NÄR jag var liten förlorade jag hörseln och fick lära mig teckenspråk i en skola för döva. När jag var 11 år kom jag i kontakt med sanningen för första gången. En grannfamilj som var Jehovas vittnen frågade om jag ville följa med till ett möte i deras församling. Även om jag inte förstod vad som sades, blev jag varmt välkomnad och bestämde mig för att fortsätta att gå på mötena. Många i församlingen bjöd hem mig på mat och tog med mig på andra aktiviteter.

Jag blev förkunnare 1982, och senare samma år blev jag döpt. År 1984 gifte jag mig med Eva, som också är döv. Vi förstod inte helt och fullt alla sanningar i Bibeln, men vi såg den kärlek som skulle vara kännetecknet på Jehovas organisation och tyckte om att vara i församlingen. (Joh. 13:35)

 År 1992 fick några bröder och systrar hjälp att lära sig amerikanskt teckenspråk (ASL). De började snart söka upp personer som var döva och predika de goda nyheterna för dem. År 1994 tog teckenspråksverksamheten ytterligare fart när ett gift par från Puerto Rico blev inbjudna till avdelningskontoret för att undervisa 25 bröder och systrar i teckenspråk.

Senare samma år började Eva och jag vara med vid den nybildade teckenspråksgruppens möten. Det var först när vi var med vid mötena där som vi fick en bättre och djupare förståelse av Bibelns sanningar, till exempel vad den lär om hur Satan ifrågasatte Jehovas rätt att styra och det messianska rikets roll i samband med Guds avsikter.

Den 1 december 1995 bildades det församlingar för ASL i Santo Domingo och i Santiago. I augusti 2014 fanns det 26 teckenspråksförsamlingar och 18 grupper.

Eva och jag har lärt våra tre barn teckenspråk, och det är deras förstaspråk. Vår äldste son, Éber, hjälper till med att översätta till teckenspråk vid avdelningskontoret i USA. Jag är församlingstjänare, och Eva är reguljär pionjär.