödad på grund av att han predikade om Guds rike, och sade inte de som krävde att han skulle avrättas som upprorsmakare: ”Denne man har vi funnit verka för att omstörta vår nation och förbjuda att man betalar skatt till kejsaren och säga att han själv är Kristus, en konung”? (Lukas 23:1, 2, NW) Nej, förhoppningarna om att Guds rike skulle ligga i händerna på Jesus Kristus som Guds förordnade konung krossades inte genom denna orättfärdiga avrättning av honom på en påle utanför Jerusalem. Varför inte? Därför att Jehova Gud, som aldrig kan besegras, på tredje dagen sedan Jesus Kristus hade dött uppväckte honom från de döda till andligt liv i himmelen och iklädde honom odödlighet som en belöning. Han bevisade sin uppståndelse genom att framträda för sina lärjungar.

16. Vilka skäl finns det till att Jesus Kristus som härskare kallas ”konung”?

16 Men varför kalla Jesus Kristus ”konung” och hans styrelse ett ”rike” eller konungadöme? I vår tid är mänskliga konungar för det mesta bara galjonsfigurer och tjänar som en symbol för nationen, medan den verkliga styrelsen utövas av hans ministrar och lagarna stiftas av en riksdag eller folkförsamling. Men under mänsklighetens historia har det funnits konungar som härskat som ”absoluta monarker”, det har varit styrelser som utövats av en enda man. Och Jesus Kristus räknas med rätta som konung, eftersom han är avkomling och laglig arvinge till en jordisk konung. Han var naturligtvis son till en som är större än konung David, ty Jehova Gud förklarade hörbart, i människors närvaro, att Jesus var hans Son. Som sådan var han Son till den himmelske Konungen, eftersom Jehova Gud räknade sig som Konung över sitt utvalda folk på jorden. (1 Samuelsboken 8:7; 12:12) Och beträffande den högste Guden som en absolut monark säger Jesajas profetia i Jes. kapitel trettiotre, vers tjugotvå: ”Jehova är vår domare, Jehova är vår laggivare, Jehova är vår konung; han själv skall frälsa oss.” (NW) Men Jesus Kristus var den som Jehova Gud lovade att uppresa åt David som dennes förblivande arvinge till riket.

17. a) Vilken anordning gjordes beträffande David på grund av hans uttalade omsorg om platsen för tillbedjan av Gud? b) Vad skulle krävas av hans förblivande arvinge, och vad skulle han kallas?

17 På grund av att konung David uttalade sin önskan att bygga ett storslaget tempel i Jerusalem för tillbedjan av den högste Guden, avgav Jehova ett högtidligt löfte och ingick ett förbund med honom om ett evigt rike. Genom sin profet Natan sade han till David: ”Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.” (2 Samuelsboken 7:1—17) Davids son Salomo dog, och likaså dog dennes efterträdare på tronen i Jerusalem, och ingen av dem visade sig vara en förblivande arvinge till David, som skulle kunna hålla Davids rike vid makt för evigt. Det måste komma en odödlig avkomling av David till att bli hans förblivande arvinge till riket, för att Guds förbund med David om ett rike skulle uppfyllas. Såsom efterföljare till konung David skulle denne förblivande arvinge kallas ”konung”.

18, 19. a) Vem utvalde Jehova till att bli mor åt Davids förblivande arvinge, och hur skulle den lagliga rätten till riket förmedlas till honom? b) Varför sändes Gabriel till den blivande modern, och vad sade han till henne?

18 När Jehova Gud för nästan två tusen år sedan utvalde en ung jungfru till att bli mänsklig moder åt hans himmelske Son, utvalde han en jungfru som tillhörde Davids kungliga släkt. Vid den tiden var hon trolovad för att gifta sig med en man som också tillhörde Davids kungliga släkt och som kunde vara fosterfar åt hennes jungfrufödde son, adoptera honom som förstfödd och därigenom förmedla till honom den lagliga rätten till Davids rike. (Lukas 3:23—31; Matteus 1:1—18) Innan dessa två, Maria och Josef, kom tillsammans som hustru och man, sände Gud sin ängel Gabriel till Maria, som då var jungfru, för att förklara förhållandena för henne och få hennes samtycke till att den allsmäktige Guden gjorde henne havande förmedelst sin ande eller osynliga verksamma kraft. Under sin förklaring sade Gabriel till Maria:

19 ”Du kommer att bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Denne skall vara stor och skall kallas den Högstes Son; och Jehova Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall för evigt härska som konung över Jakobs hus, och hans rike skall inte få något slut.” — Lukas 1:26—38, NW; Matteus 1:18, 19; Romarna 1:3, 4.

EN FRÄLSARES FÖDELSE

20, 21. a) Var skulle Davids förblivande arvinge födas, och hur åstadkoms detta? b) Varför sändes en ängel till herdarna vid Betlehem, och vad sade han till dem?

20 En sådan förklaring inför Maria var en försäkran om att denne Jesus skulle bli konung Davids förblivande arvinge i uppfyllelse av Guds förbund med David om ett rike. I enlighet med detta fick Guds himmelske Son sitt liv överfört förmedelst Guds ande till jungfrun Marias sköte för att han skulle födas i Davids kungliga släktlinje. För att Guds profetia i Mika 5:2 skulle uppfyllas begav sig Maria och Josef tillbaka till Betlehem i den romerska provinsen Judeen, den plats där David själv var född. David hade varit herde i Betlehem, och det fanns fortfarande herdar där vid den tid då Maria födde sin förstfödde Son, som hade blivit till genom ett underverk. Denna händelse var viktig för hela människosläktet. Den förtjänade därför att bli bestyrkt av ögonvittnen, medlemmar av vårt släkte. Den natt Jesus föddes i Davids födelsestad sände Gud alltså sin ängel för att tillkännage sin Sons födelse som människa för herdar på fälten vid Betlehem. Den strålande ängeln lugnade de förvånade herdarnas ängslan genom att säga:

21 ”Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.” — Lukas 2:1—12.

22. a) I vilken betydelse skulle det nyfödda barnet vara ”Kristus”, för vem skulle han vara Herre, och till glädje för hur många människor? b) Vad sade änglahärskaran vid detta tillfälle?

22 Här har vi redogörelsen för Guds uppsåt: Denne nyfödde Jesus skulle bli Messias eller Kristus, den som var smord till konungavärdighet alldeles som hans förfader David hade blivit smord till konungavärdighet över Guds utvalda folk. Dessutom skulle han bli en konung som var större än David hade varit, eftersom han skulle bli Davids ”Herre”, i uppfyllelse av profetian i Psalm 110:1, 2. Han skulle också bli en ”Frälsare”, och om detta inte betydde att han skulle bli en Frälsare för vårt människosläkte, varför skulle då ”allt folket” känna ”stor glädje” över de goda nyheterna om hans födelse? Det rådde redan ”stor glädje” i alla de heliga himlarna över denna mirakulösa födelse, som hade universell betydelse. Till bevis på detta kan vi läsa följande ord i en skriftlig redogörelse, som upptecknades av en man som levde då Jesus var här på jorden: ”Och plötsligt fanns där tillsammans med ängeln en mängd av den himmelska härskaran, som prisade Gud och sade: ’Ära i höjderna där ovan åt Gud, och på jorden frid bland människor av en god vilja.’” — Lukas 2:13, 14, NW.

23, 24. a) Bland vilka skulle denna ”stora glädje” då börja på jorden? b) Hur kom sådana människor in i denna ”stora glädje”?

23 Vid det tillfället hade tiden kommit då den ”stora glädjen” över de goda nyheterna skulle ta sin början på jorden bland människor till vilka Jehova Gud hyste god vilja. Den strålande ängeln hade kungjort för dem de goda nyheterna om en ”stor glädje”, och nu måste de bekräfta den historiska grundvalen för dessa goda nyheter genom att gå och bli ögonvittnen till denna födelse i en krubba i Betlehem, Davids stad. Ängeln hade gett dem ”tecknet” som tydligt skulle skilja denne nyfödde gosse från alla andra gossar som kunde födas den natten i eller utanför Betlehem. Ville de inte bli ”inblandade”, eller önskade de bekräfta ”tecknet” och bli ansvariga ögonvittnen till den viktigaste födelse som någonsin skulle äga rum på jorden? Den ärlige forskarens redogörelse ger oss svaret, när den säger:

24 ”När änglarna hade lämnat herdarna och farit upp till himmelen, sade dessa till varandra: ’Låt oss nu gå till Betlehem och se detta, som har skett och som Herren har kungjort för oss.’ De skyndade sig dit och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet, som låg i krubban. När de hade sett det, omtalade de, vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla förundrade sig över det som herdarna berättade för dem. Men Maria gömde och tänkte på allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, vilket stämde helt överens med det som hade sagts till dem.” — Lukas 2:15—20, Hd.

25. a) Vad är det alltså som samverkar för att visa att detta inte var en vanlig födelse, något som nutida präster vill göra gällande? b) Hur kan vi i vår tid förena oss med dessa herdar, eller vilka människor på den tiden kan vi likna?

25 Om detta hade varit en vanlig födelse av en gosse, avlad av en kvinna som först haft sexuellt umgänge med sin man, skulle det då ha varit orsak för Gud, för änglar och för gudfruktiga människor att intressera sig så mycket för den? Skall vi ansluta oss till de många präster i kristenheten i vår tid som ifrågasätter det ”tecken”, vars sannfärdighet herdarna bekräftade, och säger att det är omöjligt att Jesus skulle ha kommit till genom en jungfrufödelse? Skall vi förena oss med de herdar som var ögonvittnen och känna ”stor glädje” över det bekräftade ”tecknet” och förhärliga och lovprisa Gud i det vi talar med andra om det, eller skall vi likna Herodes den store, som då härskade i Jerusalem? När han omkring två år senare fick höra nyheten om Jesu födelse, oroade han sig för sitt eget rike och försökte döda Jesus. Han lyckades endast med att döda de gossar i Betlehem som var två år gamla och därunder. Men det unga barnet Jesus lyckades undkomma, och konung Herodes blev övervunnen i sina ansträngningar att övervinna Guds tillvägagångssätt att rädda människosläktet genom Kristus, Herren. — Matteus 2:1—23.

26. Tar inte kristenheten del i denna ”stora glädje” vid julen, och vilka grundläggande fakta om ”julen” måste man tänka på?

26 Kristenheten i vår tid måste helt säkert liknas vid dessa herdar från Betlehem, inte sant? Är det inte så att dess nästan en milliard kyrkomedlemmar visar ”stor glädje” och förhärligar och lovprisar Gud varje år genom att fira jul eller ”kristmässa”? Historien ger svaret att dessa herdar från Betlehem inte firade någon julhögtid varje år sedan de hade besökt barnet Jesus i krubban. Maria började inte fira jul varje år därefter på den dag då hon hade fött honom till världen. Jesu apostlar och övriga lärjungar firade inte jul varje år, och de gav honom inte en mängd gåvor och vin och bjöd honom inte på middag på hans födelsedag. Ja, bibeln, som berättar för oss om hans mirakulösa födelse och som fullbordades omkring ett hundra år efter hans födelse, ger oss inte ens datum för hans födelse, så att det skulle bli möjligt för oss att högtidlighålla denna dag. Bibeln innehåller inte ens ordet jul eller kristmässa. Det är ett begrepp som har tillkommit i kristenheten sedan den blivit till på 300-talet, och högtiden firas på ett påhittat datum, på ett datum, av romerska katoliker och protestanter och på ett annat av den grekisk-ortodoxa kyrkan.

27. Hur skall det avgöras om kristenheten i vår tid verkligen känner ”stor glädje” över Jesu födelse för länge sedan, och vilken betydelse har Predikaren 7:1, 8 i fråga om detta?

27 Vad har kristenheten gett ”allt folket” som gör att de känner ”stor glädje” över Jesu Kristi jungfrufödelse? Är kristenheten uppfylld av ”stor glädje” över vad Jesus Kristus är i dag och fördenskull uppfylld av ”stor glädje” därför att han över huvud taget blev född för länge sedan? Om människor i vår tid skall känna ”stor glädje” över att Jesus Kristus föddes för länge sedan i Betlehem, så måste de känna ”stor glädje” över vad han är i dag till följd av denna födelse. Bibeln säger: ”Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen. Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse.” (Predikaren 7:2, 91, 8) Jesus Kristus är — som person — långt bättre och högre i dag än då han var ett nyfött barn för nitton hundra år sedan.

28. a) Hur belönade Gud Jesus Kristus för hans trohet intill martyrdöden? b) Vilka berättigade frågor uppstår därför med avseende på kristenheten i detta hänseende?

28 Som belöning för sin trohet mot Guds rikes intressen ända till martyrdöden i Jerusalem blev Jesus Kristus av Jehova Gud upprest från de döda till odödligt liv i himmelen. Gud har i sin godhet ”givit honom det namn, som är över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen och deras som äro på jorden och deras som äro under jorden, och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre”. (Filipperna 2:5—11) Men vad skall man säga om kristenheten, som ju firar jul? Böjer den i vår tid knä i Jesu namn för att visa undergivenhet för Gud som den Högste? Erkänner kristenheten, som firar en födelsedag, öppet med tungan att Jesus Kristus är dess Herre till ära för Gud, Kristi Fader? Nittonhundratalets historia svarar: Nej!

29. Varför besvarar 1900-talets historia dessa frågor med nej?

29 Fram till denna dag har kristenheten inte avstått från sina anspråk på att vara Kristi rike. Vem är det som regerar och härskar i kristenheten? Inte Jesus Kristus, utan kristenhetens politiska konungar, presidenter och styresmän, som kommer från någon dynasti av mänskligt ursprung eller blivit valda till sina ämbeten av vanliga människor eller gripit makten genom någon militär eller politisk kupp. Kristenhetens politiska härskare överlämnar inte sin suveränitet åt Jesus Kristus som Herre, trots att de med tungan kan kalla honom ”Herre”. Vad det gäller människorna, så kräver de att de själva, folket, och inte någon konung, skall utöva styrelsen över nationerna. Varken de politiska härskarna eller folken i kristenheten erkänner Jesus Kristus i hans officiella ställning i dag som regerande konung.

RIKET SOM GER RÄDDNING REDAN NU

30. Mot vilken höjdpunkt har tiden och förverkligandet av Guds uppsåt varit på väg sedan Jesus Kristus var på jorden?

30 Tiden har inte stått stilla sedan Jesus föddes. Tiden har inte stått stilla sedan han dog offerdöden och blev uppväckt och upptagen till Guds högra sida i himmelen. Förverkligandet av Guds uppsåt som inbegriper Jesus Kristus har inte heller stått stilla. Hans uppsåt är att låta Jesus Kristus som Herre överta den absoluta myndigheten över jordens invånare trots mänskliga styresmäns ansträngningar att klamra sig fast vid denna myndighet. Den dag då den fullkomlige mannen Jesus Kristus dog som en lösen för människorna ligger nu långt tillbaka i det förflutna. Tiden har kommit för honom att regera i ämbetet som konung för vilket han blivit smord med Guds heliga ande. Han har väntat länge vid Guds högra sida på att den tid skulle komma då han skulle installeras som regerande konung. Nu är hans väntetid förbi!

31. Vad har konung David profeterat beträffande att Herren skulle vänta på Guds högra sida? Vad har aposteln Petrus sagt? Vad har slutligen Hebréerna 10:12, 13 sagt?

31 För mycket länge sedan sade konung David under inspiration: ”Jehovas utsaga till min Herre [dvs. till Kristus, Herren] är: ’Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.’ Din styrkas stav skall Jehova sända ut från Sion i det han säger: ’Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.’” (Psalm 110:1, 2, NW) På pingstdagen år 33 v.t. sade den kristne aposteln Petrus till tusentals människor i Jerusalem: ”Må därför hela Israels hus med full visshet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni fastnaglade vid pålen.” (Apostlagärningarna 2:36, NW) Åratal efteråt skrevs till hebreiska kristna de inspirerade orden i Hebréerbrevet Hebr. 10:12, 13: ”Denne frambar för beständigt ett enda offer för synder och satte sig på Guds högra sida och väntar alltifrån den tiden till dess hans fiender skall läggas såsom en pall för hans fötter.” (NW) Denna tid av väntan upphörde för åtskilliga år sedan.

32. a) När upphörde Jesu väntetid i himmelen? b) Varför försökte inte Jesus återupprätta konung Davids tron i Jerusalem?

32 När då? I vårt århundrade, år 1914, vid slutet av vad Jesus Kristus kallade ”hedningarnas tider” eller ”nationernas fastställda tider”. Han förutsade att staden Jerusalem, sådan den existerade på hans tid, skulle bli förstörd och skulle fortsätta att bli förtrampad av de hedniska nationerna fram till slutet av dessa hedningarnas tider, under vilka nationerna skulle utföra detta förtrampande. (Lukas 21:20—24, 1917; NW) Redan på Jesu tid förtrampade de hedniska nationerna, representerade av det romerska världsväldet, det som Jerusalem stod för, dvs. Jehova Guds rike under Davids kungliga hus. Innan det romerska imperiet gjorde detta hade det babyloniska väldet börjat förtrampandet genom att tillintetgöra Jerusalem och dess tempel år 607 f.v.t. Efter detta fortsatte först det medo-persiska väldet och sedan det grekiska väldet förtrampandet, till dess det romerska världsväldet övertog hedningarnas myndighet över Jerusalem. Därför försökte inte Jesus Kristus återupprätta konung Davids jordiska tron i Jerusalem. Varför skulle han försöka göra det, när han själv hade förutsagt förstöringen som kom över Jerusalem genom romarna år 70 v.t.?

33. a) Vad har Jesus gjort i himmelen under alla dessa år av väntan? Varför? b) Vad kunde Jesus förvänta att få ta emot vid slutet av hedningarnas tider?

33 Jesus Kristus visste att det ålåg honom att vänta på att bli regerande konung i det Guds rike som han förkunnade. Eftersom han själv hade tagit upp ämnet ”hedningarnas tider”, visste han att han måste vänta vid Guds högra sida intill dess ”nationernas fastställda tider” nådde sitt slut 1.844 år efter Jerusalems andra förstöring år 70 v.t. Han kunde inte ändra på Guds tidsbestämning i fråga om världens angelägenheter, och han önskade inte göra det. Under alla dessa år av väntan skulle han tjäna som Jehovas överstepräst och överföra det livsfrälsande gagnet av sitt lösenoffer på sina trogna lärjungar på jorden, eftersom dessa utgör hans kyrka eller församling. Varför? Därför att dessa skall göras till hans medarvingar eller konungar som är förbundna med honom i Guds himmelska rike. (Hebréerna 3:1; 6:18, 19; 10:10—22; Romarna 8:16, 17) Men när de 2.520 åren av hedningarnas tider nådde sitt slut år 1914, kom den rätta tiden för Jesus att förvänta att få ta emot det messianska riket. Var då?

34. a) Var skulle Jesus Kristus ta emot det messianska riket och bli insatt på tronen? b) Av vem skulle han bli installerad som konung?

34 Inte på jorden, på den plats där det jordiska Jerusalem befann sig, som då var ockuperat av det turkiska väldet. Nej, det var uppe i himmelen, där Jesus Kristus år 1914 befann sig som den förblivande arvingen till Davids messianska rike. Han behövde inte komma ned till jorden i materialiserad gestalt som människa och bli insatt på en tron och krönt som konung i det jordiska Jerusalem för att förhindra att Jerusalem fortsatte att förtrampas av de hedniska nationerna. Ja, vem skulle insätta honom som konung där? Inte de muhammedanska turkarna, som då var på väg in i första världskriget, och inte heller britterna, som tog det gamla, muromgärdade Jerusalem från turkarna den 9 december 1917. Nej, Jesus Kristus skulle inte bli degraderad från Guds högra sida i himmelen till en jordisk, materiell tron, som han skulle bli insatt på av människor. När hedningarnas tider nådde sitt slut omkring den 4—5 oktober 1914, befann sig Jesus Kristus i vad Hebréerna 12:22 kallar den ”levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem” på det himmelska Sions berg. Där var platsen där den förhärligade Jesus Kristus skulle bli insatt som konung, och det av den ende som kunde göra det, den högste Guden, Jehova.

35. a) Hur åstadkoms det att förtrampandet av ”Jerusalem” upphörde år 1914 v.t.? b) Vad skulle sedan börja vad hednanationerna beträffar?

35 Vid den tiden var de hedniska nationerna inte inställda på att upphöra med att förtrampa ”Jerusalem” eller det som Jerusalem representerade. Att de vid denna tid tog del i första världskriget för att kämpa om världsherraväldet visar det. Men den allsmäktige Guden satte stopp för deras förtrampande av den rätt till herradömet som tillhör konung Davids konungslige avkomling. Han lät den messianska rätten till herradömet träda i funktion genom att insätta Jesus Kristus som konung i det ”himmelska Jerusalem”. Från och med denna tid upphörde ”Jerusalem” i dess konungsliga, messianska betydelse att vara förtrampat av de hedniska nationerna. Nu hade tiden kommit då dessa hedniska nationer skulle läggas som en pall för Guds Sons, Jesu Kristi, fötter. Det var tid för denne messianske konung att dra kuvande fram mitt ibland sina fiender. — Psalm 2:1—9; 110:1, 2.

36. a) Med vem är det hednanationerna, också de som firar jul, har att göra? b) Vilken fråga när det gäller tillintetgörelse blir nu framträdande, och vem måste träffa ett val i fråga om den?

36 I denna tid har de hedniska nationerna inte med ett nyfött barn att göra, ett barn vars födelsedag kristenhetens nationer gör anspråk på att fira vid jultiden. De har med Guds messianske konung att göra, som nu är insatt i konungslig makt och bemyndigad att ingripa mot alla som motstår hans välde över hela jorden. Detta rike kommer att verka för människosläktets räddning, eftersom denne himmelske, odödlige konung kan ge hela mänskligheten ett fullkomligt, rättfärdigt styre, under det att de hedniska nationerna i allt högre grad har verkat för människosläktets slutliga tillintetgörelse. De politiska nationerna måste alltså bli tillintetgjorda, eftersom situationen i världen så som den nu gestaltar sig väcker frågan: Tillintetgörelse för de politiska nationerna eller tillintetgörelse för människosläktet — vilketdera? Må Gud träffa det valet!

37. För vilket drag i Daniels profetia (kapitel 2) betydde det att tiden för uppfyllelsen hade kommit, när Gud installerade sin konung i det ”himmelska Jerusalem” år 1914?

37 Guds insättande av sin messianske konung, Jesus Kristus, i det ”himmelska Jerusalem” år 1914 betydde början på uppfyllelsen av Daniels profetia om en ”sten” som blev lösriven ur ett symboliskt ”berg”. Profetian lyder: ”Av stenen som hade träffat bildstoden [av världsvälden] blev ett stort berg, som uppfyllde hela jorden. Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen; ty du såg ju, att en sten blev lösriven från berget, dock icke genom, människohänder, och att den krossade järnet, kopparen, leran, silvret och guldet.” — Daniel 2:35, 44, 45.

38. Vad skall den messianska stenen snart göra, och vad kommer det att betyda för denna tingens ordning, enligt Jesu profetia?

38 Det har nu gått femtiosex år sedan denna kungliga messianska sten blev lösriven ur Jehovas eget regeringsberg vid slutet av hedningarnas tider år 1914 v.t. Denna messianska sten är därför nu mycket nära att träffa sitt mål: alla de politiska regeringarna i hela den nuvarande tingens ordning på jorden. Detta kommer att betyda det som Daniel 12:1 kallar ”en tid av nöd, sådan som inte har fått förekomma sedan en nation blev till intill den tiden” (NW). Och i profetian om ”avslutningen på tingens ordning” gjorde Jesus Kristus denna till en del av en ”stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens begynnelse intill nu och inte heller skall förekomma mera”. Och för att visa hur farlig denna tid är, fortsatte han: ”Ja, om inte de dagarna bleve förkortade, så skulle intet kött bli frälst; men för de utvaldas skull skall de dagarna bli förkortade.” — Matteus 24:21, 22, NW.

39. a) Varför är dessa Jesu ord goda nyheter för vårt människosläkte? b) Vilka kommer Gud att rädda, så att de lever igenom den kommande ”stora vedermödan”?

39 Å, men är inte dessa senare ord, som Jesus uttalade, goda nyheter för oss i vår tid, som står inför denna ”tid av nöd”? Den allsmäktige Guden kommer inte att låta denna ”stora vedermöda” gå så långt och fortsätta så länge att ”intet kött [skulle] bli frälst”. För sina ”utvaldas” skull, vilka är medarvingar med Jesus Kristus i himmelriket, kommer Gud att avkorta dessa dagar. Detta kommer att göra det möjligt för människor att bli räddade. Följaktligen kommer människosläktet att kunna fortleva utan avbrott här på jorden; det kommer inte att bli någon tid då det inte finns några medlemmar av människosläktet vid liv på jorden. På Noas tid blev människosläktet i det närmaste utplånat, då bara åtta människor överlevde i den väldiga ark som Noa hade byggt för att leva igenom den världsomfattande vattenfloden. (Matteus 24:38, 39; 1 Petrus 3:20) Även om den kommande ”stora vedermödan” kommer att bli den största världskatastrof som någonsin förekommit, skall människosläktet räddas levande igenom den — därigenom att Guds ”människor av en god vilja” blir bevarade, fastän de kan komma att vara jämförelsevis få.

40. a) Under vad skall dessa räddade sedan komma? b) Vilken omvandling måste med nödvändighet följa här på jorden?

40 Vad kommer de sedan att ställas under? Denna världens riken, också kristenheten, kommer att vara tillintetgjorda, krossade av stenen, Guds messianska rike. I uppfyllelse av Daniels profetia kommer denna kungliga sten, som växer till att bli ett stort berg, att uppfylla hela jorden. Satan, djävulen, ”denna tingens ordnings gud”, kommer inte att ha någon bestämmanderätt eller plats på detta ”berg”. Han och hans demoner kommer att vara kedjade såväl som inspärrade i en avgrund under Kristi tusenårsregering. (Uppenbarelseboken 20:1—3, 7) Följaktligen kan dessa överlevande ”människor av en god vilja” inte komma någonstans annat än under en ny himmelsk styrelse, det messianska riket under konung Davids förblivande arvinge, Jesus Kristus, tillsammans med dem som är hans medarvingar till himmelriket. En omvandling av de jordiska förhållandena måste med nödvändighet följa på detta. Ett nytt, rättfärdigt mänskligt samhälle kommer att införas på jorden, alldeles som Noa och hans familj efter syndafloden gav människosläktet en rättfärdig, ny start. Detta är vad aposteln Petrus pekade fram mot, när han sade: ”Det finns nya himlar och en ny jord, som vi väntar enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” — 2 Petrus 3:13, NW.

RÄDDNING TILL EVIG TID

41, 42. a) Vilket tillkännagivande, som gjorts sedan 1914, kommer jorden därpå att känna den fulla verkan av? b) Vilka ord av tacksamhet, som uttalats av varelser i himmelen, kommer sedan de som ställer sig på Guds messianska rikes sida att ta upp?

41 Således kommer jorden att erfara hela innebörden i det himmelska tillkännagivande som har gjorts sedan slutet på hedningarnas tider år 1914, nämligen: ”Världens rike har blivit vår Herres och hans Smordes rike, och han skall härska som konung alltid och evinnerligen.” (Uppenbarelseboken 11:15, NW) Det kommer att visa sig att det inte var förgäves som människor ur den nuvarande generationen tog detta tillkännagivande på allvar och ställde sig på Guds messianska rikes sida för att vinna denna tillträdande regerings goda vilja. Djupt tacksamma för att de har blivit räddade genom Guds vredes krig mot de jordiska nationerna kommer de att som sina egna återge de historiska ord, som uttalats i himmelen, och säga:

42 ”Vi tackar dig, Jehova Gud, den Allsmäktige, den som är och som var, då du nu har tagit din stora makt och börjat härska som konung. Men nationerna vredgades, och din egen vrede kom, och den fastställda tid då de döda skulle dömas och då belöningen skulle ges åt dina slavar profeterna och åt de heliga och åt dem som fruktar ditt namn, de små och de stora, och då de skulle störtas i fördärvet, som fördärvar jorden.” — Uppenbarelseboken 11:15—18, NW.

43. a) På vilket sätt kommer de som överlever den ”stora vedermödan” att redan känna sig mer än nog belönade? b) I vilket tillstånd kommer de inte att önska lämna jorden, och vad kommer alltså att vara deras mål?

43 Hur glada kommer inte Guds ”människor av en god vilja” att vara, då de som fördärvar jorden själva har störtats i fördärv och tillintetgörelse under ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmagedon! (Uppenbarelseboken 16:14—16, NW) Hur glada kommer de inte att vara, därför att de är bland dem som fruktar Guds namn och som fördenskull har tjänat som kristna vittnen för Jehova! De kommer redan att känna sig rikligt belönade för att de fruktar hans namn, därför att de blivit räddade vid liv i köttet genom den ”stora vedermödan”, som ingen skulle ha kunnat överleva i köttet, om han inte hade haft Jehovas skydd! De kommer inte att vara tillfredsställda med att se denna jord lämnad i något som helst fördärvat tillstånd som en följd av nationernas fördärvbringande handlingssätt. De kommer att önska återställa jorden. Paradiset på jorden kommer att vara deras mål, eftersom de vet att detta är Guds oförändrade uppsåt, som för länge sedan framhölls för Adam och Eva i Edens lustgård. (1 Moseboken 1:26—28) Detta paradis över hela jorden kommer de att vara ivriga att få dela med andra, ja, med många andra. Med vilka då?

44. a) Med vilka kommer de som överlever ”vedermödan” att vara ivriga att dela den paradisiska jorden? b) Guds räddning av människosläktet kommer alltså att inbegripa mer än vilken förestående frälsningsgärning?

44 Med dem som omtalas i de ord av tacksägelse som riktas till Jehova Gud: ”Din egen vrede kom, och den fastställda tid då de döda skulle dömas.” Å, ”de döda”! De döda ”heliga” har naturligtvis blivit uppresta till himmelskt liv för att ha del med Jesus Kristus i hans konungadöme över mänskligheten. Men förutom dessa finns det otaliga döda människor, bland dem många som har fruktat Guds namn, ”de små och de stora”. För att alla döda människor skall kunna bli dömda av ett fullkomligt, rättfärdigt himmelskt rike behöver de bli uppväckta ur sina gravar i jorden eller gravar i havets vatten. Ja visst, Jesus Kristus dog som ett mänskligt lösenoffer för dem alla. (1 Timoteus 2:5, 6) Följaktligen är det Guds uppsåt att rädda människosläktet genom att göra mer än rädda något mänskligt kött levande genom världens ”stora vedermöda” och in i den tingens ordning som lyder under hans rike. Detta skall ske genom att det blir en uppståndelse för alla de döda människor för vilka Guds Son, Jesus Kristus, har dött som ett fullkomligt mänskligt offer. Genom att han förfogar över hela den förtjänst eller det värde för återlösning, som ligger i detta offer, kan han tjäna i himmelen som Guds överstepräst och utsträcka gagnet av sitt offer till det uppväckta människosläktet.

45. Vem kommer då, på grund av Jesu löfte till honom, att vara med bland dem som blir uppväckta från de döda?

45 En av de döda som skall uppväckas är den välvilligt inställde ogärningsman som dog på en påle vid Jesu Kristi sida. Kom ihåg vilka ord av hopp han yttrade till Jesus, över vars huvud ett anslag var uppsatt: ”Detta är judarnas konung.” Ogärningsmannen sade: ”Jesus, kom ihåg mig, när du kommer i ditt rike.” Och trots att det som hände den dagen tycktes antyda något helt annat, sade Jesus till honom: ”Jag säger dig i sanning i dag: Du skall vara med mig i paradiset.” (Lukas 23:38—43, NW) När sedan Jesus har kommit i sitt rike och börjat återställa paradiset på jorden,, måste han hålla detta löfte till ogärningsmannen.

JORDISKA REPRESENTANTER FÖR DET HIMMELSKA RIKET

46, 47. a) Hur kommer förordnandet av mänskliga, synliga representanter för det messianska riket att skilja sig från det sätt på vilket mänskliga härskare kommer till makten nu? b) I vilka ord i Psalm 45 redogörs det för Jesu bemyndigande att förordna synliga representanter för sitt rike?

46 När människor som varit konungar, kejsare, presidenter, guvernörer och diktatorer blir uppväckta,. kan de inte förvänta att automatiskt återuppta styrelsen över sina tidigare undersåtar eller medborgare. Den gamla tingens ordning under ”denna tingens ordnings” sataniske gud fungerar inte längre. Guds nya tingens ordning under hans messianska rike i himlarna är helt och fullt upprättad över hela jorden. Det kommer att vara nödvändigt för riket att ha en organisation av alla som lever på jorden, men den kommer inte att vara uppbyggd enligt vår tids uppdelning på nationer, stammar och raser. Alla Rikets jordiska undersåtar kommer att behandlas och organiseras som ett enda människosläkte, en enda mänsklig familj, där alla är av ett kött och alla i lika hög grad blivit återlösta genom Återlösarens, Jesu Kristi, enda offer. Hans osynliga himmelska rike kommer att ha synliga, mänskliga representanter på jorden, inte sådana som människor valt, utan sådana som han själv har valt och förordnat. Hans förpliktelse och bemyndigande att göra detta framhålls i följande profetiska ord i Psalm 45:7, 8, 176, 7, 16:

47 ”Ditt rikes spira är rättvisans spira. Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet; därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder. I dina fäders ställe skola dina söner träda; dem skall du sätta till furstar överallt i landet.” — Hebréerna 1:7—9.

48. a) Vilket slag av styrelse kommer sedan att ha makten? b) Inför vem kommer synliga representanter att vara ansvariga för sin ämbetsutövning?

48 Nationalistiskt och demokratiskt styre kommer att höra det sorgliga, desillusionerande förflutna till. Teokratiskt styre kommer att råda. Detta blir ett enat, harmoniskt, rättvist och fredligt styre. Det blir inte inför folket som de som förordnas att representera styrelsen kommer att få svara för sin ämbetsutövning, utan inför Guds smorde konung, Jesus Kristus. Denne kommer att styra i trogen överensstämmelse med sina förutsagda titlar: ”Underbar i råd, Väldig gud, Evig fader, Fridsfurste” i det han uppehåller sin fredliga regering ”med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid”. — Jesaja 9:6, 7.

49. Hur kommer innebörden av hans titel ”Evig fader” att tillämpas?

49 Hur rik på innebörd är inte hans titel: ”Evig fader”! Detta är en gudomlig garanti för att hans gudaktiga regering kommer att förläna liv — evigt liv — åt sina undersåtar. Hans regering är en faderlig regering, och hans återlösta undersåtar blir hans barn, som han skall ge föda, bota, hela och upplyfta till mänsklig fullkomlighet, så att de bevisar sig värdiga att leva för evigt i det jordiska paradiset. På så sätt kan han bli Evig fader för dem, och de kan bli hans eviga barn.

50. a) I vilken utsträckning kommer alltså Gud att rädda människosläktet? b) Med vad kommer Gud att kröna sitt tillvägagångssätt i fråga om att rädda människosläktet genom Guds rike?

50 Hur framhåller inte allt detta det förhållandet att Guds räddning av människosläktet genom Guds rike inte betyder att vårt släkte räddas till ett förnyat liv på jorden som bara skall vara en kort tid. Det betyder att människosläktet räddas till en aldrig upphörande evighet av lyckligt, gudaktigt liv i ett paradisiskt hem på jorden. Aldrig mer kommer Jehova Gud att tillåta att människosläktet hotas med våldsam tillintetgörelse. Människan befinner sig här på jorden för att stanna, inte för att vid något tillfälle försvinna från denna jord. Människosläktet, som skall bli upprest till fullkomlighet i ett jordiskt paradis, kommer aldrig att utplånas från planeten jorden. Jehova Gud, den Allsmäktige, kommer att fullfölja sin räddning av människosläktet med en aldrig förbleknande framgång, med oförgängliga goda resultat. Allt detta är sannerligen goda nyheter från den pålitligaste källa som finns. Gör dessa goda nyheter kända vida omkring! Må alla som hör er och tror gripa tag om detta sannfärdiga hopp och hädanefter leva som Guds ”människor av en god vilja”!

[Frågor]